Den höga lägerplatsen på sluttningen ner mot Habres gav en vidsträckt vy över många fjäll i både Padjelanta och Sarek. Att se sådana landskap gör starkt intryck på mig, och de tankar de väcker bär jag med mig när jag reser hem. Under vinterhalvåret återkommer minnena ofta. Även om fjällresor är förknippade med en hel del möda och strapatser så är det ingen tvekan om att jag snart längtar upp igen. Det känns alltid för långt med ett helt år mellan gångerna. 

Den steniga sluttningen

Men nu gällde det inte enbart dramatiska vyer utan att söka upp spår efter den gamla Präststigen. Rösningen med beteckningen VG14-27-R, som jag fotograferade på avstånd förra året, hade blivit besökt och dokumenterad kvällen före (se föregående artikel). Det var spännande att se om det skulle finnas fler rösningar i närheten av vår lägerplats och under fortsättningen av vår väg. Vädret var dock inte det bästa, moln drev in och skymde bergen och det väntade kanske regn. Men vi klarade av alla morgonprocedurer utan att bli våta och kunde börja vår dagsetapp. Det dröjde inte länge förrän en vägmarkering upptäcktes.

Rösningen HS15-01-R (HS = Habres). En underbar vägmarkering som visar tydliga tecken på att vara gammal (riklig lavbeväxning mellan stenarna, likartad beväxning på flera stenar, mm). Den lilla vattensamlingen på bilden är en göl som finns utritad på fjällkartan, strax under 1000-metersnivån.

Från det håll vi kom var den synlig, men bara från ganska nära håll. Kommer man däremot från andra hållet och är på väg upp mot Vállevágge kan den skarpögde se den på mycket långt håll eftersom den avtecknar sig mot horisontkanten mer än en halv kilometer bort. Fotot taget dels utan, dels med, telezoom. Till vänster skymtar Vallespiken, och det känns frestande att hålla närmre åt det hållet, eftersom nivån ser mycket lägre ut där. Något lägre är den också, men man får en kortare väg om man siktar på denna rösning. Detta har betydelse, eftersom terrängen är stenig överallt och ganska tidsödande att gå. Och - inte minst – man kommer rakt på VG14-27-R och den efterföljande lättvandrade terrängen på den västra sidan av Vállevágge.

Karta över de viktigaste rösningarna (-R) och stigarna (-SG) mellan Vállevágge och Ruonasvágge. HS= Habresområdet. Den gröna prickade linjen är min ungefärliga bedömning hur de flesta nutida vandrare går. De allra flesta passerar passpunkten i Vállevágge, där det finns en väl synlig rösning (påbyggd i modern tid och markerad med en gul prick på kartan). Ansamlingen av röda och orangea prickar NV om passpunkten visar att man förr gick något högre upp och ett par hundra meter längre bort från den gröna ”leden”. Tre sådana rösningar ligger mellan HS15-01-R och den gröna prickningen. Dessa rösningar är troligen gamla, men ett par av dem är små och inte så tydliga. Jag tror att man även förr i tiden hamnade än här, än där, så något exakt spår handlar det inte om.

Rösningar - och en sopstation

På väg till den lilla gölen strax under 1000-metersnivån korsade vi jokken som kommer från den gamla glaciärskålen norr om Tjiláktjåhkkå 1824. Där fann vi flera intressanta fynd. Denna konstruktion upptäcktes av Lovisa, 16 år. Det är nog någon slags förvaringsgrop, med lock av sten som passar att täcka över med. En bit bort från denna fanns en vit sten som såg ut att ha placerats för att markera platsen. Hur gamla dessa lämningar är vet jag inte.

Ett tredje fynd på samma plats. Under stenarna skymtar en gammal konservburk. Således en äkta sopgömma. Visserligen lär plåtburken för konservering ha uppfunnits redan 1810 men vem skulle våga påstå att denna burk är från prästresornas tid ;-). Vi hann inte plocka fram den utan gick vidare.

Ned mot Ruonasvágge - och fler fynd

Efter dessa blandade stenlämningar fortsatte tydligen stigen utmed gölens norra kant. Efter sjön fann vi ett par gamla ledmarkeringar, men sedan såg vi inga fler i färdriktningen. Vi spanade istället längre åt höger och skymtade på avstånd en rösning som Diana och jag fann redan förra året, HS14-24-R. Nära den ligger också HS14-25-R.

Efter dessa följde ett antal mindre rösningar i riktning mot Ruonasvágge som jag har ritat ut på kartan men utan att skriva in beteckningar. Vi närmade oss jokken som kommer från sluttningen norr om toppen Málmmatjåhkkå 1705. Denna jokk kan nog vara strid ibland, men vi tog oss ganska enkelt över. Vi pausade, och då såg jag några hundra meter uppströms något intressant: en stor rösning uppe på ett stenblock.

Rösningen HS15-21-R som avtecknade sig på långt håll mot den vita sluttningen bakom. Här har jag gått fram till den. Stenen är ca 2,7 meter hög där rösningen är placerad. Själva rösningen är närmare 80 cm hög. Den är full av lavbeväxning och säkert mycket gammal. Dess placering på stenen, dess storlek och dess egendomliga form gör att man lägger märke till den.

HS15-21-R fotograferad från ett annat håll. Berget i bakgrunden är Ruonas.

Bredvid denna stora rösning fanns en mindre rösning som stod direkt på marken (HS15-22-R). Den såg ut att vara raserad och återuppbyggd. Med tanke på att den inte var lika lätt att se på långt avstånd får man förmoda att den lilla är byggd tidigare än den stora på stenblocket. Frågan är varför man byggde en så magnifik rösning långt från huvudstigen. För hur jag än spanade kunde jag inte se att det fanns vägmarkeringar i någon riktning, utan huvudstigen tycktes gå några hundra meter längre ner på sluttningen. Kanske markerade den ett vadställe över jokken som kommer från Málmmatjåhkkå 1705. Jokken var ganska enkel att korsa när vi passerade, men så har det kanske inte alltid varit.

Jag återvände till vårt sällskap som nu hade börjat oroa sig för om något kunde ha hänt mig.Det tyckte nog att jag varit borta länge, men det tyckte inte jag. En vecka senare hade Diana och jag ett samtal om saken, där hon påminde mig om min utflykt och att de blivit oroliga. Dialogen blev ungefär följande.

- Du var borta länge, så hon.

- Bara en liten stund, svarade jag.

- Du var borta 25 minuter!

- Omöjligt! Jag var iväg högst en kvart.

- Jag tittade på tiden. Det var 25 minuter!

- Ok, kanske lite mer än en kvart. 20 minuter, då?

- Vad är detta? TORGET?!

Men denna konversation hade alltså ännu inte skett. Vi fortsatte ner mot dalbotten i Ruonasvágge. Och här kom nästa fynd: en tydlig stig. Jag hade läst i Studia Laplandica 9 att Lars G Hedlund hade hittat delar av den trampade stigen i Ruonasvágge, och att han var säker på att det var den gamla Präststigen. Och här var en sådan stig!

En djupt nedtrampad stig i marken, och rejält överväxt, vilket visar att den inte har använts av renar på länge. I fjällen tar det mycket lång tid för en stig att växa igen, så jag tror att Lars Hedlund har rätt. Denna har jag betecknat med HS15-30-SG. Fotot taget åt norr. Berget till höger är Ruonas. Till vänster om det skulle vi gå upp, i den flacka dalen mellan bergen.

Prästernas första lägerställe

Andersson skriver: ”När vi hunnit ur denna ödedal (Vállevágge, min anm.) stego vi öfver lösa kullerstenar och hällar utför Tarrikaisins sluttning ner till det leende Roudnas-fjellet. Men innan vi passerat den snöbro, under hvilken en strid bäck dånade, mötte oss den sköna synen af Arnica alpina, sparsamt prydande glareösa kullar, hvita af Dryas, Draba muricella och Wahlenbergii; i ett kärr bredvid växte Saxifraga rivularis jemte Carex pulla ymnig, och mellan stenarne frodades Salix polaris. Under Ruodnas uppslogs tältet, ett häftigt slagregn afbröt min undersökning af branterna, och om natten snöade och stormade det förfärligt.”

Den snöbro som Andersson nämner tycks ha legat nere i Ruonasvágge, väster om Ruonasgårsså. Jag och mina följeslagare gick över en sådan snöbrygga, strax innan jokkarna från väster i Ruonasvágge möter bäcken som kommer norrifrån (och som rinner strax öster om den lilla toppen 1138). Därefter störtar den samlade vattenmängden ner i Ruonasgårsså. Kanske gick den Anderssonska expeditionen över på ungefär samma ställe som vi. Strax efter övergången verkar de ha slagit läger.

Man måste beundra den tidens människor för deras styrka och kondition. Det är nästan två och en halv mil arbetsam fjällterräng från Kvikkjokk till Ruonasvágge.

Gott om snö i Ruonasvágge när vi passerade på väg mot Alkavare. Men när Diana och jag återvände en vecka senare var det inte mycket kvar av snöbryggan. Vi undvek då att gå över på den och vadade istället. Foto: Diana.

Lunchpaus vid Ruonasvágge. På mina färder i somras testade jag att ha med ett litet paraply, vilket medförde att vissa inte kunde hålla sig för skratt. Men när det kom regnskurar, eller man behövde ge sig ut på nödvändiga ärenden utanför tältet i regn, då var det ingen som skrattade. Foto: Diana.

Prästen Nensén tycks också ha haft nattläger här år 1841, även om hans beskrivning är en aning oklar (jag har nämnt om detta i en tidigare artikel om Präststigen).

Fortsättningen gick säkerligen utmed den där bäcken som kommer norrifrån. Jag har ett antal gånger följt den västra sidan av detta vattendrag och inte hittat någonting särskilt. På tillbakavägen från Sarek hamnade Diana och jag på den östra sidan. Och nu såg vi spår av en nästan helt övervuxen stig! Jag tror alltså att det var på den sidan man vanligtvis gick.

Stigen på den östra sidan vattendraget. Vi moderna människor har hittat på många konstgjorda nöjen, men att leta efter fornlämningar i fjällen är roligt på riktigt. Och att hitta en (nästan) bortglömd stig känns mycket bättre än att vinna på lotteri. Kanske är detta stigfragment från prästfärdernas tid, det är delvis övervuxet och ser inte ut att ha använts särskilt mycket på senare tid. Stigens beteckning: RS15-02-SG, orangemarkerat. RS=Ruonasområdet. Foto: Diana.

Vidare mot Slihtávágge och Buojdes

Den andra dagens vandring beskrev N J Andersson på följande sätt: "Morgonen därpå fortsattes vandringen upp på Roudnas, ner på ett slätt, ödsligt fält omgifvet af snöfjellen på alla kanter, der Andromeda tetragona lik Ljung beklädde en hel kulle jemte Pedicularis hirsula, som nu började blifva allmän. Vadande öfver Kamajock, som här, i sitt ursprung, flödade ur den lilla sjön Puoetisjaur, sneddade vi öfver sluttningen af de stupande fjellen (=Puoetisbacken), der Pinguicula alpina, Wahlbergella apetala och Draba alpina nu först insamlades, och trädde upp på det nedanför Welkespoult utsträckta fjellfältet Karraneskoppi, genomvattnadt af en mängd nedstörtande bäckar."

Den uppmärksamme läsaren noterar att Andersson nämner Kamajokk. På vår fjällkarta heter den ju Buojdesjåhkå när den rinner ut ur sjön.

Här följer en karta över området, fram till sjön Buojdes, så att det går att följa beskrivningen av rösningar och andra fynd.

Kommentar till kartan. Jag har ritat med blå prickar så som jag tror att Präststigen gick. Detta stämmer väl med Generalstabskartan från 1890. På ett ställe väljer nog de flesta nutida vandrare en annan väg, nämligen förbi den lilla sjön som ligger norr om RS14-20-R. Man går väster om, enligt med de gröna prickarna. Men på sjöns östra sida är det lättgånget och här finns en tydlig stig. Om man följer den vägen kommer man också rakt på rösningarna BS15-01-R och BS14-19-R. Går man väster om vattnet missar man troligen dessa.

Men låt oss återvända till stigen efter Ruonasvágge. Efter den korta sträckan med spår av stigen var det inte långt kvar tills den flacka dalen planade ut. När vi närmade oss de två små vattensamlingarna som ligger NNO om topp 1138 upptäckte vi en ny rösning, en samling mindre stenar som var placerade på en låg klippa. Den var synlig på ganska långt håll.

En grupp stenar som med stor sannolikhet placerats som vägvisare. Stenarna var rejält lavbevuxna på flera sidor, jag bedömer rösningen som gammal. Beteckning: RS15-04-R. Fotot taget i färdriktningen, och bakom syns den norra av de två gölarna. Längst i bakgrunden till vänster Låptåtjåhkkå.

Nästa rösning, RS15-05-R. Även denna består av några mindre stenar. De är placerade i lutande ställning på ett större block. Mycket lavar tyder på hög ålder.

Bakom RS15-05-R syns mitt i bild en rösning som jag gick förbi redan 2013 och som jag på kartan har betecknat RS13-06-R. Den är det nog ganska många vandrare som lägger märke till. De bägge rösningarna står på varsin sida av den bäck som man ser rinna i bilden. Bäcken finns med på fjällkartan.

RS13-06-R i närbild. De översta stenarna kan ha lagts på senare, eventuellt blivit återuppbyggda efter att ha fallit ned. Men rösningens undre del ser gammal ut med likartad lavbeväxning på stenarna. Flera stenar har dessutom samma mönster på lavbeväxningen som det stora blocket, vilket indikerar hög ålder.

RS15-08-R. Denna står på en liten sluttning som man inte har någon anledning att gå upp på när man är på väg mot Buojdes. Därför är det nog inte många som ser den, man måste spana. Liksom många andra rösningar som står lite "vid sidan om" så har den fått vara ifred.  Den verkar vara helt intakt. Och urgammal. Ganska nära intill fanns dessutom en bit av en tydlig stig, men jag har inte tagit med den på kartan.

RS15-11-R är intressant. En smal stenskiva som är lutad mot en låg sten. Men är det en vägmarkering eller en naturlig stenformation? Helt säker kan man nog inte vara, men jag har ändå tagit med den som en rösning (gulmarkerad, dock). Det är två skäl till detta. Det ena är förstås att den står ”rätt”, den passar med de andra markeringarna. Det andra skälet är att skivan är placerad så att den någorlunda anger färdriktningen, dvs att man går i enlighet med hur den är vinklad. Även om jag inte sett många exempel på sådana vägvisare på Präststigen så tror jag att denna kan vara medvetet placerad så.

De följande rösningarna fram till vadet av Buojdesjåhkå tänkte jag inte säga så mycket om. Jag har behandlat nästan alla i en bloggartikel jag skrev i höstas om Präststigen. Ett par små fynd har gjorts i år, men de bekräftar stigens sträckning, så som den är angiven på Generalstabskartan.

Men en rösning tar jag med igen. Det är BS14-18-R som är värd att beundra. Det är säkerligen en stenkonstruktion som är gammal. Den ser ut att ha blivit underhållen och är prydd med ett renhorn. Den är mycket iögonenfallande, och alla som går denna väg lägger märke till den och får vägledning.

Att vada över Buojdesjåhkå var på grund av snösmältningen inte lika enkelt som det brukar vara, men vi lyckades ta oss över med kängorna på. N J Andersson ägnade inte många ord till sträckan förbi Buojdes, och även Nensén var kortfattad. Om sträckan efter första lägerplatsen skrev Nensén bara:

5. Dalar uppföre och utföre (med mindre skravel, ofta slätt, stadig och behaglig väg).

6. Bredvid Puoitesjaure.

Själv har jag inte mycket till övers för sträckan utmed norra stranden av Buojdes. De gånger jag gjort det har det varit mygg eller regn, och oftast bägge samtidigt. Terrängen är väldigt stenig och ojämn samt övervuxen med örter och buskar som döljer alltihop. Men ser därför inte alltid vad som finns på marken där man ska sätta sin fot. Jag har inte sett någon rösning där, men det behövs ju inte heller. När man följder en sjöstrand ser man ju ändå vart man ska gå.

Efter att med viss möda tagit oss förbi sjön - med regn och mygg - hade det hunnit bli kväll. Trötta segade vi oss en bit uppför backen och hittade en bra lägerplats.

Lägerplatsen. Fotot taget nästa morgon.

Sammanfattning

Vår lilla expedition hade nu ägnat två och en halv dagar åt att leta vägmarkeringar och spår efter den gamla Präststigen. Antalet fynd utmed vår färdväg - från och med Vállevágge - var uppe i ett åttiotal! Så gott som samtliga fynd var dokumenterade med foto och positionerade. Hittills hade Generalstabskartans framställning i princip stämt hela vägen, möjligen med ett frågetecken för den västra sidan av Vállevágge.

När det gällde nästa dags fortsättning visste jag att även där hade den gamla kartan rätt, men jag ville hitta fler rösningar som bekräftade det. Skulle vi hitta sådana? Det var en viktig uppgift.

Vad  jag däremot inte visste då var att Generalstabskartan längre fram hade tagit miste ordentligt. Förra året letade Diana och jag förgäves efter stigen på vissa sträckor, och vi skulle nästa dag inse att det var Generalstabskartans fel att vi inte hittade den. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Det blir en ny liten artikel om detta.

Grundmaterial för kartorna: Lantmäteriets fjällkarta på webben.