Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Tankar om hösten och ett stort litet äventyr

När jag började skriva detta inlägg var det grå november i Lund (på söndag 1:a advent kom dock snön). Dimman hängde i luften och regnet var sällan långt borta. Ingen inspirerande årstid för uteliv, tycker jag ibland. Mörkt på morgonen när jag åker till jobbet och skymning när jag beger mig hem. Även mitt på dagen känns det som landskapet inte riktigt vill lyfta. Men det händer trots detta att det går att uppleva fina stunder utomhus. Jag hade en sådan dag för ett par veckor sedan, i en hage där ett tiotal nötkråkor samlade hasselnötter och gömde dem i jorden som vinterförråd.

Att träffa på en vacker svamp gör mig glad. Denna fina samling stod i en kohage. Kor lär veta - hur kan man undra - vilka svampar och andra växter som är ohälsosamma för dem och låter alltså de röda flugsvamparna stå kvar orörda. Fotot taget tidigare i höst.

Den gångna helgen stod jag inte ut med att bara leva inomhusliv. Jag tog ut tältet sent en kväll och övernattade i skogen, för att nästa dag se vilka djur jag kunde stöta på. Det blev både dovhjort, flera meståg, en och annan rovfågel och en del annat. Här i mina hemmamarker Skåne betyder djuren mycket när jag är ute. I storslagen natur som exempelvis havet eller fjällen räcker det ofta med själva landskapet som upplevelse. När det är som mest grått under vinterhalvåret lever jag dessutom mycket på foton, berättelser och minnen från "de stora äventyr" jag varit med om tidigare.

En cykeltur för 20 år sedan

Det händer ibland att de stora äventyren uppenbarar sig på hemmaplan. Så är det med följande händelse som inträffade den 4 september 1992. Den har haft stor betydelse för mig och är en (av många) anledningar till att det betyder mycket för mig att vara i naturen. Samtidigt var det så egendomligt och osannolikt att jag fortfarande, drygt 20 år efteråt, knappast vågar tro att det har inträffat. Om jag inte hade haft en liten sten kvar som minne.

Alltsammans började med en besvikelse. Jag och några andra pappor hade under helgen tänkt ta med våra barn på en hajk och vandra i skogen. Både barnen och vi vuxna hade sett fram emot detta. Men av någon anledning ställdes hajken in. Mina två äldsta söner, då fem och sju år gamla, deppade. När lördagen kom med strålande sol bestämde vi oss för att packa matsäck och göra en cykeltur helt själva, ut på den skånska landsbygden. Vägvalet blev den gamla cykelvägen mellan Lund och Dalby, den som leder förbi Hardeberga by. Jag hade inte varit där på flera år och ville gärna se stenbrottet igen.

Foto: Den lilla byn Hardeberga. 

Foto: Stenbrottet i Hardeberga. Berget som grävs ut för betongtillverkning är en utlöpare av Romeleåsen. I detta stenbrott upptäcktes berguvar år 2003. Häckning har skett de flesta år sedan dess. Under januari och ett par månader därefter kan man de flesta stilla kvällar höra och se hanen. Han brukar flyga högst upp i masten på fabriksbyggnaden och sitta där och ropa.

Sönerna kämpade på med sina små cyklar och vi nådde högsta punkten som befinner sig precis innan man kommer fram till byn. På den södra sidan av cykelvägen fanns en hage med betande får, och pojkarna tyckte att vi skulle äta vår matsäck inne hos fåren. Sagt och gjort. Sedan gick de på upptäcktsfärd och undersökte de spännande klippor, gångar, kullar och hålor som fanns i hagen. De kom utom synhåll för mig och ropade efter en stund på mig att jag skulle komma och se vad de hittade.

Foto på hagen där sönerna gick på upptäcktsfärd.

Inifrån hagen. Detta foto, liksom de tre fotona ovan är tagna den 1 december i år, då jag återbesökte hagen för första gången på 20 år.

Den osannolika stenen

Efter en stund drog vi oss tillbaka, mot matsäcksväskan som låg kvar där vi ätit. När jag promenerade genom hagen passerade jag ett område där det låg ganska många små svarta skifferstenar i gräset. Nu är jag inte en person som vanligtvis tar upp stenar (det händer faktiskt ytterst sällan), men utan att tänka på vad jag gjorde tog jag upp en av dem och tittade på den. Solljuset föll på den släta ytan och jag upptäckte att det fanns bokstäver. De första bokstäverna var tydliga, de sista svagare. Men allihop gick att tyda. Där stod, med versaler, bokstäverna H A N S. Otroligt! På stenen stod mitt namn!

Jag hade inte blivit mer omskakad ens om en röst hade talat till mig direkt ur luften. Jag stod en liten stund, nästan utan att kunna röra mig. Sedan visade jag stenen för mina pojkar. Och på barns sätt att ta även de mest osannolika händelser för självklara tyckte de att det var en ovanligt spännande sten.

Jag fotograferade stenen mer än tio år senare när jag fått råd att köpa en kamera som dög till foton på nära håll. Vid noggrann undersökning av bokstäverna fann jag att någon person ristat in bokstäverna HAV (eller möjligen HAN) på den. Men S:et var inte inristat utan hela den bokstaven låg som en ljus färgslinga i mineralen på stenens yta. Ett tydligt S, i rätt storlek och på rätt ställe!

Den sista bokstaven, S, började försvinna redan efter en kort tid efter att jag hittat stenen. Kanske släppte det på grund av nötning eller kanske påverkades det av luftens syre. Jag vet inte. Den bokstaven finns i varje fall inte längre kvar.

Förklaringar?

Ibland när jag är ute i naturen anar jag att det vissa stunder är ”tunna väggar” till något som är mycket större och annorlunda än den verklighet som vi vanligtvis befinner oss i. Den här händelsen var en sådan upplevelse.

Åtskilliga gånger har jag funderat över en tolkning eller ”mening” med händelsen (som matematiklärare finner jag det otillräckligt med förklaringen att det skulle vara fråga om en slump, händelsen är för osannolik tycker jag). Visserligen har jag en personlig förmodan vad det handlar om, men någon säker förklaring har jag inte. Däremot har händelsen påverkat mig senare i livet på så sätt att jag ibland stannat upp och ställt mig frågan vad som är mest värdefullt för mig. Om jag kanske har missat något, eller om jag kanske inte tar tillvara på rätt saker i livet. Även om detta kanske inte kan kallas för en förklaring så är det i varje fall en följdverkan.

Naturligtvis räknar jag inte med att få uppleva något liknande igen, varken i naturen eller någon annanstans. Någonsin. Men det har spelat stor roll att det var just i naturen det hände. En stor och viktig del av mitt liv fanns där i min ungdom, och "på äldre dar" har jag sökt mig dit igen. Och det är nog precis så som det ska vara.

Kommentar 2022-12-21. Jag har ljusat upp fotona eftersom jag såg att de var kraftigt underexponerade när jag först publicerade inlägget. Ju längre tiden går desto mer betydelsefull känns denna händelse för mig personligen.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-12-04 13:40   äventyrssugen
Spännade och facinerande om vad som kan dyka upp när man är ute. Jag gillar din tanke om de "tunna väggarna" I naturen kan vi ofta öppna upp sinnena och blir mer mottagliga. Men jag är ingen stor sökare efter mening och orsak. Tycker ofta att det räcker med naturen som den är.
 
Svar 2012-12-05 11:27   fowwe
Ja, oftast upplever man naturen genom att bara trivas där och njuta av den. Få stressa av när man behöver det eller få nya intryck. De där ovanliga tillfällena när det händer extraordinära saker är just - ovanliga. Sen är det ju klart att man tar med sig i naturen det som man funderar på hemma. Och det är ju olika för oss var och en.
 
2012-12-04 20:14   dianasiv
Så är det ibland. Man kan inte fick förklaringar, men man kan bli tacksam :)
 
Svar 2012-12-05 11:29   fowwe
Ja, det är sant. Och tacksamhet är vad jag kände då över denna händelse. Och fortfarande gör, fast den fortsätter att i någon mån "mystifiera" och sätta mina tankar i rörelse.
 
2012-12-05 12:58   OBD
Intressant läsning. Jag har aldrig upplevt något liknande. Däremot har jag ute i naturen ofta upplevt en euforisk, nästan religiös, känsla som jag inte kan förklara eller härleda till något speciellt. Men skulle jag hitta en sten med mitt namn inristat skulle jag nog säga att det var en slump. Du skriver att händelsen var för osannolik för att det skulle vara en slump. Är inte slumpen ofta osannolik? Är det inte så att när vi inte kan finna en godtagbar förklaring till en händelse så hänvisar vi till slumpen? Som mattelärare kanske du har en annan definition av "slump" än gemene man? ;-)
De "tunna väggarna" gillar jag.
Tack för ett litet annorlunda inlägg!
 
Svar 2012-12-05 20:23   fowwe
Hur man ställer sig beror antagligen på vilka förklaringar man kan tänka sig som möjliga. Många - men kanske inte du ;-) - skulle säkert säga att det MÅSTE vara en slump eftersom man inte finner något annat alternativ som man kan tänka sig. Personligen KAN jag tänka mig andra alternativ, men jag vet inte om det är så.

Sedan vore det ju intressant att faktiskt skissa på en beräkning av sannolikheten. Dessvärre är problemet mer komplext än vad man ger som övning på universitet/högskola, och det är långt ifrån självklart vilka grundläggande antaganden man skulle behöva göra. Ja, inte ens själva problemställningen är särskilt enkel att formulera. Hade varit intressant att sätta några studentgrupper på ett liknande problem och ge dem full frihet att tänka i olika banor och göra något av det.

Så när jag skriver att detta var en mycket osannolik händelse är det inget jag har strikt bevisat ens för mig själv, trots att jag skissade på lite uträkningar. Det är snarast en intuitiv misstanke jag har.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Vinter i Österrike: 6 höjdpunkter

Upplev ikoniska skidbackar, glaciäräventyr och charmiga byar där alpina traditioner och kulinariska smakupplevelser skapar en unik atmosfär.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg