För dem som aldrig besökt Kvikkjokk är det område som kallas Änok kanske inte så känt.  Det ligger norr om själva byn, strax söder om Sareks nationalpark. Det är ett slags deltaland där vattendraget Gámajåhkå slingrar sig som en bred flod för att sedan brusa fram med full kraft förbi Kvikkjokks fjällstation.

Änok är ett vildmarksområde som få sommarturister vandrar i. Men alla de som beger sig upp mot Prinskullen och Vállevárre har området nedanför sina fötter när man blickar upp mot Pårtemassivet i södra Sarek. Och för personer med anknytning till Kvikkjokk har det varit ett rekreationsområde i generationer.

Vilket Änok vill vi ha?

Änok har under en följd av år varit i blickfånget när det gäller flera av sina naturvärden. Det är värden som landskapets skönhet, möjligheten till upplevelse av orörd natur och förekomsten av sällsynta djur- och växtarter. Mot dessa "mjuka" värden ställs ekonomiska och industriella värden som grundar sig på skogsavverkning och gruvbrytning.

Foto: Änoks norra del, norr om Ruotevare (Rouvddevárre). Vad är det vi vill se här? Ursprunglig fjällskog och djupa skogsmarker eller kalhyggen, gruvbrytning och sönderkörd natur? Personligen tycker jag inte att valet är särskilt svårt. Men alla tycker inte likadant, och olika intressen bryts mot varandra.  Fotot taget från Sähkok av Anders Gudmundsson.

Men en sak i taget. Att försöka reda ut både skogs- och gruvplaner blir för mycket på en gång - åtminstone för mig. Därför har jag till att börja med valt att fokusera på vildmarken och skogen i Änok. 

Det finns en hel del offentliga dokument att leta reda på och läsa om denna skog, eftersom området har varit föremål för myndighetsbeslut. Och i den process som föregick besluten bröts många olika åsikter mot varandra och åtskilliga skrivelser framställdes. Händelseutvecklingen har speglats i tidningar, radio och TV. Och i den serie av artiklar om skogen som publicerats i DN av Maciej Zaremba (går att hitta på www.dn.se) redogörs för vad som hänt – och händer – med Änok. Inte minst den femte och sista delen, Skönheten och odjuren. Så drivs människan ut ur skogen, är intressant för den som vill läsa om skogen där.

Saken är den att de privata markägarna till en skogsfastighet i Kvikkjokk vill avverka skog vid stranden av Gámajåhkå. Problemet är att skogen är en fjällurskog och en betydelsefull del av landskapets utseende. Den har av myndigheterna bedömts uppfylla kraven för att vara skyddsvärd. Och skulle den huggas ner är det osäkert om den någonsin kommer att kunna växa upp igen.

Men för att förstå vad det hela handlarom behöver vi backa några år och först berätta om ett annat ärende: bildandet av Kamajokks naturreservat. Även detta handlar om fjällurskog i området Änok.

När myndigheterna grep in

Kamajokks naturreservat ligger precis norr om Kvikkjokk och är ett smalt landområde på bägge sidor om Gámajåhkå.

Bild 1. Kamajokks naturreservat, ritat med grov svart linje. Kartan hämtad från Länsstyrelsens beslut om reservatsbildningen.

Bild 2. Området består av tre fastigheter. Två är privatägda (Kvikkjokk S:1 och Kvikkjokk 5:3) och en ägs av staten genom Naturvårdsverket (Kvikkjokk 2:1). Kvikkjokk 5:3 ägs av två personer och Kvikkjokk S:1 är en samfällighet med 10 delägare. Kartan är hämtad från Länsstyrelsens beslut om reservatsbildningen.

Området har varit känt av myndigheterna sedan tidigare och tankar fanns redan på 1990-talet om att delar av det skulle bli ett framtida reservat. Frågan kom plötsligt upp igen i samband med att stora delar av skogen fälldes av en storm år 2001. När markägarna skulle ta hand om och upparbeta den stormfällda skogen, grep länsstyrelsen in eftersom man ansåg att den istället skulle bevaras precis så som den var. Ett förbud (s k interimistiskt) mot avverkning infördes i avvaktan på att området skulle inventeras och utredas. Utredningen ledde till att länsstyrelsen ville ha ett naturreservat, och dessa planer presenterades för markägarna år 2003.

Det är intressant att läsa länsstyrelsens motivering om reservatet. I beslutet står bland annat: Området utgör ett från naturvårdsynpunkt mycket värdefullt och dessutom naturskönt område som länkar samman Kvikkjokk-Kabla Fjällurskog över Kamajokks dalgång. Skogarna inom reservatet hyser en stor mångfald av växter och djur som är knutna till urskogsartade skogar. Området har stor betydelse som rast- och födolokal för fågellivet och är mycket viltrikt med förekomst av utter, lodjur och en stark stam av björn och järv.

Den stormfällda skogen nämns också: De omfattande stormfällningarna ökar områdets skyddsvärden då de bidrar till den biologiska mångfalden och även ger unika möjligheter till skogsbiologisk forskning.

En del av de privata markägarna var positiva till reservatsbildningen, men de flesta var det inte. Länsstyrelsens planer orsakade upprörda känslor. Det skickades in skrivelser, det förekom protester och aktioner. Men beslutet gick så småningom igenom, i februari 2007. Då hade en viktig förändring av gränserna för reservatets skett: de delar som låg norr om fastigheten Kvikkjokk 2:1 uteslöts (se fig. 1, där detta område ligger där det står "Änok" på kartan). Detta markområde har privata ägare, och i länsstyrelsens förslag hade alltså funnits en tanke att området skulle ha ingått i reservatet.

Varför blev det inte så? Hade man inte tillräckligt med pengar för att kompensera markägarna? Eller var det någon slags eftergift för att man redan hade gjort inskränkningar på mark som just dessa personer var delägare i? Anledningen framgår inte av länstyrelsens beslut. Där står bara att beslutet om denna ändring – som tags i april 2006 – skedde "...efter samråd med kommunen och markägarna". 

Och det är alltså i just detta område som det nu, i skrivande stund, hotar avverkning av fjällskogen som finns där. (Detaljen med uteslutningen av detta markområde verkar för övrigt  vara så intressant att jag inför nästa blogginlägg har tänkt forska lite för att se om jag kan få det att det klarna.)

Länsstyrelsens beslut överklagas

En majoritet av de privata markägarna var missnöjda med länsstyrelsens beslut och överklagade till regeringen. En hel rad skrivelser kom in från dem. Även andra personer skickade in skrivelser, bland annat de markägare som var positiva till reservatsbildningen samt Naturskyddsföreningen i Jokkmokk.

De flesta av markägarna ville alltså inte ha reservatet. De var emot att deras rättigheter på sin egen mark minskade, att detta var ett övergrepp på äganderätten. De ifrågasatte att området är så unikt som länsstyrelsen bedömer. Vidare att de förlorat mycket pengar på att inte få tillvarata den stormfällda skogen. Listan med invändningar som radas upp i överklagandena är lång.

Men regeringen gick på länsstyrelsens linje och ansåg att skälen för att bilda reservatet var starka. Länsstyrelsens beslut stod alltså fast och överklagandena avvisades. Regeringen gjorde dock några ändringar i föreskrifterna. Bland annat det blev tillåtet för markägarna att under vissa villkor ta ut virke och ved för husbehov. Slutligen, strax före julen 2008, var det definitivt fastslaget att Kamajokks naturreservat var bildat.

Att beslutet om reservatsbildning hade orsakat upprörda känslor kunde man som besökare tydligt se vid Kungsleden i Kvikkjokk vid åtminstone ett tillfälle. Jag och tre vänner hade kom vandrande ner från Pårek i september 2010. Strax norr om fjällstationen såg vi att någon hade satt upp handskrivna skyltar utmed stigen med kritiska kommentarer om beslutet. Troligen skrivna av någon eller några av de markägare som var missnöjda. Skyltarna var inte direkt någon prydnad för byn. Möjligen är de nu borttagna.

Efterspel

Men ärendet Kamajokks naturreservat slutade inte här. I oktober 2011 kom en skrivelse till länsstyrelsen från samtliga delägare i den gemensamma fastigheten Kvikkjokk S:1 med begäran om villkorsändring. De ville att möjligheten att ta ut virke och ved för husbeshov skulle tas bort på deras fastighet och det istället skulle vara förbjudet att ta ut virke och ved. De avstod alltså från lättnad i villkoren, en lättnad som kan betraktas som en förmån. Eftersom detta bedömdes vara bra för bevarandet av naturvärdena biföll länsstyrelsen begäran.

För en utomstående uppkommer naturligt följande fråga: hur kunde det komma sig att de markägare som först var emot reservatsbildningen – med inskränkningar i äganderätten som följd – nu yrkade på ytterligare inskränkningar? Hade man omvärderat något?

Ja, så var det tydligen. De flesta av markägarna hade till slut accepterat reservatsbildningen. Myndigheterna hade utbetalat en s k  intrångsersättning för den stormfällda skogen så en ekonomisk kompensation hade skett. Och om man avstod från rätten till ved och virke skulle ytterligare ersättning betalas ut. Så även de mest tveksamma markägarna gick med på att stå bakom begäran.

Så nu finns Kamajokks naturreservat med sina naturvärden skyddade för framtiden - åtminstone kan man hoppas det. På länsstyrelsens i Norrbotten hemsida kan man läsa en kort presentation av området och där finns också ett pdf-dokument med de viktigaste besluten vid bildandet (se länk i slutet av inlägget). Men ärendet med det "överblivna" området Änok fortsätter.

Ytterligare funderingar

Som friluftsmänniska och naturälskare tycker jag givetvis att det är bra att områden som bedöms ha betydelsefulla naturvärden avsätts som reservat. Samtidigt innebär detta ofrånkomligen att någon måste betala ett pris för att det sker.

När det gäller naturreservat påverkas naturligtvis markägarnas rättigheter. De är visserligen fortfarande ägare av sin mark, men de kan inte bruka den hur som helst. För de inskränkningar som ett naturreservat medför ger staten en ersättning, en s k intrångsersättning. Denna ska kompensera markägarna för ekonomiskt bortfall, men knappast för allt ekonomiskt bortfall. På detta sätt ska det kunna vara ekonomiskt bärkraftigt att låta exempelvis sin skog bli naturreservat. En hel del markägare vill också sköta sin skog så att den behåller sina natur- och rekreationsvärden. Att göra den till ett naturreservat kan då vara en bra väg att gå.

När det gäller Kamajokks naturreservat utbetalades en sådan ersättning. Men åtminstone en del av markägarna ansåg att den var alldeles för låg. Tyvärr har inte myndigheterna alla de pengar som skulle behövas för att bilda naturreservat i önskad omfattning. Här krävs uppenbarligen politiska beslut.

Det är svårt att se bra alternativ till att ett område görs till naturreservat. I fallet Kamajokk framfördes åsikten från flera markägare att det var markägarna själva som bäst kunde ta hand om sin skog. Dessvärre slutar det alltför ofta med att skogen avverkas, och på fel sätt. Utan de naturvårdande myndigheternas arbete skulle förutsättningarna att bevara värdefull natur för allmänheten och för kommande generationer vara mycket sämre.

Men inte ens de myndigheter som uttryckligen har naturvård på sin agenda är ofelbara. Myndigheterna gör inte alltid rätt, och olika myndigheter handlar ibland emot varandra. Beslut kan vara motsägelsefulla (som i fallet med mineralprospekteringen vid Ruotevare, men där är ju en annan myndighet inblandad), eller ofullständiga (som i fallet med den "överblivna" delen av Änok). Myndigheterna kan också i vissa fall vara opålitliga (som i fallet med Stora Sjöfallets nationalpark, där delar av parken i efterhand lyftes ur för att möjliggöra vattenreglering). Därför är det angeläget att granska myndighetsbeslut och hur miljövårdsärenden behandlas. 

Och detta leder oss till det nu pågående behandlingen av fjällurskogen i det område som kallas Änok. (Jag hoppas hinna skriva det innan jag ger mig iväg på sommarens fjällvandring. Annars får det bli efteråt!)

Källmaterial

Länsstyrelsens och regeringens beslut finns att hämta som ett pdf-dokument följande sida: Kamajokks naturreservat (öppnas i nytt förnster). Dokumentet är innehållsrikt och beskriver de formella turer som ärendet tog. Bakom myndigheternas torra formuleringar kan man ana att det varit fråga om starka känslor och mycken mänsklig dramatik under de år som ärendet behandlats. Den som vill läsa mer kan googla nyckelord i ärendet samt personnamn som nämns i beslutet. Det finns mycket material på Internet.