Jag anlände till stugorna tidigt på kvällen. Ingen människa syntes till så jag ställde ryggsäcken utanför en av stugorna och gick den långa stigen mot stugvärdens hus. Knackade på, hörde röster som ropade och steg in. Värdparet bjöd mig på kaffe. De verkade glada över att få besök och vi pratade en lång stund medan jag njöt av nylagat kaffe. De sa att det var lite folk i fjällen (det hade jag ju märkt) och att jag var deras första nattgäst. Där ser man. Stugorna hade ju ändå varit öppna i 4 dagar.

Under vår samvaro kom vi förstås också att prata om Präststigen. De berättade då något intressant. Den snörika vintern för två år sedan var många rösen på Padjelantaleden begravda i snö och alltså osynliga. Till skillnad från Präststigens rösningar där de äldsta är placerade högt och på vindblåsta ställen för att vara synliga över snön och/eller tina fram snabbt. Padjelantaleden rösades i etapper mellan ca 1930 och 1965, och kanske en del som utförde arbetet inte kände till hur man rösar på bästa sätt?

Jag köpte glödkakor, öl och fyllda kex av hotellchefen Astrid och förberedde mig på en behaglig kväll i min stuga. När jag lämnade värdparet kom en liten fågel flygande och pep och hade sig. Jag reagerade genast på lätet, det där var ingen vanlig piplärka. Rödstrupig! Jag har bara hört den en gång förut i fjällen, på höststräck inne i Sarek. Men detta var på häckningsplats, det är liksom finare. (Vi har dem i Skåne också, men det är bara några få veckor under flyttningen på vår och höst.) Senare på kvällen gick jag en runda och spanade efter piplärkan men den gick inte att återfinna.

Återfärd mot Kvikkjokk - och vädret förvärras

Stugmyset med glödkaka och kaffe återupptogs på morgonen. Utanför hade det börjat blåsa kalla vindar, och från och till kom regn. Det väntades mer av samma vara de närmaste dagarna. Jag städade logementet, pratade en stund med det trevliga värdparet och gav mig iväg, tillbaka till Prästvägen och Kvikkjokk. Fortfarande hade ingen annan vandrare stannat till. Men när jag följde jokken (Gárránisjågåsj) uppför sluttningen såg jag två vandrare komma från Såmmarlappa med kurs mot stugorna.

På grund av regnet och snösmältningen innehöll Gárránisjågåsj ganska mycket vatten. Kullen längre upp heter Nuortap Gárránistjåhkkå och den skulle jag passera strax till vänster om.

En bit längre upp vände jag mig om och såg tillbaka. Grått och regnigt över Darreluoppal och Badjelánnda.

Vinden var ganska kraftig och kom (precis som under de tidigare dagarna) från väst eller nordväst, beroende på terrängförhållandena. Det underlättade att jag hade den i ryggen. Jag hade hoppats på att rasta och laga lunch någon gång på eftermiddagen, men väderleksutsikterna hade varit så pessimistiska att jag redan vid stugorna förberett mig på problem. I så fall tänkte jag hoppa över lunchuppehållet och bara leva på nötter, frukt och godis tills jag kom fram till en bra tältplats vid Buojdes.

Och tufft väder blev det, tuffare för varje timme. Vinden var hård och duggregnet gjorde inget uppehåll. Jag gick i ett sträck mellan kl 13 och 18. Rastade och tog av mig ryggsäcken bara en enda gång. Men det var en kort stund, för på grund av kylan behövde jag hålla mig i rörelse hela tiden för att kroppen inte skulle gå i strejk. 

Att finna en tältplats blev mer och mer efterlängtat. Jag hade ställt in siktet på östra änden av Buojdes där jag tänkte testa ett ställe som jag sett folk använda. Men blåsten var extrem och värst var det där jag tänkt ha läger. Vinden fick extra fart tvärs över öppet vatten och förhållandena för ett tält var hopplösa. Det var bara att bita ihop och fortsätta en stund till.

Så det blev alltså att jag för andra gången hamnade på en plats jag använt förut: Slihtavágge. Vinden var inte särskilt varsam där heller, men höjdryggen Slihtavárre mildrade kraften. Jag var helt genomfrusen när jag skulle sätta upp tältet och mina fingrar fungerade inte som de skulle. Men tältet kom upp och förankrades med stenar. Alla kläder var våta, kängorna likaså. Yllesockarna hängde jag upp i tälttaket. Dem vred jag vatten ur 3 ggr med en stunds mellanrum.

Finns det bortkastade dagar?

Vad är egentligen en fjällupplevelse värd när regn, kyla och busväder regerar? Från besvikna semesterfirare hör man ibland uttrycket att en sommar har "regnat bort". Friluftsfolk är väl i allmänhet mer tåliga, men även här finns exempel på förväntningar som kan slå fel. Jag föreställer mig att exempelvis alpinisten som tänkt bestiga en åtråvärd bergstopp kan uppleva att insatsen var helt värdelös om målet inte nåddes. Eller den som sysslar med tävlingar i naturen, om resultatet inte är bra nog.

Men hur är det då för fjällvandraren, med en dag som denna? Är den helt bortkastad på grund av hårt väder, dålig sikt och diverse oönskade strapatser? Nej, jag kan inte se det på det sättet. Även de tuffa och svåra dagarna innehåller något av fjällupplevelsens omistlighet. Inte ens regn och storm kan fördriva det som jag i brist på ett bättre uttryck kallar fjällvandringens själ.

Själva kärnan i detta är - om jag nu lyckas uttrycka det jag menar - att man färdas i fjällvärlden med öppna sinnen och att man upplever och uppskattar naturen i alla dess skiftningar.

Detta innebär att det finns något unikt och värdefullt även när förhållandena inte är idealiska. Därför var det inte med en känsla av att en dag gått till spillo som jag nådde min lägerplats. Utan snarare att dagens strapatser var lyckligt genomlevda och att de blivit ett nytt minne för livet. Och ofta är det så att just de svåra dagarna sätter sig fast i minnet och förblir levande, medan de genomsnittliga bleknar bort och försvinner i mängden.

Lägerplatsen i Slihtavágge. Vinden slet i tältet hela natten. Även på förmiddagen blåste det så hårt att det föll regnstänk trots att det inte fanns några synliga regnmoln någonstans. De måste varit långt borta och regndropparna transporterades långa sträckor. Det var mycket i packningen som var blött sedan gårdagen och behövde torkas.

Den följande dagen hade jag ganska skapligt vandringsväder och gick till nästa lägerplats som jag hade på sluttningen mellan Ruonasvágge och Vállevágge. Jag letade rösningar och annat hela vägen och gjorde en del nya fynd.

Gammal rösning som syns tydligt när man går norr om Ruonas. Berget i bakgrunden är Låptåtjåhkkå.

Stenar lagda på ett större block, sannolikt från modern fjällvandringstid. Ser ut som ett rastställe med vindskydd. Norr om Ruonas.

Stigfragment norr om Ruonas. I detta område går det att hitta många sådana, både gamla som är övervuxna och sådana som används nuförtiden. En del av de nyslitna är säkert renstigar. Den avrundade kullen längst bort i bakgrunden (strax till höger om mitten) är Vallespiken som visar var Vállevágge börjar.

Jokken i början av Ruonasgårsså. Under snösmältningen har det runnit så mycket vatten här att det inte fått plats i "avloppet" under snöbryggan. Det har då runnit ovanpå och grävt ut den här isfåran. En ganska vanlig syn när man går tidigt på säsongen. Att fåran är svart visar att vattnet innehöll glaciärvatten, annars skulle den varit vit. Prästföljena gick över på en sådan snöbro ett par hundra meter längre uppströms. Resorna skedde i slutet på juli, så det var mer snö på den tiden.

Det var nu inte långt till min lägerplats där jag tillbringade ytterligare en blåsig natt. Som vanligt var vinden så kraftig att alla lätta utrustningsdetaljer fick en sten på sig för att inte riskera att blåsa bort medan jag ordnade lägret.

Mot Vállevágge

Nästa dag fortsatte jag upp på blockterrängen mot Vállevágge och det högsta stigröset. Uppe på platån hade jag bra utsikt åt alla håll och fick syn på ett gäng unga vandrare som hade slagit läger precis efter att de kommit ut ur Vállevágges nordvästra del. Det var två, tre hundra meter blockterräng som skilde oss och jag gick inte ner till deras lägerplats. Vädret var nästan behagligt och dessutom tog vinden i ryggen. Det var en fin vandring just då. Jag tänkte på det okända röse jag beskrev i det förra blogginlägget. Det som jag inte lyckats finna trots flera försök. Nu hade jag kanske den allra sista chansen för i år. Skulle det lyckas?

Innan jag kom så långt så hamnade jag vid en lägerplats ungefär en kilometer innan stenringen som jag beskrev i det förra inlägget. Denna är nog ganska väl känd och har bland annat omtalats av utsidankompisen bandersson, med text och ett foto här. Den har jag gått förbi ett antal gånger och tänkt använda vid lämpligt tillfälle. Men nu fanns där ett byggnadsverk som jag inte sett förut.

Denna rastkonstruktion med vindskydd och sittpallar(?) måste gjorts nyligen, i år eller möjligen förra året. Om en grupp med flera tält vill övernatta här så måste de städa först. Det är helt oacceptabelt att lämna efter sig en sådan lägerplats. 

Några tankar om aktsamhet

Detta med att vara varsam i naturen innebär gränsdragningar som inte alltid är så enkla. Präststigens rösningar kan tjäna som exempel. De äldsta rösningarna var praktiska och kanske helt nödvändiga för att hitta vägen. Sedan har en del rösningar tillkommit som mer tycks vara ett utslag av någon slags "hjälpsamhet". Men i vissa fall är det nog ren tanklöshet, för en del nya rösningar är inte till någon hjälp för vägvisningen utan helt onödiga.

Sluttningen från Vállevágge ner till Ruonasvágge är ett bra exempel på det. I princip alla tänkbara vägval där innehåller små stenmarkeringar. Så nästan hur man än går finns det "rösen" som bekräftar att man går "rätt"! Men den allra bästa vägen är den som jag menar är den äldsta. Således är de yngre vägmarkeringarna överflödiga. Ska man då ta bort dem? Nej, inte i detta fall. Många har hunnit stå där en lång tid och är alltså gamla lämningar. Då ska de få stå kvar.

Ibland får vi vandrare nog lust att sätta upp ett eget röse någonstans. Innan man gör det tycker jag man ska tänka sig för både en och två gånger. Är det verkligen nödvändigt med ett röse där? Vi har ju numera bra kartor, kompass och GPS. Det är sällan det behövs nya rösen.

Här passar jag på att säga en sak till. Ibland är det nödvändigt plocka stenar för att förankra tältet (det gjorde jag själv de flesta kvällar denna tur). Om man går Präststigen - och naturligtvis inte bara då - så gäller det att vara noggrann med varifrån man hämtar stenarna. Man kan nämligen ha otur och ta dem från en gammal nerfallen rösning. Sådana finns ibland just vid lämpliga lägerplatser. Den som gör så gör det troligen av tanklöshet och inte avsiktligt. Skadan blir dock densamma, man förstör en gammal kulturlämning och omöjliggör en framtida arkeologisk undersökning.

Ett efterlängtat rösefynd

Jag gick vidare i Vállevágge och hade några saker jag skulle kolla upp. Mest mest angelägen var jag att hitta Lars Hedlunds röse som han i en bok ansåg vara över 300 år gammalt och därmed från silvergruvans tidsperiod. 

Och nu fann jag det verkligen, betydligt högre upp på sluttningen än jag förväntat mig! På fotona nedan (mitt t.v. och Lars Hedlunds t.h.) ser man att på de 30 år som gått mellan tillfällena har röset bevarats i stort sett. Men den översta traven av stenar ser ut att ha fallit ner och sedan satts upp igen, fast med färre stenskivor.

Det kändes mycket tillfredsställande att ha hittat denna rösning. Jag gick vidare och kom till renvaktarstugan på Vállevárre där utsikten ner i Änok är fin. Jag slog upp tältet en bit från stugan.

Sista morgonen på fjället blev solig. Det blåste naturligtvis hårt på natten - vad annars? Men frukosten kunde ätas i någorlunda vindstilla väder. Sedan satte blåsten igång igen.

Renvaktarstugan med den vidsträckta platån vid Sähkoknuohkke i bakgrunden. Längst bort Pårtemassivet.

Kulturdagar

Fredagen 7 juli och lördagen 8 juli arrangerades kulturdagar i Kvikkjokk. Det var två föreningar, en Læstadiusförening och en Linnéförening, som ansvarade tillsammans. På fredagen var det Carl Eric Læstadius och 200-årsdagen av hans död som uppmärksammades. På lördagen var det Linnés lappländska resa. Jag skrev något om dessa dagar tidigare i sommar här.

Jag hade blivit ombedd att hålla föredrag och bildvisning om Präststigen. Linné gick ju ungefär två tredjedelar av den, mellan Kvikkjokk och Darreluoppal. Men även Carl Eric Læstadius gick Präststigen ett antal gånger eftersom han var präst i Kvikkjokk och höll gudstjänster i Alkavare kapell. Föredraget om Präststigen passade därför bra in i båda föreningarnas program. Det var också roligt att kunna dela med mig av några färska upptäckter, bland annat detta med hur bra stigen fungerar i snörika fjällförhållanden.

Læstadiusföreningen består av släktingar till Lars Levi som växte upp i Kvikkjokk. En grupp læstadianer hade kommit resande med buss från Finland. För dem var Lars Levi en mycket respekterad andlig ledare. Den finska gruppen talade bara finska så både mitt och andra personers föredrag fick tolkas. Deltagarna på dessa dagar var alltså en blandad skara där alla inte förstod varandra.

Ett antal intressanta föredrag hölls. Bland annat talade tre professorer. Men vi var några andra också som inte var lika akademiska. Mellan samlingarna träffades deltagarna för spontana samtal och diskussioner.

Under dagarna fick jag också tillfälle att träffa utsidankompisen Hans Pettersson som ju hade meddelat att han tänkte resa upp och lyssna på mitt föredrag. Förra året undersökte han delar av Präststigen mycket noggrant och delade med sig av sina upptäckter till mig. Vi bodde i samma rum på fjällhotellet och hade många goda samtal om fjällvärlden och Präststigen. När jag styrde kosan hem mot Skåne så begav han sig upp i Tarrekaise och Vállevágge. 

På söndagen gjorde jag en utflykt upp till berget Sjnjerak. Det går en stig från Kvikkjokks centrum och det är ganska mycket folk som promenerar upp till toppen. Därifrån har man en förnämlig utsikt ner mot Kvikkjokk. Man har också mycket fina vyer in i Sarek, över Vállevárre och mot bergen västerut. Fotot visar Kvikkjokks delta.