En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Det blir annorlunda på landsbygden och i de små samhällena. Människornas liv är inte hoppackade i mängd bakom oändliga väggar av tegel och betong, de är färre och mer synliga. Man hinner möta invånarna många gånger, känna igen dem och kanske få en bestående relation. De syns i trädgårdar, vid kyrkan och på hembygdsföreningens marknader. Här har staden något att lära sig.

Rapsfält utanför stadsdelen Linero i mitten på maj. Den vackra blomningen varar bara en kort tid, sedan blir fälten gröna. Av en bonde i trakten har vi fått veta mycket om markförhållanden, växt- och djurliv och hur odlingen går till. Förutom raps odlas här vete, råg, korn och sockerbetor. Raps, vete och råg sås på hösten och blir synligt innan snön kommer (om det alls kommer någon snö). Vall förekommer inte här och ingen djurhållning.

Själv bor jag i en bostadsrättsförening i Linero, på gränsen mellan stad och landsbygd. Från fönstren på ena sidan har jag utsikt mot ett gult tegelhus, precis likadant som mitt eget. Från den andra sidan vidsträckta vyer mot åkerfält vars arealer kan räknas i kvadratkilometer. Nu växer det raps och brödsäd på det mesta. Dessa fält har jag sett sedan jag flyttade hit för 17 år sedan. Men det är först de senaste åren som jag, tillsammans med en grupp vänner, har bemödat mig om att ta reda på vad landsbygden egentligen innehåller. Och det har blivit överraskande upptäckter!

Cykelvägen ut från Lund mot Dalby.

En kulturvandring på nationaldagen

Vad ska man använda en nationaldag till? Varför inte anordna en guidad vandring utanför stadsdelen Linero? Sagt och gjort, i ett samarbete med gruppen Vandrarna och studieförbundet Medborgarskolan blev det bestämt. Affischer sattes upp på kort tid, information spreds i olika kanaler.

En grupp på 9 förväntansfulla vandrare möttes på samlingsplatsen. Solen stod högt och det var redan mycket varmt. Första etappen gick utmed en "buskridå" där fågellivet varit intensivt hela våren. Jag har hört dem från min balkong – ärtsångare, gransångare, svarthätta, härmsångare, näktergal och flera andra. Nu före midsommar hade flera av dem tystnat och var upptagna med att mata ungar.

Sedan gick färden ut på cykelvägen mot Dalby. Här följde vi åkerkanten hela tiden och tog små pauser där Matz, Karin och jag berättade om vad vi såg. Matz hade läst in sig på hus, gårdar och skiften, så det blev utförliga fakta om dessa ting. Karin är specialist på en av gårdarna och på min lott föll åkrar, växter och fåglar.

En milsten står precis utanför tätbebyggelsen. Den är sannolikt från 1600-talet. Texten lyder "1/2 M", dvs en halv mil räknat från Lunds centrum. Ettan är nästan osynlig, bråkstrecket är vågrätt och av tvåan syns bäst själva ringen (men ser du den så ser du nog resten också). Fram till 1878 var en mil något längre än idag, 10 688 meter. En halv mil skulle således innebära 5344 m. Idag är avståndet in till Lunds centrum bara ca 4 km (fågelvägen), så frågan är om de verkligen lyckades mäta rätt.

Utmed åkerkanten växer blommor och olika sorters gräs som exempelvis kvickrot som här syns i närbild. Kvickroten betraktas, liksom vallmo och blåklint, som ett ogräs i lantbruket. Ute på själva fälten ser man inget av dem eftersom jorden besprutas med bekämpningsmedel innan sådden.

I bakgrunden av fältet på fotot ovan syns en rad buskar och träd som bildar en linje genom åkern. Linjen markerar inte bara gränsen mellan markägare utan är resterna av en gammal gräns mellan två socknar (Stora Råby och Hardeberga). Detta är bara ett exempel på spår från en förgången tid som fortfarande är synliga.  

Promenaden fortsatte nära den stora bilvägen. Åt norr sluttar fälten svagt uppför och här ligger gården Södra Arendala som på 1800-talet styckades av från huvudgården Arendala. Längst till höger på fotot ovan syns parkdungen som tillhör en annan gård, Östra Arendala (mer om den längre fram i texten). Bakom dungen skymtar ett vindkraftverk. Kraftverket är en samfällighet bestående av flera fastighetsägare och har fått det passande smeknamnet Vindela.

Den röda gladan syns ofta i luften över åkermarken. Denna dag fick vi inte se mycket av den så fotot här ovan är taget vid ett annat tillfälle.

Vandringen gick vidare förbi en grupp hus där det fram till ungefär 1940-talet stått en stor mölla (som bekant det skånska ordet för kvarn). Möllan var av holländsk typ där bara överdelen med vingarna var vridbar så man kunde ställa in dem mot vinden.

Ungefär halva vandringen var nu genomförd och den avslutande delen gick förbi Arendala som har varit den dominerande gården i detta område. En höstvandring mot den gården har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg här. Vi följde nu samma väg tillbaka mot Linero.

Natur och kultur i Hardeberga

Drygt en vecka senare är det dags för vandring igen. Denna gång samlas vi tidigt på kvällen vid Hardeberga kyrka som ligger högt belägen på Romeleåsens sluttning. Kyrkan uppfördes troligtvis under tidigt 1200-tal med material från det närliggande stenbrottet. Efterhand utökades kyrkan och i början på 1900-talets renoverades den av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin. År 2002 upptäcktes en runskrift invändigt på en av kyrkväggarna. Den är troligen från ca 1348 och gjord av en ägare till Hardeberga gods. Genom denna länk kommer du till Svenska Kyrkans webbsida om Hardeberga kyrka där det står mer om runskriften. Det går också att göra en virtuell rundtur i kyrkan.

Efter att Matz berättat om byns olika hus, bland annat den gamla lanthandeln, går färden vidare mot Hardeberga Säteri, som under flera århundraden varit en av de stora huvudgårdarna.

Naturligtvis har även denna gård en stor, parkliknande trädgård, anlagd ungefär vid sekelskiftet 16–1700. Influenser till anläggandet av en trädgård kunde ske genom bildningsresor i Europa som gick till bland annat England, Frankrike, Tyskland, Holland och Italien. Inspiration kunde även inhämtas från hemlandet som Skåne med riklig förekomst av slott och trädgårdar. Trädgården i Hardeberga Säteri är tvådelad. En del finns norr om gården och den andra söder om. Den södra delen är anlagd i tre etager med stentrappor som förbinder.

Vid säteriet tar vi en välbehövlig paus (huvudbyggnaden skymtar bakom träden på fotot ovan).

Huvudbyggnaden vid Hardeberga Säteri uppfördes under tidigt 1900-tal. Den ägs numera av Lunds kommun och hyrs som skollokal av en fristående, icke-vinstdrivande skola (stiftelse).

Uppför en av trapporna vid den södra delen av trädgården.

Efter säteriet blir det en halv kilometers promenad på asfalterad bilväg. Målet är gården Östra Arendala. Precis som den södra gården styckades den av från huvudgården Arendala i mitten på 1800-talet.

Vid Östra Arendala anlades en trädgård och park efter avstyckningen. Idag utgörs parken främst av en uppvuxen träddunge som liksom kryper uppför sluttningen. På fältet öster om parken odlas detta år vete.

Karin berättar om Östra Arendala gård och park. Själva parken ägs numera av Lunds kommun. Det bostadshus som en gång fanns här var i dåligt skick och eldades upp av Lunds brandkår 1968.

Parken är igenvuxen och på sommaren ganska besvärlig att röra sig i. Därför går vi runt den på västra sidan utmed rågfältet. Bonden har lämnat en bred remsa som inte odlas på grund av att träden då kommer för nära. Den remsan får besökare gärna använda. I det tidigare blogginlägget finns mer att läsa om parkens träd.

På norra sidan kommer vi fram till ett traktorspår som leder ut till cykelstigen mot Hardeberga by. Stigen gör en kraftig krök åt höger, på kartan kallad Slottahörnan. Sannolikt kommer namnet av att man i äldre tid på denna plats slagit slåtter till djurfoder.

Strax därefter kröker stigen åt vänster, ner mot Hardeberga by. Åsen är här som högst, 102 meter över havet. Här fanns under kriget ett spaningstorn där lottor identifierade och rapporterade alla flygplan över slätten. Sådana grupper av kvinnor fanns på många håll i landet och kallades Tornsvalor.

På väg tillbaka till kyrkan passerar cykelstigen mellan det nya och det gamla stenbrottet (det nya till vänster, det gamla till höger). Utmed stigen växer rikligt med smällglim. 

Vår promenadrunda på 3,5 kilometer är nu nästan avslutad och den har tagit 3 timmar. Några deltagare kommenterar att den prestationen inte kommer imponera på deras kompisar när de får veta detta. Men förhoppningsvis har vi allihop fått något annat med oss som känns meningsfullt och som vi inte visste förut.

Länk till Min karta som visar området vi gick i. Östra Arendala med sin park syns till vänster. Det gamla stenbrottet syns som fördjupningar i kartbilden SO om Slottahörnan.

Tack till Matz Jörgensen och Karin Sikö för hjälp med fakta och granskning.