De efterforskningar som jag, med bistånd av min goda vän Diana, gjorde förra sommaren innehöll åtskilliga överraskande fynd av lämningar som med största sannolikhet markerar den gamla färdvägen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Denna färdväg, vars sträckning ungefärligt ritades ut på fjällkartor fram till början av 1970-talet, användes bland annat av prästerna som skulle förrätta gudstjänsten i slutet av juli. Efter att gudstjänstverksamheten upphörde på 1860-talet tycks stigens exakta sträckning efterhand fallit i glömska, liksom kunskapen om hur rösningarna var placerade. Det verkar också vara så att stigen inte har blivit systematiskt undersökt i hela sin längd under modern fjällvandringstid (även om viss dokumentation finns från 1980-talet).

Trots att jag och Diana gjorde ett trettiotal fynd av rösningar och vägmarkeringar förra året fanns det flera oklarheter om stigen. Flera sträckor – vissa på ca en halvmil – saknade rösningar överhuvudtaget. Vad kunde ha hänt med dem? Var de raserade och därför svåra att hitta? Hade det kanske inte funnits några överhuvudtaget? Eller hade Diana och jag gått för långt vid sidan av stigen och inte haft möjlighet att se dem? Jag var full av förväntan inför årets vandring som skulle genomföras med start från Kvikkjokk den 21 juli i år. Denna vandring är för övrigt den första som jag gjort av hela sträckan från detta håll (förra året gick Diana och jag från andra hållet). Det skulle således bli en riktig kyrkfärd, med kapellet och kyrkhelgen som mål.

Det finns mycket fint att se på kalfjället – förutom de spännande arkeologiska fynden. Lappljung på Vállevárre.

En av fjällets nyblivna invånare: en mycket ung stenskvätta.

Vállevárre

Att den första etappen av prästernas färdväg gick över Vállevárre är väl känt. Följande skrev prästen Jonas A. Nensén om sin vandring till kapellet 1841:

1. Uppför Walle 2/4 mil till skogens slut.

2. Över Walle och vid WalleTjåkk.

3. Wallewagge-, en förfärlig stenskraveldal med en 2/4 m. lång isdriva, en svår väg, den svåraste av vägen.

Walle är förstås Vállevárre, och WalleTjåkk kallas ju vanligtvis Vallespiken.

Det är inte bara Nensén som lämnat efter sig anteckningar från prästfärdernas tid. En en botaniker med namnet N. J. Andersson har beskrivit en vandring han gjorde år 1845, således endast fyra år efter Nensén. Han skrev:

”Sysselsatte med en sådan naturs studerande dröjde vi här till den 23 Juli, görande exkursioner till mer eller mindre aflägsna punkter, allt efter som väderleken tillät det; ty allra största delen var i hög grad regnig och ruskig, samt därigenom hinderlig, synnerligast för de entomologiska insamlingarna. I slutet af denna månad reser Komministern upp i högfjellen för att predika för Lapparne på deras Bönedag. Jag och Kand. Löwenhjelm medföljde honom nu på denna vandring; och då den sedermera fick den utsträckning att jag genomvandrade en stor del af Luleå Lappmarks högre fjelltrakter, tror jag en vidlöftigare framställning härom för Botanister ej skola sakna allt intresse.

Försedde med tält och öfriga förnödenheter, hvilka transporterades af 7 renar, vandrade vi uppföre den tröttande Wallibacken, hän öfver släta Walli, och nådde Wallispiken.”

(Citatet ur N. J. Andersson: Anteckningar under en resa i Umeå, Piteå och Luleå Lappmarker, sommaren 1845.)

Att backen upp till Prinskullen är tröttande är det fler än N. J. Andersson som tycker. Vi var fyra personer som på eftermiddagen den 21 juli i år mödosamt stretade uppför stigen i den myggrika skogen. Förutom Diana och jag var ytterligare två personer med i sällskapet: en pappa och hans 16-åriga dotter. Vi kom efter ett par timmar upp på kalfjället och pustade ut. Sedan gick vi förbi rengärdet och slog på kvällen upp våra tält på Vállevárre. Nästa dag fortsatte vi vår färd.

På fotot här under syns Vállevárre och Vallespiken. Vi var på väg till den flacka sluttningen som ligger till vänster om Vallespikens topp, precis till höger om den del där det lutar brant ner mot dalbotten.

Ovan: På väg över Vállevárre stötte vi på denna rejäla stenkonstruktion. Den ser ut att ha fallit omkull och byggts upp igen, troligen åtskilliga gånger. Överblivna stenskivor ligger på marken. Några av skivorna har kanter som är väl bevuxna av lavar, vilket tyder på att de har använts till en äldre årgång av samma rösning. Skivor utan synlig lavbeväxning är sannolikt nytillkomna. Att säkert avgöra om någon tidigare årgång av denna rösning stod här på prästfärdernas tid går nog inte. Men det är naturligtvis fullt möjligt att det gjorde det.

En blick ner i Vállevágges botten framför oss. Detta år var ju extremt snörikt i juli eftersom snösmältningen var så sen. Nere vid Vallebäckens strömfåra låg därför tjocka snöfält kvar.  När vi kom längre upp såg vi att snöfältens kanter bitvis var omkring 3 meter höga.

När det gäller spåren av Präststigen på Vállevárre har jag inte tänkt redogöra noggrant för för dessa utan bara helt kort nämna något allmänt om dem. Många av rösningarna på Vállevárre är nämligen av sent datum, eller återuppbyggda i modern tid. Området är enkelt att färdas över och man kan göra många olika vägval i terrängen, i stort sett likvärdiga. Det finns sträckor med stigar, men eftersom dessa är flitigt använda av fjällvandrare så är det svårt att avgöra hur den äldre stigen gick.

Det är efter Vállevárre, när färdvägen närmar sig Vallespikens sydsluttning och det börjar luta uppåt som det blir mer intressant. Visserligen är rösningarna även här en blandning av nytt och gammalt, men vi gjorde en hel del intressanta fynd.

På Lantmäteriets fjällkarta ovan har jag ritat in de viktigaste fynden av rösningar och troliga vägmarkeringar som vi har funnit i Vállevágge. Jag har försökt att göra en åldersbedömning på följande sätt:

Rött: Troligen äldre än ca 150 år, dvs de bör vara från prästfärdernas tid.

Orange: Svårbedömda, kan vara äldre än ca 150 år.

Gult: Troligen från modern fjällvandringstid. Här har jag även räknat in fynd (unga och gamla) som är tveksamt om de är rösningar överhuvudtaget.

En förklaring till rösningarnas beteckningar finns i slutet av denna artikel.

Vállevágges första del

På väg mot den flacka, övre delen av Vállevágge måste man passera två djupa jokkaviner, vilka tydligt syns på fjällkartan. Om man följer de rösningar som finns får man en bra övergång av dessa raviner som långt in på sommaren är täckta av tjocka snöfält. Troligen gick den gamla stigen just här, men de flesta rösningarna man ser skulle jag tro är av senare datum. Det finns relativt många (minst ett tjugotal), men flertalet är små och inte särskilt imponerande. Men några fynd är värda att nämnas.

Vi tog lunchpaus efter att ha gått på snöfältet över den östra av de två jokkarna. I närheten av den rösning som jag kallar VG15-02-R fanns en intressant lämning.

Ett skafferi på fjället. Fyra rejäla stenskivor lutade mot en större sten. Mellan skivorna och stenblocket bildas ett trekantigt förrådsutrymme, ungefär 25 cm högt. Här kunde man förvara saker, troligen mat. Skivorna är enkla att flytta så att man kan stänga till utrymmet. Sorkarna kan säkert krypa in, så om det var mat som skulle förvaras så måste det vara ordentligt förslutet. Hur gammalt förrådet är vet jag inte, och det behöver ju inte ha något alls med Präststigen att göra utan kan vara senare.

Rösningen VG15-12-R är kraftigt lavbevuxen och ser ut att vara gammal. Trots att rösningen ser ganska oansenlig ut kunde jag se den på ganska långt håll eftersom delar av den stack upp. Den ligger en bit ovanför den led som bildas av de andra rösningarna. Denna placering kan förklara att den förblivit orörd, till skillnad från så många andra.

Många rösningar som vi hittade är svåra att bedöma till ålder, eftersom de ser ut att vara förbättrade eller påbyggda. Rösningar som passeras av många människor blir ju mer utsatta för påverkan. De rasar kanske ner och byggs upp igen, eller så tycker någon att de bör byggas på. Detta förhållande att rösen vid sidan av stigen ger ett ålderdomligt intryck (troligen på grund av att de klarat sig från mänsklig påverkan) hittade vi senare fler exempel på.

Diana och jag är inte helt ensamma om att leta efter rösningar. År 1987 vandrade Lars G Hedlund hela Präststigen och skrev om denna färd i artikeln Vägarna mot Alkavare (Studia Laplandica 9, 1988). Han fotograferade bland annat rösningen ovan. Med ledning av bergens konturer i bakgrunden bedömer jag att den står på Vállevágges östra sida, kanske i närheten av rösningen VG15-18-R. Jag höll naturligtvis utkik efter den men hittade den inte. Kanske står den fortfarande kvar och väntar på att bli återupptäckt. Foto: Lars G Hedlund.

För övrigt skriver Lars G Hedlund i Studia Laplandica 9 att han längs Prästvägen kunde återfinna ”ett mindre antal mer eller mindre intakta eller kullfallna rösen”. Det låter som betydligt färre än vad jag och Diana har letat upp. 

Vállevágge – en hiskelig avgrund

Om nu Nensén tyckte att Vállevágge var svår så är botanikern Andersson inte sämre i sin beskrivning. Fortsättningen av hans anteckningar lyder: ”Det var den trakt, jag förut många gånger gått; men nu öppnade sig en helt annan. Vi nedstego i den hiskeligt enformiga avgrund som bildas mellan fjellen Walli och Gaskaivo. Å ömse sidor resa sig de grå, hvitfläckade fjellmassorna, och nere i djupet under snövallen brusar en strid fjellfors, som hastar att utgjuta sig i Tarrajock. På bara ställen mellan stenarna påminde Ranunculus glacialis och Saxifraga nivalis om att lifvet ej utestänges af snögränsen, och sköljda af det nedsorlande fjellvattnet från drifvorna, dolde sig tufvor af den lika lilla som rara Phippsia algida.”

Personerna i sällskapet "nedstego", vilket är en bra beskrivning när man lämnar den höga sluttningen av Vallespiken och tar sig ner till jokken i dalgångens botten. Av beskrivningen att döma vadade man inte jokken utan höll sig på den östra sidan.

Från rösningen VG14-29-R (se kartan ovan samt tidigare bloggartiklar jag skrivit om Präststigen) ser man denna slingrande ås nere vid jokken, mitt i bild. Det går bra att stiga ner mot den och sedan följa östra stranden. Jag har en teori – falsk eller sann vet jag fortfarande inte helt säkert – om att man gick över på den västra sidan ungefär vid åsen, så jag ville undersöka om det fanns vägmarkeringar på den sidan. Renstigen som syns på bild kan naturligtvis ha funnits länge, men eftersom den ser ut att användas flitigt nuförtiden så får man inga ledtrådar om den är gammal.

Från VG14-29-R och från åsen syntes denna avlägsna stenformation (VG15-20-R), strax öster om åsen. Eftersom vi skulle gå över på västra sidan hade jag inte tid att gå fram till den och undersöka. Det borde jag nog ha gjort, eftersom en förstoring av fotot (taget med kraftigt teleobjektiv) visar att det är en rösning med flera stora stenar ovanpå varandra. Jag var istället övertygad om att vi skulle finna åtminstone någon ny vägmarkering på den västra sidan. Det gjorde vi inte.

Dagen efter publiceringen av denna lilla artikel fick jag för mig att leta bland de foton jag tog när jag passerade Vállevágge sista juni 2013. Jag hade då inte kommit på idén att leta efter rösningar, men på ett foto finns faktiskt VG15-20-R med. Och jag står bara tio eller tjugo meter från den! Fotot visar att två stenar av olika storlek har placerats på den stora, lutande stenen i botten. Viss lavbeväxning finns.

Ovan: Från åsen kunde vi se upp en bit i Vállevágges övre del. Så här mycket snö är det sällan nuförtiden i slutet av juli och jokkfåran är vanligtvis lättvadad och beskedlig. Men när man läser vad Nensén och Andersson skrev får man intryck av att de hade stora snöfält omkring sig och att det var betydande vattenmassor som forsade fram. Kan det som är extremt idag ha varit det normala i mitten på 1800-talet?

Fortsättningen uppför Vállevágge

Precis vid den slingrande åsen fanns en tjock snöbrygga som vi kunde använda för att gå över Vallebäcken (till höger, utanför bilden ovan). I annat fall hade vi haft besvär med att korsa den här. Iskanterna var nämligen flera meter höga på den västra sidan som vi nu står på. Om det såg ut så här på Nenséns och Anderssons resor förstår man att de valde den steniga vägen på östra sidan (de hade ju dessutom klövjerenar med tung packning). Observera den mörka, urgröpta delen i snön där vattenmassorna tidigare under snösmältningen inte fått plats att rinna under snöbryggan utan runnit ovanpå.

Ovan: Foto taget strax efter vi gått över på den västra sidan, med kameran riktad åt SO, tillbaka ner i Vállevágge. Den långa, slingrande åsen nere vid jokken är ett bra riktmärke när det är dags att spana efter rösningen VG14-29-R som avtecknar sig mot himlen högt uppe (vid den röda pilen).

Västra sidan var i år täckt av stora snöfält och det var arbetsamt att gå där nu. Förra året, när det var barmark, upptäckte vi att den västra sidan var betydligt enklare än att gå på än den östra. Den gamla generalstabskartan angav ju att vägen gick på den västra sidan, men detta tycks alltså varken Nensén eller Andersson gjort. Förra året fann vi en rösning (VG14-27-R) allra längst upp som tycktes bekräfta generalstabskartans version.

Fotot ovan visar rösningen VG14-27-R som står på ca 1160 meters höjd. Rösningen är svår att åldersbedöma, är den gammal eller inte? Utan tvekan är den mycket genomtänkt placerad och omsorgsfullt gjord. Men det finns inte mycket lavar på den. Beror det på att den är relativt ny? Eller är det det bistra vädret och den utsatta positionen som gör att lavarna har svårt att få fäste? Eller är det är en gammal rösning som blivit återuppbyggd? Personligen tror jag det sistnämnda. Jag har markerat den med orange, vilket innebär att jag är osäker på dess ålder. Nästa dag hoppades jag få ledtrådar om den passade med den gamla Präststigen eller inte. I bakgrunden Ruonas (närmast) och bakom bergen kring Låptåtjåhkkå.

Vår höga lägerplats på drygt 1100 meters höjd, strax efter att vi passerat VG14-27-R. Vi var trötta och ville slippa att gå ända ner till den flacka marken vid de små sjöarna vid Habres. Bakom tälten, på andra sidan dalen, reser sig berget Tjuollda. Det var väl att vi tältade här. Nästa dag väntade nämligen intressanta fynd på oss. Men det visste vi inte då.

Den gåtfulla stigen på västra sidan

Generalstabskartan från 1890 (Blad 12. Sulitälma), som låg till grund för fjällkartorna fram till och med 1960-talet, hade den troliga sträckningen av Präststigen utritad, dock utan namn. På dessa kartor var den alltså utritad på Vállevágges västra sida, inte den östra som nästan alla fjällvandrare går numera. Förra årets upptäckt av rösningen VG14-27-R tycktes bekräfta generalstabskartans version, och i år hade jag hoppats på fler bekräftande fynd. Men några sådana hittade vi inte. Däremot fann vi stöd för att man förr färdades på den östra sidan! Se nedanstående foto.

På vägen tillbaka till Kvikkjokk, när Diana och jag hade lämnat Sarek, hamnade vi i Vállevágge igen, men nu på den östra sidan. Och ser man på: där stod en rösning (VG15-22-R). Jag bedömer den som gammal på grund av de rikligt lavbeväxta stenarna som ser ut att ha stått i samma position länge. 

Ovan: En gammal karta, gravyrutkastet till generalstabskartan, blad 13 Sulitälma (1889). Den utritade stigen korsar - precis som på den färdiga generalstabskartan - Vallebäcken ungefär vid åsen och följer sedan den västra sidan.

En annan förlaga till generalstabskartan är ovanstående konceptkarta (1889). Stigen på Vallespikens sluttning stämmer visserligen inte så bra med verkligheten. Inte heller är bergens form särskilt väl återgivna. Men det finns en intressant detalj: stigen tycks gå över Vallebäcken högre upp. 

Gravyrutkastet har en markering av stigen som är snarlik den på generalstabskartan. Men konceptkartan har alltså markerat att stigen korsar bäcken högre upp. Är det medvetet gjort eller bara ett utslag av oprecis kartritning? Svårt att säga. Men det sätter fantasin i rörelse.

En fundering är att när generalstabskartan gjordes hade man mer eller mindre övergett den östra sidan och börjat använda den västra. Kanske var Vallebäcken inte särskilt vattenrik under den perioden och snömängden i dalen liten.

Men konceptkartan inspirerar även till en något annorlunda fundering. Kanske följde man på prästfärderna trots allt den östra sidan, drygt halvvägs upp till passpunkten för att därefter gå över bäcken till den västra sidan (när det var möjligt med tanke på snöfält och vattenmängd). I så fall kunde man ha passerat både VG15-20-R och VG15-22-R och någonstans därefter satt kurs på rösningen VG14-27-R som snart blev synlig uppe på kanten. Om denna senare hypotes var riktig borde VG14-27-R inte stå som en isolerad rösning utan följas av flera i närheten.

När vi gjorde vår vandring hade jag inte hunnit fundera så långt som när jag nu skriver. Men jag hade redan då en tanke att rösningen VG14-27-R kunde vara en viktig länk i en sammanhållen stig. Och de nya fynd som väntade oss nästa dag skulle inte göra oss besvikna.    

Beteckningar

Det börjar bli många stenhögar och andra lämningar att hålla reda på (en bra bit över 100!) så jag har sett behovet av en mer definitiv metod att namnge dem, med en kombination av bokstäver och siffror. Exempelvis betecknar VG15-12-R ett fynd som ligger i området VG  (= Vállevágge) och som gjordes 2015. Siffran 12 är från min godtyckliga numrering av Vállevágge-fynden och R är förkortning för rösning. Andra förkortningar för fyndtyp är SG (= stig) och SN (= sten). Förra året hade jag ett annat beteckningssätt, till exempel Pr29 för en viss rösning (som råkade ligga i Vállevágge). Den har nu fått beteckningen VG14-29-R. På detta sätt hoppas jag att det blir enkelt att återfinna fynden i förra årets artiklar på mina nya kartor.

Tack

Tack till utsidingen Mats Broberg som letat upp förlagorna till den gamla generalstabskartan. Tack också till Björn Andersson för en kopia av N. J. Anderssons bok om sin resa.