Lördagen den 22 juli 2023 satt jag vid Gällivare station efter ett dygn på tåg från Lund. Ryggsäcken var lastad och jag skulle hämtas upp med hyrbil av min goda vän Diana. Men flyget från Riga till Kiruna var försenat och därmed även hon. Varje förlorad timme knaprade på vår fjällresa, framför allt på hennes. Hon hade bara 3 dygn att spendera och ville så gärna se Sarek igen. 

Så kom hon äntligen. Vi lastade in och jag tog ratten så hon kunde få lite vila. Vårt nästa mål var Suorva och jag hade tänkt ut en färdplan som skulle passa oss båda. Vi skulle vandra genom Vuosskelvágge, vilket gjorde det möjligt att se Sarekmassivet från första parkett innan hon var tvungen att återvända till Kiruna. 

Klockan var omkring åtta på kvällen när vi lämnade bilen vid något som såg ut som en parkeringsplats utmed vägen Vi gick ner till gånggrinden vid stängslet. Denna grind är alltid öppen både sommar och vinter för fjällbesökare (men den stora bilporten bredvid är låst).

Den tre kilometer långa promenaden på asfaltvägen gick i duggregn. Vi kom fram till renhagarna och vandrade sedan genom björkbevuxen ängsmark till början av den skoterstig som leder genom fjällskogen upp till kalfjället. Nu blev myggen allt fler.

Skoterstigen var (och är nog fortfarande) markerad med orangea renhalsband. Till att börja med följde vi den men upptäckte strax att halsbanden hade upphört. På sommaren går skoterstigen genom sumpiga partier och det har uppenbarligen trampats upp en alternativ stig vid sidan av. Denna har med tiden blivit vandrarnas standardväg. Det betyder att man inte ser röken av den sista lilla bron som finns på fjällkartan, man går högre upp på sluttningen. Denna stig har Lantmäteriets Min karta inte ritat ut, men Calazos kartor har koll på den.

Diana och jag kämpade på genom växtligheten. Regnet hade gjort allting blött, och blöta blev även vi (och svettiga). Här och var fanns sumpigheter som vi gick runt. På ett ställe också en klippig förbipassage. 

Efter tre timmars vandring klev vi över en skogsbäck och sedan stod vi på kalfjället. Nära bäcken går det att tälta och någon hade redan slagit upp sitt tält. Men en bit ifrån fanns det plats även för våra. Det blev en sen kvällsmat innan vi, långt efter midnatt, kom ner i sovsäckarna. 

Lägerplatsen, nästa morgon. I bakgrunden syns fördämningsvallen som vi gick över på kvällen. Utsikten är ganska vidsträckt men det är till stora delar ett industripåverkat landskap man ser.

Nästa förmiddag var det uppehållsväder, men dessvärre hade molntaket sänkt sig. Vi skulle nu lämna den upptrampade stigen och bege oss upp mot den namnlösa ”dubbla” sjön i början av Vuosskelvágge. Den ligger på 949 meters höjd och det var drygt 260 meter att stiga upp från vår lägerplats. Vi skulle därmed hamna i dimma, vilket inte var bra. Det skulle ta extra tid att navigera och hur skulle det gå med utsikten över Sarek? 

Ytterligare en omständighet hade bekymrat mig inför denna resa. I december året innan gick jag igenom en grundlig operation, man hade hittat cancer. Inför konvalescensen fick jag stränga order om att hålla igen på fysisk träning. Bland annat fick jag tre månaders cykelförbud. Jag förlorade förstås kondition och gick upp i vikt. Ändå var jag inte orolig för att direkt kollapsa under Sarekturen, men jag visste inte var mina gränser gick. Gårdagens etapp, sju kilometer och drygt 200 höjdmeter, hade gett mig ett positivt besked. Det hade faktiskt känts bra, med undantag för blötan.

Den uppstigning vi nu hade framför oss skulle bli ytterligare ett test på konditionen. Packningen var visserligen inte supertung, men heller inte direkt lätt. Vikten för 12 dygn på fjället plus optisk utrustning var drygt 22 kilo. (Detta tycker jag numera är för mycket, så under vandringen 2024 fick jag ner den under 20 kilo, huvudsakligen genom en striktare planering av maten.)

Genom Vuosskelvágge

Det blev en dryg uppstigning, med många pauser för att hämta andan och betrakta utsikten ner mot Stora Lule älv. Diana behövde inte pusta lika mycket som jag, men hon väntade solidariskt varje gång. 

Till vår glädje höjde sig molnen och vissa stunder blev det sol och blå himmel. Humöret steg. När vi gick utmed den långsträckta sjöns sydstrand hälsades vi välkomna av fjällpipare och mosnäppor. I varje fall kändes det så.

Fjällpipare.

Färden gick vidare i svagt uppförslut mot det grunda passet före Vuosskeljávrre. Vid passpunkten öppnade sig en vacker vy över sjöns vattenyta och Áhkká i fjärran. Däremot var utsikten stängd åt alla andra håll. Detta gav känslan att gå i en alldeles egen värld, avskild från de stora vidderna utanför. 

Vuosskelvágge har ett rykte om sig att vara blockfylld och krånglig att ta sig igenom. Det är den också om man inte vet vilken väg man bör ta. Enligt min erfarenhet går den bästa vägen utmed sjöarnas sydstränder. (Denna upplysning kan jag inte minnas att jag läst någonstans. Kan det vara så att det inte är allmänt känt?) 

Vuosskeljávrre.

Vid Oarjep Átjek behöver man inte gå alldeles intill stranden utan gärna ett par hundra meter ifrån. Tittar man då upp mot sluttningen söderut, mot höjden 1410, så ser det ut som på fotot ovan. Flera kvadratkilometer med block, en del stora som husvagnar.  Där vill man helst inte gå.

Vi följde Oarjep Átjek nästan ända till jokken som kommer från Skálariehppe och sjö 1077. Därefter ändrade vi kursen och gensköt jokken en bit uppströms. Vi gick en bit till och hittade utan problem en fin lägerplats  att tälta på. 

Trivsam oordning på lägerplatsen, strax uppströms sammanflödet av jokkarna från Skálariehppe och sjö 1077. Från tälten gick det inte att se sjön som låg drygt 50 höjdmeter över oss. Det var förmiddag och dimman var tillbaka.

Mot Sarek!

Denna dag var landskapet präglat av moln och dimma som hela tiden förändrades. Men helt hopplöst såg det inte ut, vi skulle nog kunna ta oss ända upp till det flacka passet SO om Tjievratjåhkkå. Det ligger på drygt 1360 meters höjd och därifrån skulle vi kunna få en fin vy in i Sarekmassivet. Detta var en av anledningarna till att jag valt denna väg från sjö 1077, i stället för den vanliga i riktning mot Oarjep Tjievrajávrre. Dessutom skulle vägvalet ge mig tillfälle att testa ett vadställe över Guhkesvákkjåhkå.

Foto: Nedanför vår lägerplats var Vuosskelvágge fylld av moln.

Det var ca 350 höjdmeter upp till passpunkten och min ryggsäck var inte märkbart lättare än dagen före. Här gick blockterrängen inte att undvika, och det blev en långsam och mödosam vandring uppför. Denna uppgång kändes mer krävande än exempelvis uppgången från Ruonasgårsså till Vállevágge, och det vill inte säga lite.

Ovan: Vy bakåt. Sjö 1077 och längst till höger Átjek-sjöarna.

Själva passpunkten var en vidsträckt platå övertäckt av luriga blockfält. Där fanns inte många ytor med slät mark, men vid en av dem tog Diana ett foto av mig.

Foto: Diana.

Sedan plågade jag den stackars Diana med min teori om att detta inte var något riktigt fjäll utan bara en avfallsplats för sten. I själva verket innehåller bakgårdarna i Sarek och Stora Sjöfallet massor av sådana avskrädesplatser. Diana såg med all rätt ganska skeptisk ut. 

Men snart fick vi annat att tänka på när utsikten över Sarekmassivet öppnade sig. Allt var insvept i molnslöjor. Ibland mer, ibland mindre.

Ovan: Efter blockhavet, och på andra sidan Guhkesvágge, reser sig de högsta fjällen i Sarek. Nordtoppen är den svarta spetsen till höger (men spetsen är en synvilla, i verkligheten är toppen flack). Buchtkammen till vänster är delvis dold i moln.

Telefoto av Buchtkammen.

Vi lät de mäktiga intrycken skölja över oss. Men det hade redan blivit eftermiddag och vi måste gå åt skilda håll. Hon skulle ner till lägerplatsen och sedan gå tillbaka genom Vuosskelvágge. (När vi båda kommit hem berättade hon att det varit mycket dimma och att hon följt det gps-spår hon spelat in dagen före.)  

Jag satte kurs mot den nergång som finns utmed jokken Tjievrajågåsj. Mängden sten minskade något men det gällde ändå att inte tappa koncentrationen i de ojämna blockfälten. Framför mig växte Sarekmassivet. Så småningom kom jag fram till ett av tillflödena till Tjievrajågåsj och följde det. 

Ovan: Början av Tjievrajågåsj' ravin syns längst till höger. I fjärran Suottasjtjåhkkå, Niják (knappt synlig) och Áhkká.

På 1220 meters höjd, i närheten av där fotot tagits, passerade jag en jämn lägerplats med härlig utsikt mot Sarekmassivet och Áhkká. Där skulle jag verkligen vilja tälta någon gång (nu blev det bara en kort lunch). 

Sådana trivsamma platser kan ge mig känslan att vara välkomnad av fjällvärlden. Så klart agerar inte naturen på ett medvetet sätt, det handlar säkert om vad jag själv behöver just då (vill man ge fjällen mänskliga egenskaper så kan man kanske säga att de tolererar oss). Och skulle ett missöde inträffa så beror det inte på att naturen vill oss illa, även om den tanken ofta används för att krydda filmer och spänningslitteratur med (inte särskilt lyckat, tycker jag).  

Det var inte så att jag tänkte på allt det där just då. Men ett missöde var precis vad jag snart skulle få uppleva. 

Ett ögonblick som fick följder

Vid en första blick på kartan kan man få intrycket att nervägen utmed Tjievrajågåsj’ ravin  är brant och riskabel. Det är delvis sant. Men svårigheterna är måttliga och man kan ganska problemfritt ta sig nerför. Detta visste jag sedan tidigare. 

Ovan: En av passagerna i ravinen. Vattenmängden var ganska liten.

Här gick det lättare.

Vy över Guhkesvágge söderut. Ähpármassivet i fjärran.

Slutet av ravinen.

Det var i slutet som det hände, när jag inte hade långt kvar till flack mark. Jag skråade ner med steg som krävde rejäl knäböjning. Utan förvarning så vek sig det högra benet, som om musklerna hade upphört att fungera. Jag föll och fick högra foten under mig på en sten. Det gjorde förstås förfärligt ont en liten stund. Men jag kunde resa mig efteråt.

Därmed var dagens vandring över, nu handlade det bara om att hitta en tältplats. Inget var brutet och jag kunde gå. Med stöd av stavarna tog jag mig långsamt fram till Guhkesvákkjåhkå och följde den en bit. 

Ovan: Detta var det vadställe jag hade tänkt testa. Ogenomskinligt glaciärvatten, okänt (men sannolikt varierande) djup, okänd beskaffenhet på botten och kantiga stenar överallt. Och ingen medhjälpare som kunde rycka in om det behövdes. Borde jag avstå försöket nästa dag?  

Men egentligen handlade de flesta funderingarna om den skadade foten. Hur skulle den kännas imorgon? Skulle jag överhuvudtaget kunna gå vidare? Jag satte upp tältet invid stranden och åt en ganska liten kvällsmat eftersom matlusten hade försvunnit. Sedan somnade jag och sov ganska bra. Men minst en egendomlig dröm följde mig under natten. 

(Fortsättning följer.)