Gräsmarkerna kring sjön Bajep Buojdes är så stora att femtio eller kanske hundra tält skulle få plats. Jag upplevde miljön som ovanligt fridfull och vacker, trots att växtligheten inte hade kommit så långt på grund av den kalla och snörika sommaren. Hit skulle jag vilja återvända och tillbringa ytterligare en natt eller två. På vissa platser känner jag att jag mår bra. Detta är en sådan plats.

Vårt lilla expeditionssällskap, bestående av fyra personer, vandrade vidare i denna vänliga natur och följde prästen Nensén (1841) och botanisten Andersson (1845) i spåren. Flera rösningar passerades, allihop sådana som Diana och jag dokumenterade förra året. De finns med på kartan nedan, och deras beteckningar börjar med BS14-. Nya fynd detta år börjar med BS15- (BS=Boujdesområdet).

Undertecknad i full gång med dokumentationen. Sjön Bajep Boujdes i bakgrunden. Foto: Diana.

Några rösningar nämner jag helt kort utan foton (foton av dem finns i en artikel från förra året om Präststigen). BS14-17-R är en smal, lutande stenskiva som jag markerat med gul färg eftersom jag inte är helt säker på att det är en vägmarkering. Det är däremot nästa, BS14-16-R. Utseendet pekar på att det kan vara raserat och återuppbyggt. BS14-15-R, söm följer därefter, är en stenskiva som är lutad mot en större sten. Den har jämn beväxning som överensstämmer med den sten som den lutar sig emot. Kan alltså ha funnits här länge.

Nedanstående rösning förtjänar en bild.

BS14-14-R ser mycket gammal ut. Riklig lavbeväxning mellan stenarna vittnar om att den stått i samma position i många år.

Nordost om Bajep Buojdes. Härlig gräshed för tältläger.

BS14-13-R är en intressant rösning. Består av en enda sten som är lutad så att spetsen sticker upp och syns på långt håll. Stenen i sig ser ut att ha varit med om mycket. Men det är inte självklart hur länge vägmarkeringen har haft detta utseende. Bredvid ligger en annan sten, kan den ha används tidigare? Har konstruktionen tidigare sett annorlunda ut och rasat, och man senare har nöjt sig med att resa upp den spetsiga stenen? I bakgrunden berg i Padjelanta. Det lilla berget Nuortap Gárránistjåhkkå sticker upp som en svart vårta längst till höger. Det var ungefär i den riktningen vi var på väg.

Bredvid BS14-13-R finns en grotta som är så stor att man kan krypa in flera meter i den. När vi tittade från öppningen in i mörkret skymtade vi ljuset från en mindre öppning ett tiotal meter bort.

Nya fynd – en bekräftelse!

Vi vilade en stund vid grottan, och jag förberedde mig för dagens första utmaning: att försöka hitta rösningar som bekräftade Präststigens sträckning fram till nästa rösning som befann sig 2 km längre bort, i ungefärlig riktning NNV. Trots letande förra året hade Diana och jag inte hittat något på dessa två kilometer, men vi hade troligen letat för långt västerut. Vi gick en stund och hittade ingenting. Vi gick en bit till med samma nedslående resultat. Men rätt som det var fick jag syn på något.

Ovan: NG15-01-R. En gammal markering med stenar. Varken särskilt stor eller iögonenfallande, men definitivt placerad där av människor för länge sedan. Sedan dröjde det inte länge innan nästa fynd. Och nästa. Stigens sträckning var bekräftad, vi var på rätt spår! Vid en av rösningarna fanns till och med spår av en gammal stig, delvis igenvuxen. (NG=området vid Nuortap Gárránistjåhkkå).

En kuriös detalj om den följande rösningen NG15-02-R är att jag nyligen upptäckte den på ett foto jag tog redan 2013. Då passerade jag högst hundra meter öster om den. Den är inte särskilt enkel att se från det hållet, och även om man ser den tänker man inte på att det är en vägmarkering.  

Efter dessa nya fynd var det bara en liten bit kvar till en av förra årets mest fantastiska rösningar (NG14-12-R). Vid det fyndet hade jag mycket hjälp av att detaljstudera och försöka tolka generalstabskartan.

NG14-12-R är en mycket fin vägmarkering, ca 70-80 cm i diameter. Kraftigt lavbeväxt och gammal. Det översta lagret består av noggrant placerade kvartsstenar. På dem växer knappt någon lav. Rösningen syns bra på långt håll på grund av den ljusa överdelen. Berget Kierkevare i bakgrunden.

Karta över området mellan Buojdes och Gárránisjågåsj. Den blå prickningen överensstämmer bra med hur generalstabskartan har markerat stigen till Alkavare kapell. Den gröna prickningen är min ungefärliga bedömning av hur nutida fjällvandrare vanligtvis går. Som synes hamnar vi då upp till flera hundra meter från den gamla Präststigen. Det är därför inte konstigt att t ex den fina rösningen NG14-12-R är okänd bland vandrare. Eller att den sten som jag tror är Prästemansstenen är så svår att hitta.

Efter en kort lunch fortsatte vi nu mot den sten som jag tror är generalstabskartans Prestemanssten. Det var en utsidankompis, Lars Hedegaard Larsen, som återfann den år 2013 och föreslog den som kandidat. Någon annan sten i grannskapet som skulle passa bättre till den gamla kartans markering tror jag inte finns. Stenen är gulmarkerad på min karta (se ovan) och betecknad med ”STEN”.

Stenen är ca 2,5 meter hög på sin västra sida (vänd mot fotografen), vilket gör den väl synlig från det hållet. Spanar man däremot från öster, alltså från det grönprickade vandringsstråket, syns den knappt alls. Mycket snö omkring stenen i år. Det troliga är att Prästemansstenen markerade ett stigskilje där en stig vek av åt väster ner mot Tarraluoppal (markerad med lila prickar på min karta ovan) och en annan (Präststigen) fortsatte norrut mot Vássjájávrátja. Den lila prickningen tillhör den s k ”Linnés väg” från Kvikkjokk, den väg man tror att Linné färdades på sin resa 1732.

Om man istället skulle till Alkavare kapell gick man något åt höger upp mot ett väl synlig rösning som fungerade som vägmarkering (och som kanske också markerade ett vadställe över Gárránisjågåsj).

När vi hade kommit så här långt på vår vandring blev vi vittnen till en jakt. En fjällripa med flera ungar attackerades av en fjällabb. En liten unge – redan flygfärdig – kom ifrån de andra och fick labben efter sig. Jag tänkte att den skulle vara chanslös. Labben dök ner mot marken flera gånger och gav sig inte. Men slutligen så upphörde attackerna utan att den fångat ungen.

Signaturen JoBer på Utsidan fann denna gamla rösning invid Gárránisjågåsj. Väl synlig. Det är ingen tvekan att den är mycket gammal. Från Prästfärdernas tid, eller kanske ännu äldre?

Nu blev det så att vår grupp beslöt att dela på oss. Dianas och mina följeslagare, alltså pappan och hans dotter, ville gå ner till Tarraluoppalstugorna som låg 2½ km från oss. De två hade gjort en kämpainsats i tuff terräng och i skiftande väder de senaste dagarna. Nu kände de behov av att ta det lugnare. Vi tog farväl och skiljdes åt. Diana och jag fortsatte själva vår färd mot Alkavare kapell, dit vi hoppades anlända på eftermiddagen nästa dag.

Den gäckande stigen mot Vássjá

Efter den stora rösningen vid Gárránisjågåsj skulle stigen - enligt generalstabskartan - fortsätta i princip rakt norrut mot Alkavare. På väg dit skulle sjön Vássjájávrátja passeras och dit var det ungefär 5 kilometer. Vi tog ut kursen och siktade till att börja med strax öster om punkt 1082 där det finns en fördjupning i landskapet som är mycket naturlig att gå mot. Denna väg har jag gått två gånger tidigare utan att ha sett skymten av någon rösning. Terrängen är ganska översållad med större och mindre stenblock, och om det ska vara meningsfullt med en vägmarkering här måste den avvika tydligt från alla de stenar som visar sig mot horisonten.

Ungefär 2 kilometer efter punkt 1082 hamnade vi - också ganska naturligt - vid de två minimala sjöarna norr om. Inga rösningar så långt ögat nådde. Därefter började terrängen snart luta nedåt. Vi gick ungefär som de gröna prickarna på kartan visar. Förra året gick vi ungefär samma väg åt motsatt håll, men detta år höll vi något mer åt öster när vi närmade oss sjön, för att spana av nya områden. Men fortfarande inga vägmarkeringar. Finns de inte? Eller är det bara så att vi inte hittade rätt väg? Gick den gamla stigen kanske ännu längre österut?

Det känns inte tillfredsställande med en sträcka på en halvmil utan ett enda röse-fynd. Mysteriet är ännu i skrivande stund olöst.

"Frisk natur och död ödemark" – några tankar om naturen

Under en vandring är man sysselsatt med många praktiska ting, men ändå hinner man tänka en hel del på vad man ser. Naturen omkring Vássjásjön är rofylld. Här skulle man kunna vandra omkring en hel dag och låta det vidsträckta landskapet tala till en. Man kan släppa vardagslivets höga tempo och få ett annat perspektiv på sitt liv och på det samhälle vi lever i. Även 1845 hade man tid att reagera på landskapet. Så här skrev botanisten N. J. Andersson (som uppenbarligen inte hade blicken enbart riktad ner i marken): 

"(Vi) trädde upp på det nedanför Welkespoult utsträckta fjellfältet Karraneskoppi, genomvattnadt af en mängd nedstörtande bäckar. Här var en vidunderlig anblick. Till höger reste sig en mängd fjellspetsar, klädde af ofantliga snöfält och nyfallen snö; längst i söder spirade det ståtliga Staika upp ur den dal, som grönskande och skön genomslingrades av Tarrajock. Det var en underlig förening af frisk natur och död ödemark. På Karraneskoppis sterila, isbrända fält insamlades Wahlbergella apet., Camp. uniflora och Gnaphalium carpathicum, som ymnigt nog förekom här och der."

Här nämns landskapsområden vars namn inte finns på vår moderna fjällkarta. Karraneskoppi bör vara detsamma som västsluttningen av Låptåtjåhkkå. Welkespuolt är omnämnd på generalstabskartan och är området på västsluttningen av Vássjábergen.

Vad präster som exempelvis Jonas Nensén, som färdades här fyra år tidigare, tänkte är inte lika lätt att veta. Hans anteckningar var synnerligen kortfattade. Men här och där fick han in några subjektiva omdömen. Han skrev om detta område:

7. Wassjas slätt - vacker slätt under gråberget Wassja, där andra lägerstället vid en bäckstrand och källa, här öppen utsikt, strax invid, söder om, är lilla sjön Wassja.

8. Vackra dalar uppföre och utföre omgiven av smärre fjäll.

Prästresornas lägerplats nummer 2

Ända sedan jag började intressera mig för Präststigen har jag velat hitta de platser man hade nattläger. Lätt är det inte.

Det som Nensén kallade ”Wassjas slätt” i citatet nyss kan identifieras som ett flera kvadratkilometer stort område i närheten av Vássjá-sjön (framför allt öster om). Exakt var i detta område den andra lägerplatsen låg har jag funderat mycket över.

En tänkbar plats är den gräsbeklädda platå som ligger rakt norr om sjön. Då skulle Nenséns notis om väderstrecket stämma perfekt. Problemet är att området med gräshed till stora delar är fuktigt, det är nästan som sankmark. En jokk rinner förvisso i närheten men man kan knappast kalla den för källa. Då passar det bättre att tänka på området en bit öster om sjön. Där rinner bäckar från flera håll, och de gräsbeklädda ängarna är enormt stora. Även i sydöst finns ängsmark som skulle kunna fungera bra.

Foto över gräsängarna vid Vássjájávrátja, taget ca 1 kilometer söder om. Den stora, gröna platån norr om sjön syns tydligt mitt i bild. Marken där är ganska sank. Det gröna, låglänta området närmast öster om sjön är ännu blötare. Men till höger i bild börjar den torra hedmark som kanske är det mest troliga lägerområdet.

Kan det som N. J. Andersson skrev ge någon ledtråd? Fortsättningen i hans resebeskrivning lyder: "Vid slutet af detta fält (Karraneskoppi, min anm.) stego vi utföre en brant backe, vadade över Wassjabäcken och slogo upp tältet på en grönskande gräsplan tätt under den ena af de 3:ne snödigra Wassjakullarne."

Två av de 3 ”snödigra Wassjakullarna” måste vara Vássjábákte och Vássjátjåhkkå, och den tredje bör vara höjd 1401. Men någon exakt platsangivelse är ju detta inte, utan man kan tänka sig flera möjligheter. Bokens fortsättning, som beskriver början på nästa resdag, kanske kan kasta ytterligare ljus över saken:  "Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser…”.

Eftersom de rösningar som ligger precis norr om sjön kan sägas ligga på en avsats (dvs platå) tror jag att Andersson inte hade läger på själva platån norr om sjön utan på de stora gräsplanerna öster om sjön, i det stora område som på våra fjällkartor kallas Vássjágåhpe (gåhpe = rund sänka). Nästa dag gick de då upp på platån och sedan vidare. Men längre än så här har jag inte kommit om lägerplatsen. Och några rösningar på de stora gräsplanerna kunde Diana och jag inte se.

Vägen efter platån – hur gick de egentligen?

En annan av förra årets överväldigande fynd var de 3 stora (och några mindre) rösningar som står på denna gröna platå rakt norr om Vássjájávrátja. Denna sträckning stämmer alldeles utmärkt med generalstabskartans beskrivning. Vidare hade vi funnit en rösning fyra kilometer längre norrut, mycket nära där renstängslet korsar gränsen mot Padjelanta. Problemet var bara att på hela denna fyra kilometer långa sträcka hade vi inte hittat någon rösning alls. Se kartan härunder.

Men detta år var jag fast besluten att vi skulle lyckas hitta något. Jag misstänkte att vi hade gått för långt åt öster, alltså för högt upp på Vássjás sluttning. Nu skulle vi leta något närmare Padjelantagränsen, vilket också verkade stämma med generalstabskartan. På fjällkartan har jag ritat ut med gröna pickar den väg jag tänkte att vi skulle undersöka. Vad jag inte visste var att generalstabskartan lett mig på fullständigt fel spår. Men tack vare en annan utsidankompis, Ole Dahlgreen från Danmark, skulle planerna inte bli som det först var tänkt.

Det började dock inte så bra. Den senaste timmen hade Diana och jag kämpat genom regn. Myggen var många och blodtörstiga runt sjön. Regnkläderna gjorde att jag svettades vid minsta ansträngning. Det kändes olustigt att hantera kameran och försöka leta efter rösningar. Frestande att få alltihop avklarat så snabbt som möjligt. Vi började gå i regnet. Under tiden funderade jag på en rösning som Ole och hans son hade fotograferat redan 2013. Den var ganska stor och såg gammal ut på fotona. Av någon anledning hade jag missat att leta upp den förra året, trots att Ole hade gett mig sina koordinater till den. Kanske tänkte jag att den verkade stå alldeles för långt åt öster, och på för hög höjd.

Ett kort uppehåll i regnandet gjorde att jag bestämde mig. Trots att jag tänkte att det kunde bli en jobbig omväg tog jag upp GPS:n och la in koordinaterna. GPS:n visade att det var flera hundra meter att gå, uppför sluttningen. Arbetsamt, varmt och myggigt. Men inget regn.

Vi kom upp på en höjd och fick utsikt tillbaka ned mot sjön som låg på en marknivå långt under oss. Jag kände igen det från Oles foton. Men ingen rösning sågs till när vi kom fram till platsen. Vi hamnade istället mitt i ett snöfält (om jag inte missminner mig). Koordinaterna stämde alltså inte, något var fel. Men positionen var korrekt inmatad, det var jag säker på.

"...små stenrösen på höjderna"

Det var bara att börja leta i lite olika riktningar. Och rätt som det var stod jag inför en ganska stor stenhög. Det var ingen rösning – men det hade en gång varit det.

Här har stått en rösning men nu var det bara en hög med stenar. Sjön syns långt därnere, och med kikaren kunde jag se flera av rösningarna vid den gröna gräsplatån. Vi var något på spåren! Denna stenhög har fått beteckningen VS15-01-R. VS=Vássjáområdet.

Uppmuntrad av detta fynd letade vi vidare. Det började bli kväll, men Diana var angelägen om att vi inte skulle slå läger för snabbt utan hinna gå en bit till. Morgondagens etapp till kapellet ändå skulle bli ganska lång. Men det var inte lätt att skynda på mig nu för jag hade fått upp vittringen av stigen. På en höjd en bit bort såg jag en stenhög till. Och den var inte raserad.

Nästa gamla rösning, vilket visade sig vara den som Ole Dahlgreen och hans son funnit 2013. VS15-02-R på min karta.

Men det tog inte slut här. Så fort vi kommit fram till en rösning kunde vi spana in en annan på en kulle längre bort. Så här i efterhand har  jag kommit att tänka på vad jag läste i en reseberättelse i Svenska Turistföreningens årsskrift år 1892 (jag har citerat detta i en tidigare artikel om Präststigen). En anonym resenär berättar om sin vandring från Alkajaure på Prästvägen år 1871: "Vägen var textad, d.v.s. angifven genom små stenrösen på höjderna." Detta var exakt vad Diana och jag såg nu. Och inte nog med det: alltsammans stämde också med det som botanisten Andersson skrev: "Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser…”. En utmärkt beskrivning av hur vägens sträckning är dragen på denna sträcka.

Kartan visar raden med nyfunna rösningar. Allesammans står lite vid sidan om de nutida färdstråken och har fått vara ifred. Därför var det inte svårt att bedöma dem som gamla, och de har fått röd färg på prickarna. En intressant detalj är att vägen mellan platån och röset PA14-06-R inte undviker höjd utan att den verkar stiga ungefär 60 höjdmeter mer än vad den behövt. (Nu är det i verkligheten inte riktigt så eftersom den lägre vägen går betydligt mer ner och upp i smådalarna.) De som gick här måste ha bedömt att terrängen är så lättvandrad och jämn att det uppväger arbetet att ta lite extra höjd. De kunde på den tiden! Dessutom var väl folk på den tiden ganska vältränade och inte rädda för kroppsansträngning.

Här följer nu en liten bildkavalkad med nyfunna rösningar.

VS15-03-R, placerad på en kulle som finns utritad på fjällkartan. Fotot taget i den riktning vi ska gå. Sarvestjåhkkå och Tjåggnårisvárásj i bakgrunden till höger, bakom den gröna sluttningen. En kuriös detalj är att denna och föregående rösning finns med på fotot i avsnittet Prästresornas lägerplats nummer 2 (men mycket svåra att se på grund av förminskningen av fotot). De avtecknar sig mot himlen som små prickar. Hade jag spanat noga med kikare när jag tog det fotot hade jag kunna se dem!

Även VS15-04-R står på en liten kulle som är utritad på fjällkartan (men som döljs på min karta).

VS15-06-R är den mindre av två rösningar. I bakgrunden står VS15-05-R som är huvudröset och synligt på längre avstånd. I bakgrunden Padjelantas flacka fjällandskap.

VS15-07-R, den enda rösningen som vi hittade på Prästigen som stod i ett snöfält. Jag misstänker att man var noga med att sätta upp rösningarna så att de inte skulle begravas av snö under de år som sommaren var sen.

VS15-07-R synlig från vår lägerplats på drygt tusen meters höjd.

Där vi tältade fanns även VS15-08-R på mycket nära håll. Föregående rösning synlig på snöfältet i bakgrunden.

Även VS15-09-R var synlig från vårt läger. Vi hade alltså tre fascinerande rösningar på Präststigen i omedelbar närhet till våra tält! Avståndet till renstängslet är längre än vad man kan tro, fotot är taget med ett kort teleobjektiv. Berget i bakgrunden längst till vänster är Tjåggnårisvárásj och bakom detta reser sig några snöklädda toppar i Sarvestjåhkkå-massivet. Njoatsosvágge ligger i sänkan hitom bergen.

Rösningen VS15-09-R på nära håll. En stor och bastant sak där varje stenskiva väger åtskilliga kilo.Om man kommer norrifrån, från Padjelanta, syns den på långt håll.

Kvällen vid vår lägerplats var fin, men myggen gjorde vad de kunde för att störa oss. Att ha utsikt över Padjelanta tycker jag är trevligt, men Diana föredrar alltid Sareks dramatiska toppar. Senare på kvällen och under natten blev det regn och blåst, som under de flesta nätter på denna tur. Nästa dag fortsatte vi mot kapellet, dit vi hade ungefär 12 kilometer. Trots ivrigt spanande såg vi inga fler rösningar i närheten av vår lägerplats så vi tog sikte på en rösning vi fann förra året, PA14-06-R (PA= Padjelanta).

Detta avsnitt har vid det här laget blivit så långt att den sista dagsetappen får ett nytt avsnitt i bloggen. Det blir således en del 4 i denna lilla följetong. Då blir det också en redogörelse för händelserna vid Alkavare kapell och foton på en vanlig fjällfågel med ett ovanligt utseende.

Kartunderlaget är hämtat från Lantmäteriets fjällkarta på webben.