Terrängen norr om Mihkájåhkå var till att börja med ganska lättvandrad. Inga videbuskar utan en blandning av översilningsområden, stenig hed och tuvmarker. De där tuvorna var ungefär halvmeterhöga med djupa kanaler emellan och bildade områden med ett mosaikliknande mönster. När vi gick på tuvorna tänkte jag att det vore intressant att veta hur de har bildats och hur de fått formen av stora huvuden. Sitter tjälen kvar länge i dem? Är det därför som jorden runt dem gröps ur och spolas bort?

Under vandringen drog molnen omkring och klädde bergens toppar i snö. Berg och branter är höga men ändå upplever man att dalen har stor vidd.

Foto: En ganska representativ bild av utsikten bakåt. Bergen i bakgrunden tillhör Oalgásjmassivet.

Färdvägen gick mer eller mindre i närheten av Smájllájåhkå. Ibland var det enklare vandring om vi avlägsnade oss en bit ifrån den. Vi korsade ett antal glaciärbäckar, samtliga naturligtvis betydligt mindre än Mihkájåhkå. Omkring jåkkfårorna fanns gott om blockterräng. Märkligt nog finns inte den största av dessa mindre bäckar med på fjällkartan. Den kommer från glaciären nordväst om Gávabákte och var ganska strid, även om den inte var så djup. Den ena jåkken från glaciären finns utritad, men den som kommer en knapp kilometer senare fattas.

Strax efter denna jåkk tog vi lunchpaus och satte oss i lä så gott det gick. Som underhållning hade vi en havsörn sittande nere vid Smájllájåhkå. Några fiskmåsar och en korp var också där, kanske fanns det ett renkadaver i närheten.

När vi kom i höjd med det vanliga vadstället över Smájllájåhkå (på den västra sidan av dalgången) såg vi att vadet innehöll extra svårigheter i och med att det låg stora snöfält kvar. Jåkken hade brutit igenom snöfälten, och det var iskanter utmed strömfårorna. På vår sida var det också gott om snöfält, och de var ibland så mjuka att vi gick igenom för varje steg.

Foto: "Kanjon" i snöfält. Förvånande att en så litet vattendrag kunnat holka ur snön/isen så djupt. Djupet var ca 1,5 - 2 meter.

Den kulliga åsen i norra Ruohtesvágge

Det var också ungefär här som de första kullarna dök upp. Dessa kullar bildar en lång ås, minst kilometerlång, som var barsmält och som man enkelt kunde gå på. Vackert och praktiskt på samma gång. Vi slapp att gå på mjuka snöfält.

Foto: Diana framför raden med kullar. Bakom henne skymtar den smala utlöparen från Gisuris.

Foto: Så gott som alla kullar hade samma lustiga detalj. På krönet var de nämligen extra toppiga och den lilla toppen var väldigt grön. Vi undrade varför. Min (preliminära) hypotes är att fiskmåsar suttit där, smält maten i lugn och ro och passat på att göra toalett. Efter hundratals år av gödsling har topparna blivit så gröna och fina som de är nu. Om någon har en bättre teori så varsågod och gör ett försök. Men jag är väldigt fäst vid min egen, så starka skäl fordras för att jag ska ändra mig ;-).

Vi nådde fram till foten av Niják, strax före det som ser ut som en trekantig sjö på kartan. Detta är ingen regelrätt sjö utan ett flackt område där vattenbäckar från olika riktningar har samlats och spritt ut sig. Vi var frusna och det kändes bra att slå upp tälten och skjuta upp det oundvikliga vadet till nästa dag. Eftersom hela vandringen gått problemfritt var vi en hel dag före den ursprungliga färdplanen. Men det är bra att ha marginaler.

Foto: Lägerplatsen. I bakgrunden Gasskatjåhkkå och Ruohtestjåhkkå.

Foto: Purpurbräcka vid lägerplatsen.

Dag 5 (fredagen 29 juni)

På kvällen hade jag gjort en bröddeg som fått stå under natten, så det blev nygräddat bröd till frukost. Vi bidrog båda med andra godsaker och gjorde frukosten extra lyxig. Solen kom fram och kompenserade för den kyliga bris som tassade förbi tälten. Det blev den mest inbjudande morgonen dittills. Några fiskmåsar (Dianas favoritfåglar) flög förbi, spanande efter något ätbart. Lustigt nog har fiskmåsarna i fjällen inte lärt sig att man kan tigga mat av människor.

På andra sidan jåkken såg vi två vandrare, på väg söderut i Rouhtesvágge. Det var de första människor vi sett sedan Bielavallda. De kämpade sig fram på djupa snöfält. Förhoppningsvis hade bron kommit på plats när de nådde Skárjá.

Vi vadade över den jåkk som efter tillflödet från Nijákvágge heter Nijákjågåsj och sedan omedelbart över en bäck från Låvdaktjåhkå.

Foto: Fjällripa, hane i sommardräkt. Honan är mer gulbrun. En stund tidigare hade vi sett vandringens enda fjällpipare.

Ju längre norrut vi kom desto färre och mindre blev snöfälten. Vi hamnade på den stig utmed Nijákjågåsj som är glest prickad på fjällkartan. Vi följde den inte slaviskt, men kom så småningom till den förfallna Kisuriskåtan där vi lagade lunchsoppa. Dagen var varm och åtminstone jag hade slarvat med solskyddet. Mina läppar och ögonlock var något svullna. Även Dianas läppar hade fått lite nya former. Ännu slarvigare hade jag varit föregående dag, som trots mulet väder hade tagit hårt i ansiktet.

Foto: Áhkká. Nijákjågåsj i förgrunden.

Kisuriskåtan. Foto: Diana.

Promenaden till Treparksmötet gick över den stora slätt som ligger norr om Gisuris. I ett litet sumpområde stötte vi upp en dvärgbeckasin som for iväg på några meters håll som en liten projektil. Omkring oss spelade småspoven.

Vi närmade oss utgången från Sarek, det område där Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå närmar sig varandra. Som vanligt när det finns stigar att följa gick jag en aning vilse, men Dianas GPS fick oss att hitta huvudstigen. Jag tror vi båda njöt så mycket vi kunde av de sista intrycken från kalfjället. Snart skulle vi vara inne i björkskogen vid Padjelantaleden.

Tankar om samtal vi hade

Under en dag i fjällen har man mycket att göra. Tiden till samtal blir inte alltid så lång. På morgonen ska man iväg och på kvällen orkar man inte nattsudda hur mycket som helst. Men Diana och jag hade så gott som dagligen små samtal om vad det innebär att vistas i fjällen.

Ett av våra samtalsämnen handlade om romantisk syn på fjällen. Jag tror det var Diana som tog upp det. Att det är lätt när man sitter hemma och drömmer om sin fjällresa skapa sig en idealiserad och orealistisk förväntan på hur det kommer att bli. Man drömmer om en behaglig förflyttning som är fylld av vackra scenerier och storslagna vyer. Och visst, allt det där finns. Men man upptäcker också att det är blåsigt, bitande kallt och hopplöst regnigt. Att man blir väldigt trött ibland och att man intensivt längtar tillbaka till fjällstationen. Att befinna sig i det där "fantastiska landskapet" kan ibland kännas som rena rama vardagsslitet.

Men det märkliga är att det kärva mottagande som man ofta får av fjällvärlden ändå sätter djupa, positiva spår i ens liv. Jag blev själv som 16-åring starkt berörd av fjällnaturen på min första vandring. Det var i Padjelanta. Diana har upplevt något liknande. Dessa avtryck i ens personlighet gör att man återvänder gång på gång.

Men visst händer det att man blir fångad av fjällromantik emellanåt. Lyssnar på gripande musik därhemma och ser sig själv bestiga ett otillgängligt bergsmassiv och utföra märkvärdiga bedrifter – som i vissa filmer.  Men den egentliga drivkraften hos en fjällvandrare tror jag är av annat slag, och inte så lätt att ge ord åt. En del av denna drivkraft skulle jag beskriva som att fjällvärlden öppnar en slags resonansbotten i ens inre. Ibland känns det som jag kan se på ett bergslandskap hur länge som helst, jag blir inte mätt. Och under tiden öppnar sig sinnena för alla de andra intrycken: vattendragens brus, vindens prassel i buskarna och gräset, ljuden från fåglarna och så vidare.

Mot bakgrund av detta betraktar jag drivkrafter som exempelvis prestationskrav, rekordjagande och fixering vid den egna kroppsstyrkan som ganska bleka och banala. De flesta av oss har nog haft – eller kanske fortfarande har – en period när sådana saker var mycket viktiga. Men snart inser man att det inte är det man egentligen söker. Åtminstone inte som "vanlig fjällvandrare". Det finns så mycket annat intressant att upptäcka som betyder mycket mer. 

Till detta kan man lägga att fjällupplevelsen emellanåt gränsar till att vara en andlig erferenhet. Så är det i varje fall för både Diana och mig. Även människor som inte beskriver sig som religiösa uttrycker ibland liknande tankar. Fjällvärlden - och för den delen även skogen, havet och all annan natur - har en mångfacetterad och förunderlig inverkan på oss människor.

Foto: Niják. Ett berg med attityd.

Slutet på vandringen

Den sista kvällen tillsammans tillbringade vi helt nära Treparksmötet. Diana skulle med båten till Ritsem följande dag, och jag skulle ge mig in i Sarek igen och gå andra vägar. Hon var tankfull och sa så här: "Snart kommer allt detta vara som en dröm." Det lät lite sorgmodigt, och det var det nog också. Samtidigt var det ju sant. Förr eller senare kommer varje fjällvandring att ta slut.

Jag minns inte ordagrant vad jag svarade, jag tror det var ungefär så här: "Men en del av det som vi har upplevt under den här vandringen kommer alltid att finnas kvar." Och så tror jag det är. Vistelsen i en natur som man tycker mycket om – det behöver inte nödvändigtvis vara just fjäll – sätter djupa spår. Och att ha delat upplevelsen med en annan människa kan göra den ännu större och bli mer oförglömlig.

Följande morgon var Diana uppe tidigt. Vi tog farväl av varandra och hon gick till stigen mot Akkastugorna. Jag visste att hon skulle gå fort, betydligt fortare än vi gjort i Sarek. Inom kort skulle hon sitta på en buss och vara på väg till vänner i Sverige. Själv skulle jag efter några timmars vila och omställning i Kisurisstugan ge mig iväg på egen hand, till nya områden i Sarek. Utan vandringskamrat. Nu är jag inte sådan att jag lider av att vara för mig själv. Men faktum är att jag tänkte på gemenskapen med Diana väldigt många gånger de följande dagarna.