Det är tisdagen 7 september och det är fjärde dagen på vår tur i Sarek.
Vi anlände till Kvikkjokk på lördagen och har alltså hunnit gå i tre dagar. Första dagen gick vi Kungsleden norrut och kom förbi sjön Stuor Dahta innan det blev mörkt. Dagen efter fortsatte vi förbi Pårtestugan och gick upp på Ijvvárláhko där vi tältade några kilometer före bron över Gådokjåhkå.
Igår gick vi utmed Gådoktjåhkkås östsida och anlände till Bielloriehpjågåsj där vi slog läger ovanför skogsgränsen. Jokkens ravin är delvis brant men bitvis även kantad av plan hedmark där det går utmärkt att slå läger. (Tipset om denna tältplats fick vi av stugvärden i Pårtestugan som vi pratade en stund med.)
Fotot ovan visar denna tälplats, med sluttningen upp till topp 1570.
Efter 3 ganska rejäla vandringdagar känner vi behov av lite vila. Men det är inte alla i gänget som tycker att vi bara ska ligga still och slappa. Vi diskuterar saken på måndagskvällen, och då väcks idén att se oss omkring i Bielloriehppemassivet.
En plan tar form
Detta massiv är brant och otillgängligt och inte så lätt att gå upp i. Men efter lite kartläsande börjar det formas en plan. Varför inte använda en av ravinerna ovanför oss? Den flackaste ravinen, den som går rakt västerut mot en sadelpunkt mellan topparna 1830 och 1918 ser ju fullt möjlig ut på kartan.
I Grundstens Sarekguide beskrivs visserligen inga turer från denna ravin, men han nämner i förbigående sadelpunkten som ett pass som man passerar på väg upp till topp 1830 (denna topp är dock mycket brant, så det är väl någon form av klättring som gäller).
Vi bestämmer oss för att "vilodagen" ska ägnas åt att ta oss till denna sadelpunkt som enligt höjdkurvorna ligger på ca 1650 meters höjd. En nätt liten tur på minst 4 km dit och med 800 meters höjdskillnad. I alpin terräng.
Kartan här under visar hur vi sedan gick. Röd fyrkant är vår lägerplats, grön är sadelpunkten.
En ravin full av stenblock
Efter frukosten ger vi oss iväg med lunchmat i ryggsäckarna. Vädret är underbart, och utsiken bakåt mot Rapadalen och Tjahkkelij är helt enkelt magisk.
Efter den första långa stigningen halvvägs upp till toppen 1570 åker tröjorna av. Sedan skråar vi ner bland stenblocken tills vi kommer ner i ravinen och kan följa den. Själva jokken är täckt av ett snöfält som vi kan gå på, men här och var öppnar sig plötsligt hål ner till vattnet.
Det är stenigt, mycket stenigt. Vandringen går uteslutande i blockterräng, och det bär uppför hela tiden. Efter ungefär tre kilometer sätter vi oss vid en klipphäll bredvid jokken och äter lunch. En härlig känsla av avskildhet i denna karga och sterila natur.
Därefter kommer vi ett nästan helt flackt parti av stenblock. Den allra sista biten upp till sadelpunkten är däremot ganska brant, vilket man kan ana av fjällkartan. Här ligger stora stenblock huller om buller, och vi går på och mellan dem och hoppas att de sitter ordentligt fast allihop.
På fotot nedan gör sig Anders R redo att gå den sista sträckan upp till sadelpunkten som ligger ovanför isfältet bakom honom. Vi går vänster om isen på uppvägen, men på nervägen tar vi höger om. Det visar sig vara något enklare terrräng på den sidan.
Nästa foto är taget senare, på nervägen, och visar hur brant terrängen är.
Utsikten
Efter denna sista, luriga sträcka kommer vi upp på sadelpunkten. Och här blir vi alldeles stumma av den syn som öppnar sig framför våra fötter.
Trehundra meter nedanför oss välver sig glaciären Stuolojiegna, omgiven av spetsiga toppar och nästan lodräta branter. Flera andra sadelpunkter finns som fungerar som fönster till bergen bakom. Den låga kullen Lulep Stuollo med sin mjuka former lättar upp det dramatiska intrycket, och bakom skymtar Sarvesvágge med ett stort antal toppar.
På en sådan här plats kan man vara länge och bara njuta. Med hjälp av kartan identifiera toppar, platåer och dalgångar. Tankarna går och man kan inte se sig mätt på allt det fina.
När vi varit där en stund mojnar vinden och det blir nästan helt stilla. Den stämning som man försätts i när man befinner sig i detta tysta och mäktiga landskap låter sig knappt beskrivas.
Till slut måste man ändå återvända. Ravinens måttliga lutning gör att det går betydligt snabbare nerför än vad det gick på uppvägen, men promenaden hem tar ändå flera timmar.
Vädret denna dag har varit osannolikt varmt och sommarlikt. Vi var tvungna att leta fram solkrämen och smörja in våra ansikten och överkroppar. När vi kommer ner till tältet strax före solnedgången kastar vi av oss kläderna och tvättar oss rena i vår lägerjokk.
Vid kvällens middag överraskar Anders G oss övriga med en liter rödvin som han i all hemlighet burit med sig i packningen. Gissa om den middagen blev lyckad!
Och nästa dag väntar ett nytt äventyr som länge varit på min och Anders G:s lista: att gå runt Bielloriehppes famösa nordöstsida. Äntligen "The Dark Side"!
Denna sträcka visade sig inte helt och hållet bli vad vi hade väntat oss, och om detta ska jag skriva i ett kommande inlägg.
Bilder nr 5, 6, 7, 8, 10 i detta inlägg är tagna av Anders G och bild nr 9 av Anders A.
Vilket fantastiskt ställe... Tack!
Håkan
En fantastisk beskrivelse og fantastiske billeder, især billederne oppe fra sadelpunktet, bl.a. af glaciären Stuolojiegna, Jeg glæder mig til at læse beskrivelsen af vandringen på Bielloriehppes nordöstsida.
Bedste hilsener
Ole Dahlgreen
/Lars Östlin
Det är alltid intressant att ta del av vad du skriver. Tur att ni hade sådant fint väder. Vandra i sådan blockterräng när det är blött kan inte vara roligt.
Grattis till en jättefin dagstur och tack för att du delar med dig. Ser fram mot nästa blogginlägg.
/ Bertil
Fick mig tänke på att det är där standardrutten "28H2h Biellorippe" finns enligt det Sverigetäckande 25x25 km system. Faktiskt vandrade I mitt genom den fram till saddelen. Man får tänka sig - och jag har tidigare tänkt så - att den standardrutt blir för svårvandrat att räkna fåglar. Vad menar du? Och finns "annat än" fjällripa, korp och snösparv däruppe?
Bra att veta som dagsturtips om man vandrar längs västra sidan av Rapadalen. Ser fram till din fortsatta vandring
De där fåglarna du nämner tror även jag är möjliga. Samt stenskvätta. Det är ju bara sten överallt.
Jag undrar vad ledningen på zooekologen i Lund skulle säga om vi erbjöd oss att inventera rutan ;-)!