Fältbiologernas engagemang för Ojnareskogen på Gotland förra året fick stor uppmärksamhet i nyhetsrapportering och annan media. I det senaste numret av föreningens tidning Fältbiologen behandlas en annan avverkningshotad skog, nämligen fjällurskogen i Änokdeltat norr om Kvikkjokk. Artikeln är skriven av Jennie Wadman, själv fältbiolog (förstås!) och engagerad i en rad naturvårdsfrågor.
Många turer i ärendet
I artikeln redogörs kortfattat för de viktigaste turerna när det gäller hanteringen av det avverkningshotade området. Det är flera parter som är inblandade. Förutom de privata markägarna är det framför allt de bägge myndigheterna Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen. Artikeln redogör för hur olika intressen står mot varandra: markägarna har velat avverka och myndigheterna velat bevara. Men myndigheterna har agerat motsägelsefullt och gav trots allt tillstånd till avverkning. Som väl är har avverkningen skjutits upp och samtal mellan berörda parter pågår.
I artikeln skriver Wadman att Länsstyrelsen vill göra en förnyad värdering av skogen. Förhoppningsvis är syftet med detta att göra en bredare och ännu mer noggrann inventering av naturvärdena.
(Kommentar 130306: Efter kontakt med Länsstyrelsen idag har jag fått veta att värderingen enbart är ekonomisk. Området är redan bedömt som skyddsvärt, och detta är inget Länsstyrelsen tänker ändra på. De vill bevara området, och de samtal som förs med markägarna går ut på att uppnå just detta.)
Naturskyddsföreningens roll i frågan berörs också. Föreningen överklagade ju Skogsstyrelsens tillstånd för markägarna att avverka. Denna överklagan avvisades av Kammarrätten som kom fram till att Naturskyddsföreningen inte hade rätt att göra en sådan. Jennie Wadman ställer den mycket relevanta frågan: Om inte miljöorganisationer har rätt att överklaga i ärenden som Änok, vem ska då göra det?
Det handlar om mer än skogen
Förutom att skriva om själva skogen i Änok lyfter artikeln fram det deltaområde som ligger mitt i avverkningsområdet. Gáhmajåhkå slingrar sig fram mellan de planerade avverkningsområdena. Vattendraget har byggt upp ett väldigt sedimentlager, resultatet av mycket lång tids erosion från de omgivande bergen. En avverkning i Änok skulle få konsekvenser även för dessa geologiska naturvärden, men myndigheterna har hittills inte uppmärksammat detta. Änok och Kamajokks NR är med sin kombination av delta och barrurskog ett mycket unikt naturområde. Som sådant borde det förbli orört.
Jennie Wadmans artikel kan läsas i sin helhet på Fältbiologernas hemsida här. Tidningen kan även laddas ned i sin helhet som en pdf-fil.
Funderingar
När det gäller turismen tillhör Änok och Kamajokks NR knappast de mest välbesökta områdena. Man rör sig på delvis privat mark vilket bland annat medför att man bör undvika det under älgjakten. Delar av området är dessutom svårtillgängliga. Till sommaren hoppas jag att kunna besöka det och ta en mer ordentlig titt på nära håll. Det försök som jag och Anders Gudmundsson gjorde i höstas (beskrivet i tidigare blogginlägg) blev inte så framgångsrikt som vi hoppades.
Det jag tidigare skrivit här i min blogg om naturen i Änok (bland annat hotet mot fjällskogen) finns under etiketten "Änok". Bland läsarnas kommentarer finns också mycket intressanta synpunkter.
Änok kanske behöver placeras mer i media, framförallt, kanske i Facebook eller kopplas till nån kändis, med gullig kattunge i famnen. Eller då tvärtom problematiseras utifrån socialt arbetsperspektiv, ungefär som gruvprojektering. Att något har något ‘naturvärde’ i sig, uppmärksammas inte, så till vida det inte slår igenom i dag rakt av- och blir Rikskänt- då just av att det klickas och twittras fram. När det då uppnått tillräcklig hög status i dessa flöden kan folk bemöda sig ha åsikter om det, men inte förrän då.
Innan dess, hamnar det under radarn. Tyvärr.
Utsidan här, dessutom för ju numera en tynande tillvaro, med allt mindre läsare, då ju andra mer verkningsfulla sociala medier tagit över mer och mer. Att problematisera ämnen som dessa, typ naturskydd här i en blogg blir nästan verkningslöst. Läsare här, i mån dom finns kvar är dom som vill liera sig med begrepp som ’explore’ & ’adventure’och lägga upp lite balla bilder. Något trist om skägglav eller grussediment vill dom inte läsa om. Kanske kan det röra upp nån närboende i området eller någon med udda åsikter i nått forum här, tills ämnet tröskats sönder av någon som irriterats. Men mer än så blir det inte, i alla fall inte utifrån den här horisonten på Utsidan.
För att Änok än en gång ska hamna i fokus måste det uppmärksammas i Stockholm och utifrån det perspektiv storstadsbor ser på gammal skog och för sitt inre kanske se det i fjällen. Den goda viljan och det dåliga samvetet kanske finns.. hos en del…Men dom är ett utdöende släkte.
Men, det är en helt annan sak att väcka intresse, protester mot exploatering av exempelvis oljeborrning på Österlens kullar eller kalkbrytning i Gotlands fårhagar. Det är där kändisarna kommer in -igen!.
Det finns alltså ett slags recept på hur naturfrågor kommer upp på agendan i dag.
Det här med placering i media, Facebook och liknande är något som inte är min grej. Det är säkert sant att miljöfrågor - precis som det mesta nuförtiden - vinner på att marknadsföras på sociala medier och andra sätt som jag är ganska okunnig om (Facebook och Twitter är definitivt inget för mig). Engagemang mäts ofta i antal "klick" eller i lakoniska kommentarer i något kommentarsfält. Ganska blekt i jämförelse med hur man engagerade sig före Internets intåg. Här bryter exempelvis Fältbiologerna trenden genom att fortfarande använda sig av "gammaldags" handfasta metoder. Fast dessa metoder fungerar ju fint nu också, de väcker upp det där mediala intresset.
Dessvärre tror jag att Änokområdet har potential att bli en rikskändis eftersom det finns ett gruvhot i samma område (Ruotevare). Den dag som något gruvbolag får tillstånd att bryta malm där kommer saken upp i riksmedia ofelbart (nu är det ju provborrningar, vilket är illa nog).
Jag tror inte det behövs någon rikskändis för att detta ska ske. Det kan hända tidigare också, redan nu finns ju ett missnöje med gruvpolitiken i det här landet.
Men Änok är nog ingen stor fråga just nu, där tror jag du har rätt. Men det hindrar mig inte från att skriva ett och annat inlägg om det. För mig är det ett sätt att redovisa vad jag kommer fram till i mina undersökningar. Dessutom: det man tycker om och inte vill förlora engagerar man sig gärna i.
Handlar det om antal klick då?
Det finns en massa forumtrådar som uppenbarligen endast engagerar med stumma klick. Det är då ungefär värt lika mycket som jämförelsen mellan ‘Bergans & Lundhag’s barnryggsäckar‘, eller, den om Alaskan Mamalute, är en gullig hundras. Den har lika många klick, liksom andra strunttrådar i forumet här.
Det jag skrev handlar inte om hur mycket klick det är på en tråd, utan något annat.
Hade jag inte gjort det här långa inlägget hade Hans Fowelins tråd stått tom med noll kommentarer. Det är jag helt säker på.
Jag tror att det är genom kommentarerna tråden växer, inte genom antal klick.
Folk är för fega för att kommentera helt enkelt, bekväma och låter det hela bero.
Resultatet blir gulli-gull, hundvalpar och trams.
Till Hans:
Själv tycker jag att det alltid är bra med en diskussion om ett ämne. En fördjupning. Det var därför jag skrev en kommentar.
Jag saknar detta allt som ofta i blogginläggen här. Jag saknar synpunkterna.
Många bra blogginlägg ignoreras helt enkelt.
Det är som om fördjupningar inte finns längre. Eller som om svar på blogginlägg heller inte finns. Ett blogginlägg existerar här ett par veckor. Sedan skuffas det bort.
I grunden ligger oftast en tanke, en vetskap en förmedling om något, - förhoppningsvis mot det bättre Ökad medvetenhet, om natur, samhälle och ansvar.
Man kan väl vara hur provocerande som helst tror jag. Förhoppningsvis kan det öka nivån, åsikter och att andra läser det du skriver.
Du vet nog att jag tycker det är oerhört bra att någon upprätthåller intresset för Änok.
Men tyvärr, jag tror inte det når ut. Inte här längre.
Jag är för övrigt tacksam till flera av dina "gamla" artiklar i din blogg som jag emellanåt återvänder till. Jag hoppas de kommer finnas kvar länge till.
Hans - jag tror inte att Hamberg gick i Änok och nedre Njåtjosvagge själv. Han skriver i "Sarekfjällen":
"Till den praktfulla Njåtsosdalen kommer man enklast förbi Ruoutevare malmberg... För vissa uppgifter till denna tur står jag i tacksamhetsskuld till överdirektör A. Gavelin och pastor O. Landel."
Jag har inte heller hittat några spår av en sådan färd i hans dagböcker.
Jag ska nog också försöka ta mig en tur genom nedre Njåtjosvagge i sommar och försöka dokumentera hur det ser ut. Den mil jag har gått norrut genom dalen förut avskräckte inte.
Vi drivs i vad det verkar att allt mindre utföra upplevelser och därmed även ha åsikter om det genom klickandet. Det hela blir till ett klickande ‘hit & dit‘, som ersätter själva upplevelsen i verkligheten. Klickandet på internet tycks bli någon slags paralelltid, en slags konstgjord verklighet.
Internet driver oss på nått vis ifrån naturen, till att ha åsikter om den, känna sympati, utan att egentligen se den.
Vi drivs faktiskt från upplevelser i verkligheten, till att vilja sedan gestalta dom på internet som ett slags syfte. Ungefär som om den där framstår som sannare, starkare eller mer betydelsefull. Ju mer klick desto mer upplevelse alltså...
Själv börjar jag så sakteligen tröttna på klickandet. Jag tror mer på att gå ut, typ i Nackareservatet, grilla korv med några och prata. Att sedan spegelvända denna upplevelse och gestalta den på internet känns torftigt-då motsvarande, vad upplevelsen gav, från början till slut.
Likaså tror jag debatten om engagemang för naturfrågor via nätet kommer skapa problem i framtiden, inte bara bildspråkligt men även att det passiviserar individen gentemot naturen och samhället.
Att bara rakt av klicka på en länk gör det oss mer engagerade?
Klicka här, på alla dessa tecken för en bedövande vacker länk om Ojnareskogen. Kanske Änok behöver en liknande förförisk berättelse.
"http://player.vimeo.com/video/58848371?autoplay=1";
Samtidigt är just du den mest lästa personen på utsidan - "Rummet på fjället". Jag tror inte alls att det är "antal klick" som har betydelse men det kanske finns ett samband med det tankeväckande och det riktigt meningsfulla som inte kan återges med digitala bilder.
Mycket går förlorat i vår teknologiserade värld - men vi finns ju kvar som upplevande och kännande människor. Ibland går det att nå fram med detta även i text, även på utsidan.
För mig finns det några exempel på att detta är möjligt. Ett sådant är Svante Lundgren och hans bok ”Sarek – Färder och iakttagelser i fjällen mellan luleälvarna”. På väg upp mot Sarek träffar han på "den grå”. En grå flugsnappare, välkänd över hela landet. Svante ser en björkstubbe och ser något grått fladdra iväg. Fjorton dagar senare kommer han tillbaka till stubben. Han sitter där timme efter timme – ”Till sist satt den grå där med ryggen åt mig och vingarna fallande som skörten på en jackett”. Hur i hela friden kan man ägna tid åt en så oansenlig varelse (det var extremt mycket mygg också förstås)? Men det är förstås precis så det är, eller kan vara.
Du förmedlar samma känsla - fortsätt med det och antagligen visas det också i antal klick.
@Fowwe: Tack för inlägget sid 11 i din forumtråd på Änok
@Brigas o a: Jag fortsätter ha en långtidsambition att titta efter lämpliga färdväger där man vandrar Kvikkjokk-Pårek genom Änok, väl vetande att det troligen finns hinder med vatten och stenskravel vid Änok och vindfäller i skogen från vinterstormen år tillbake