Att vakna upp på Luohttoláhko med sol och blå himmel var en totalt annorlunda upplevelse än den regniga vandringen dagarna innan. Det var rymd och vidd åt alla håll. Och det var tyst. Inga brusande forsar fanns i närheten, de som fanns syntes på avstånd bara som ljusa strimmor. Den karga marken gav också en alpin känsla, helt annorlunda jämfört mot att befinna sig nere i den gröna och växtrika dalen.
Fotot är taget från södra stranden av Luohttojávrre, mot norr. Ridátjåhkkå till vänster, på andra sidan "avgrunden" ner till Sarvesvágge. Nåite (Noajdde) till höger.
En favoritplats
På Luohttoláhko befinner man sig på en betydande höjd, platån ligger lika högt som ett litet berg. Att man är högt uppe märker man när man ser på de omgivande bergen, man får känslan av att vara ganska nära dess toppar. I norr och i söder sluttar det kraftigt nedåt, och övergången från den flacka platån till sluttningarna ger intrycket av att det är en kant. Det är som att befinna sig uppe på ett gigantiskt tak.
Luohttoláhko är en av de mest fascinerande platserna i hela Sarek. En dag som denna var den helt hänförande. Skönheten i det stilla landskapet hade en sagolik förmåga att få oss två trötta vandrare att må bra till både kropp och själ.
Nattens minusgrader fick vattnet i alla småpölar att frysa och täckas med vackert mönstrade isskorpor. Foto: Anders Gudmundsson.
Trots att marken var frusen kändes luften inte kall. Vi gick ner till sjön och såg till att tvätta oss från topp till tå. En härlig känsla att bli ordentligt ren. Till ett regelrätt bad inbjöd sjön däremot inte. Efter tvättningen hade vi mycket att pyssla med. Kängorna som nu tinat upp behövde smörjas in. Kläder och utrustning sattes ut i solen för att torka. Ispansaret på mina regnkläder behövde tina upp och torka bort. Med mera. Allt detta gjordes i en behaglig sinnesstämning, med avbrott för fotografering och små promenader hit och dit.
Foto: Anders går ingenstans utan sin kamera...
...och det var detta han fångade på bild. Foto: Anders Gudmundsson.
Dagens utflykt: Nåite
Vi hade bestämt oss för att ägna en del av dagen åt att gå upp på Nåite (Noajdde). Vi hade ingen brådska och det hann bli eftermiddag innan vi kom iväg. Kök och lunchmat hade vi i ryggsäcken. Vi rastade vid bergets fot och smälte snö för att laga soppa. Sedan fortsatte vi uppför Nåites steniga sluttning som var brantare än vad det såg ut nerifrån. Mängden snö ökade ju högre upp vi kom, däruppe var det vinter. Vi såg fotspåren efter två personer som gått upp tidigare än vi, men vi såg dem aldrig. De måste ha hunnit ner igen.
Promenerande på Luohttoláhko. Foto: Anders Gudmundsson.
Foto: Anders tar sig uppför Nåites snötäckta sluttning.
Foto: Uppe på själva toppen fanns inte bara ett toppröse utan flera stycken, placerade i en jämn cirkel. Jag tror det var elva eller tolv stycken. Stenarna var vindpinade och en del av dem hade fått ett tjockt ispansar sedan gårdagen. Man kan undra varför toppstenarna är utplacerade på detta sätt. Minnesmärke? Kulturell eller religiös symbol? Eller något annat?
Foto: Utsikten från Nåites topp är verkligen suverän. Man ska inte låta sig luras av bergets måttliga höjd. Fotot ovan tog jag i riktning österut och topparna på ömse sidor om den sadelformade kammen är Bielloriehppe 1830 (t.v.) och Oalgásj 1918 (t.h.). I sadelns lägsta punkt ca 1650 m ö h satt vi den 7 september 2010 under en dagstur vi gjorde då (beskriven här ).
Samma läckra utflyktsmål vid sadelpunkten som i fotot ovan. Detta är taget två dagar senare, nerifrån Sarvesvágge. Kontrasten mellan den trädbevuxna sluttningen och de höga snöklädda topparna gör att det är lite Himalayakänsla över bilden.
Utsikt mot nordost. Mellan bergen skymtar Bierikjávrre och det runda lilla berget Bierikvárásj. Foto: Anders Gudmundsson.
Efter någon timme på toppen började vi nerfärden, mätta av alla intryck. Sluttningen kändes ännu brantare nu och vi tog det försiktigt på alla lösa stenar. Det var snö eller is på många av dem.
På tillbakavägen spanade jag efter lämpliga lägerplatser. Vissa områden av Luohttoláhko är besvärliga att tälta på, men mellan Nåite och sjön går det med visst besvär att hitta bra platser i närheten av de bäckar som rinner (de bäckar som är utsatta på kartan). Bra att veta till nästa gång. För hit vill jag återvända.
Sarvesvágge
Nästa dag lämnade vi det underbara Luohttoláhko. Vädret hade slagit om på nytt och återgått till de där vandrande regnridåerna som vi blivit så bekanta med i Njoatsosvágge. Vi tog oss nerför slänten på norra sidan och fick bra utsikt mot renvaktarstugan i Sarvevágge och den kanjon som ligger i närheten av stugan. Det gick en del vandrare i Sarvesvágge.
På några sträckor i Sarvesvágge är videsnåren höga. Ibland går det att hitta stigar genom dem, ibland inte. Jag har intrycket av att denna dalgång är så välfrekventerad att stigarna blir alltmer vältrampade av vandrare. Denna dag såg vi en del folk som gick där. Foto: Anders Gudmundsson.
Röda björkblad på Noajdevallda. Foto: Anders Gudmundsson.
Lägerplatsen blev på en gräsplätt bland enbuskar och björkar. Nästa dags förmiddag blev underbar med sol och stilla väder. Fåglar sträckte förbi på väg söderut, men en mindre hackspett fick vårkänslor och ropade några gånger. På eftermiddagen gick vi vidare, och målet var en lägerplats på Bielloriehppes nordöstsida, "The Dark Side".
Foto österut från Noajdevallda. Låddebákte till vänster, Stuor Skoarkki till höger.
Foto: Stigen på södra sidan av Sarvesvágge är tydlig och lätt att hitta. Om man ska mot "The Dark Side" är det den man ska följa mellan Gaskasjågåsj och Stuolojågåsj. Strax före Stuolojågåsj lämnar man stigen och går över den steniga gamla svämkänglan och sedan genom den täta och kuperade skogen. Därefter passerar man bland träden en förfallen renstuga som inte längre är utsatt på fjällkartan.
Foto: Paus med soppa, i skogen utmed Sarvesjåhkå.
Vid Stuolojågåsj inträffade ett missöde. Anders snubblade i den ovanligt vattenrika strömmen, blev rejält blöt och fick vatten i sin kamera. Skymningen föll medan vi gick vidare och det mulna vädret gjorde att det började bli ganska mörkt. Med mörkret kom kylan. Anders kläder var våta och han gillade inte att bli kall. Detta är verkligen "The Dark Side".
Terrängen var inte helt enkel. Den frodiga örtväxligheten och de täta snåren hindrade framfarten. Marken var förrädiskt ojämn och halkig, men här och var fanns djurstigar att följa. Temperaturen gick snart under nollpunkten och det blev frost på växter och mark. I sådana lägen är det bara att säga till varandra att ta det lugnt och bara mala på. Vi vet ju att vi kommer fram om vi ser till att undvika missöden och tillbud.
Vi nådde till slut den första jåkken (öster om topp 1608), med minimalt dagsljus kvar. Tältet kom upp på en jämn platå på hedmarken strax söder om vattenfåran. En mycket fin plats med utsikt över Rapaselet nedanför oss. Vi såg fram med förväntan att spana efter älgar och andra djur nästa morgon.
Foto på vår lägerplats. Det var minusgrader på natten, men riset under tältgolvet var mjukt och isolerande och sömnen var god. Ändå blev denna lägerplats en besvikelse. Jag hade haft stora förväntningar att avskildheten skulle medföra att det var fullt av djur. Men det var nästan helt tomt. Inte ens en älg.
Vi fortsatte i skogen under regntunga skyar, men själva regnet dröjde lyckligtvis. Mellan träden kunde vi spana ut över Rapaselet, men det fanns inte mycket att se. Ett par sångsvanar med tre stora, grå ungar gladde oss. Vi har sett detta svanpar tidigare år också. Lyckad häckning denna säsong, alltså. Dagens största händelse var ett kungsörnspar som hade stor flyguppvisning för oss.
Vi kom fram till Bielloriehpjågåsj och följde ravinen uppför, utmed dess norra kant. Det fanns fortfarande många försenade hjortron kvar på marken, vi plockade och åt. Uppe i nivå med relästationen kunde vi komma över vattenfåran. Men här var det regnig dimma, så det blev blött igen.
Dimman följde oss ända till nästa stora jåkkravin som är mycket djup. Dimman var så tjock att vi inte såg ända ner till botten av ravinen och heller inte den andra ravinkanten. Det var omöjligt att våga sig ner i den, vi fick följa den neråt ända tills den tog slut nere i björkskogen. Hade vi vetat detta skulle vi gått hela vägen i björkskogen istället.
En ny våt tältplats. På kvällen hade vi korsat jåkken och sedan tagit vi oss upp ett femtiotal höjdmeter i skogen som där var ganska gles. Vi fann denna plats som inte var särskilt idealisk. Den lutade för mycket och var ojämn. Fotot taget den följande dagens morgon.
Foto från tältplatsen visar några kullar utmed ravinen till den djupa och branta jåkken som kommer från glaciären norr om Gådoktjåhkkå 1885. Denna ravin är ett ofta underskattat hinder till och från "The Dark Side". Utan klar sikt har man svårt att överblicka den, och klipporna nere i ravinen är branta.
Hemåt
I det väder som rådde kände man sig inte så kaxig. All utrustning var blöt eller åtminstone fuktig (utom sovgrejerna som vi hade i vattentäta påsar). Vi gick vidare mot bron över Gådokjåhkå och hoppades på en stunds torrt väder under dagen. Det kom ingen sådan stund, utan den regnmättade dimman fortsatte. Vi blev dessutom försinkade vid bron på grund av ett litet missöde med GPS-koordinaterna och dimman gjorde att vi inte kunde orientera efter omgivningen. Efter att slutligen hittat bron (den syns ju inte på håll) vandrade vi tills vinden, kylan och regnet satte stopp. Stoppet bestod i att Anders GoreTex-kläder inte stod emot längre utan öppnade alla porer och släppte in regnet utan det minsta motstånd. Det var i varje fall vad han sa.
Regnet fortsatte hela den natten, nästan utan uppehåll. Blåsten var värre än någonsin och vi hade lagt stenar på tältpinnarna för att vara säkra på att inga linor slet sig. Utrustningen har väl aldrig varit så blöt som den var den följande morgonen. Men senare, på förmiddagen, blev det faktiskt bättre - vi trodde knappt våra ögon. Äntligen gick det att gå utan regnkläder och få kroppen torr.
Foto: Äntligen soligt väder! Och en skymt av Pårekslätten i fjärran.
Den allra sista delen av vår tur innebar en mycket vacker tillvaro på Pårekslätten innan vi gick mot Kvikkjokk. Anders la beslag på min kamera och tog en massa bilder med den eftersom hans egen kamera slukat en massa vatten. Kanske blir detta till en egen liten berättelse så småningom.
Angående Anders gore-texjacka så råkade jag ut för samma sak med min itabregnjacka i somras, den bara tvärdog och var lika effektiv som en frottehanduk.
I built my hut in a zone of human habitation.
Yet near me there sounds no noise of horse or coach.
Would you know how that is possible?
A heart that is distant creates a wilderness round it.
I pluck chrysanthemum under the eastern hedge.
Then gaze long at the distant summer hills.
The mountain air is fresh at the dusk of day.
The flying birds two by two return.
In these things there lies a deep meaning.
Yet when we would express it, words suddenly fail us.
T'ao Ch'ien A.D. 372-427.
Jag tänkte också på Anders som tar bilder av Sarek så att man häpnar inför vilken fantastisk vildmark vi har i vårt eget land. Han måste byta kamera till nästa tur - en vattentätad. Jag rekommenderar Pentax K-5.
Mental utmattning, jo så var det nog. Vissa dagar talades det om vilsam stugvandring på Padjelantaleden istället, men så här efteråt har jag svårt att kännas vid det. Morgonen vid ravinen skrev någon i min dagbok: "Vi ligger och tycker synd om oss själva och hoppas bli hämtade med helikopter. Tanken att dra på sig sura kläder osv för att gå och bli ännu surare är inte lockande." Jag tänker för all framtid förneka att det var jag som skrev det, och jag hävdar bestämt att jag aldrig gör annat än älskar varje sekund i Sarek.
Jag ska vidarebefordra ditt tips på kamera. Men han är tjurskallig och vill nog inte byta ut sina Canonprylar. Kanske jag själv ska skaffa en egen systemkamera snart?
Turen måste väl ha kostat på både fysiskt och psykiskt, eller??
Det är ju otrevligt nog när det mesta blir vått. Är det dessutom kallt så blir det ju än mer påfrestande.
Tack för en härlig serie berättelser av er tur!
Att få publik till en blogg skapas just med dina ingredienser. Engagemang, deltagande i diskussioner och värnande om miljö. Och då inte minst din saklighet och fakta. Det är nog det folk vill ha!
Jag tror inte Utsidan skulle vara något vidare utan dessa dina insiktsfulla Sarekskildringar.
Det kanske blir så att du får ett ‘gratis medlemskap’ tillslut. Utan din blogg tror jag knappast Utsidan klarar sig.
Kanske då ett, utan pinaler, resereklam, prylar och ’jag-fixering‘.
Sedan tror jag som du att saklighet och måttfullhet är det som håller i längden. Var och en skriver väl som man vill, men det som ständigt framställs uppseendeväckande tror jag ofta åldras fort. För övrigt förändras ju allt i den digitala världen så otroligt snabbt att man inte vågar gissa vad som kommer att gälla om ett eller två år. Men intresset för våra fina nationalparker och andra naturområden kommer att bestå mycket länge, det är jag säker på. Och ju mindre gott om plats det blir på vårt illa hanterade jordklot desto större intresse kommer Norden att få.
Röse-gruppen på Noajdde har jag kvar att uppleva. Din fråga om årsak och evtl sammanhäng har jag inte heller kännedom till. Av ditt fina bild ser jag minst två figurer: En mexikaner. Mikkel räv från Klas Klättermus i mitten. Vad dom har att göra där vet jag inte men kanske är det fint i tråd med själva den samiska historia om Noajdde, som gengivas i Grundsten.
Berget i bakgrunden på denna bild är för övrigt Kanalberget som Anders och jag besteg för några år sedan. En väldigt stenig uppstigning, i varje fall i början.
Håller med om ditt påpekande att platåkänslan på Luohttolahko inte är lika stark överallt. När man befinner sig uppe på platån är det mest när man vänder sig mot "avgunderna" i norr och söder. När vi var på väg mot platån från Luohttovágge var platåkänslan tydlig när man betraktade så att säga utifrån. Även runt Noajdevágge har jag känt liknande.