Del 1: 30 juni - 1 juli (i år).

Efter att jag och en god vän vandrat genom Sarek kom vi till Treparksmötet den 29 juni. Morgonen därpå skildes vi åt, jag skulle stanna några dagar till och göra en fågelinventering i Sierggavágge. Jag började med att gå till Kisurisstugan där jag tänkte tvätta lite kläder, lyxa med lite god mat och ladda de "inre batterierna".

I stugan träffade jag stugvärdarna, Andreas och Anna med deras två barn Elsa och Joel. De kombinerade värduppgifterna med familjeliv på fjället. Jag fick små pratstunder med dem och fick veta att ett oväder från Atlanten kunde komma samma kväll. Bra att vara i stuga då.

En blick på himlen visade inga direkta tecken på oväder, med det var växlande molnighet och såg förvisso ostadigt ut. Vad som helst kunde komma ur det. Eftermiddagen gick, mina kläder torkade och jag kände mig utvilad. Strax efter sju sa jag farväl till värdparet och gick tillbaka till 3PM - min egen(?) förkortning för Treparksmötet - för att därifrån ge mig in i Sarek igen. Säng i stuga har jag svårt för, kan jag sova i tält gör jag hellre det.

Det blev en fin vandring den kvällen, inget oväder i sikte. Jag följde stigen ca 2 km tills den kom upp på kalfjället. Vek av från den - huvudstigen går mot Ruohtesvágge - och följde den upp på de underbara terrasser som finns på Gisuris nordvästsida. Om man går närmast den ravin där smältvattenfloden Sjpietjavjåhkå rinner får man intressanta vyer ner i ravinen. Den är djup, brant och dramatisk. Verkligen sevärd.

Terrasserna själva går inte av för hackor. De är den mest lättvandrade mark man kan tänka sig i Sarek, helt jämn och med obetydlig stigning. Perfekt för den som vill pröva på Sarek för första gången och inte vill tampas med besvärlig terräng direkt. Jag gick på terasserna tills de tog slut, en knapp kilometer från Gisurisriehpejågåsj. Denna plats är speciell för mig och ett par av mina vänner. Det var här vi för första gången hörde nordsångaren sjunga.

Jag ordnade lägerplats i denna underbara miljö. Vädret fortsatte vara fint, och kvällssolen sjönk sakta ner i molnen medan jag lagade kvällsmat. Avslutade med nepalesiskt te, Gruyere-ost och mörk choklad. Lyxliv på fjället!

Foto: Áhkká i kvällsljus.

Följande morgon var vädret inte sämre. Jag gick och hämtade vatten i en liten smältbäck. På vägen tillbaka till tältet såg jag en räv vara på väg mot lägerplatsen för att undersöka. Den såg så ljus och grå ut att jag först trodde det var en fjällräv, men eftersom foton på den visar röda färgtoner var det säkert en mycket ljus rödräv. Den flydde så fort den fick syn på mig.

Foto: Min tältplats. I björken satt nordsångaren år 2003 och sjöng för full hals mitt på dagen. Bakom syns den vida och stenbeströdda svämkäglan från Gisurisriehpejågåsj. Den höga ravinkanten bakom jokkfåran syns faktiskt på fjällkartan (utlöpare på 800-meterskurvan) och nästa dag skulle jag över den, strax till vänster utanför bild.

Bäcken från Gisuris västsida ska normalt inne innebära några problem att ta sig över. Men nu var ju vintern och våren förlängd, så det var full fart i den. Den bestod av ett virrvarr av forsande fåror, en riktig labyrint. Jag hade just upptäckt att en av min kängor hade en centimeterlång reva på gummidelen, en följd av nötning (mina kängor tycks slitas ut alldeles för fort trots att jag numera smörjer dem ordentligt även invändigt). Kängorna klarade inga djupa vad, alltså. Jag manövrerade över den ena fåran efter den andra och arbetade mig långsamt uppströms. Tills slut var jag över allihop och kunde hitta ett ställe som inte var så brant att ta mig uppför gruskanten. Fint att stå däruppe och se ned på hur Sjpietjavjåhkå rinner vidare mot kanjonen.

Foto: Uppe på gruskanten, vy mot norr.

Jag gick vidare mot Sierggavágge. Terrängen här är bra den också, om än inte lika jämn som gårdagens grusterasser. En kungsörn seglade förbi på orörliga vingar, in i Padjelanta. Långt borta syntes toppen av Álátjåhkkå, ett av de högsta bergen i Padjelanta.

Jag nådde Sierggajåhkå precis där den förenar sig med jokken från Skuollávallda, den jokk som bildar gränsjokk med Padjelanta. Vanligtvis är Sierggajåhkå inte någon svårvadad jokk, men nu var den både bred och djup. Full av smältvatten från Gisuris sydsida och från Låvdak.

Vid utflödet var den midjedjup och gick på med god fart, det var inget att tänka på. Jag gick ett par hundra meter uppströms, där såg den ut att vara något grundare. Här fick det bli. Av med byxor och kängor och strumpor. Ut med sulor (jag tänkte vada i kängorna). Jag har upptäckt att mina regnbyxor har dragkedjor, så de skulle nog inte hålla tätt. Det fick bli barbent i det kyliga vädret.

Vattnet var förvisso kallt. Och strömt. Numera går jag med två alu-stavar, men en vecka innan hade en strid jokk knyckt den ena så jag hade bara en kvar. Det fick gå ändå, trots att det inte blir lika stabilt som med en gammaldags trästav. Vattnet gick halvvägs upp på låren och det var stora, hala stenar i fåran. Jag tog det säkert och metodiskt. Men kul var det inte, och kallt blev det. På andra sidan satte jag mig på liggunderlaget och fick upp värmen igen. (Obs, om du inte är van vid att vada ska du inte ge dig ut i en så djup jokk på egen hand. Vadning kräver övning och helst också handledning i början. Ibland också säkerhetslina.)

Nu hade jag närmare 4 kilometer till början av mitt inventeringsområde. Planen var att tälta högst 1 km ifrån.

Foto: Snösmältningen var verkligen imponerande. Det sprutade ur var och varannan buske på Låvdaks västsluttning.

Jag hittade en acceptabel tältplats, visserligen inte helt vågrät, men följande dag skulle den visa sig ha tacknämliga kvaliteter (mer om det i nästa del).

Senare på kvällen tog jag en promenad med lätt packning. Jag hade planerat att ta mig ända till ravinen av Alep Låvdakruvtásj men snöfält och smältvatten satte ner hastigheten. Landskapet är en blandning av stenpartier, hedmark och gräsängar. Här och var finns vidunderliga tälplatser med fin utsikt mot bergen i Lanjek och mot Padjelantas vidsträckta landskap. Överhuvudtaget är detta ett njutbart landskap att flanera omkring i. En fin sommardag är det säkert rena idyllen.

Foto: Kul snösmältning runt en sten. Kan det vara en kombination av vinterns vindkanaler och reflektion av vårsolens värme? I bakgrunden Padjelanta. Man ser utbredningen av snöfälten. Jag befinner mig ca 950 meter över havet. Över 1000 meter var det mer snö än barmark på många håll.

Jag kom inte så långt jag tänkt på min promenad utan vände. Det skulle ju bli tidig uppstigning på morgonen (halv 4), så jag tyckte att jag gjort nog för dagen. Jag återvände till tältet och kröp tidigt ner i sovsäcken. Mobilen sattes på väckning. Vädret var just då inte sämre än vad det varit det senaste dygnet. Det såg ut att bli skapligt väder och gå bra att räkna fåglar nästa morgon.

Det var i varje fall vad jag trodde innan jag somnade. Jag hade fel.