Bron hade alltså inte hunnit komma på plats. Länsstyrelsens folk var någon annanstans och lyfte på andra broar. När vi sett oss mätta på vattenfallet vid Skárjá följde vi Smájllajåhkå och gick vidare mot Mihkájåhkå för att se hur det såg ut där. Någon realistisk förhoppning att vi skulle komma över hade jag inte. Men ett nattläger i närheten av vattendraget skulle i varje fall innebära en möjlighet till intressanta utflykter nästföljande förmiddag.

Mihkájåhkå

Ungefär halvvägs till Mihkájåhkå fann vi ett ställe som kunde duga som lägerplats. Vi la ifrån oss ryggsäckarna och gick den sista halvkilometern fram till jokken. Fotot nedan visar den syn som mötte oss.

Det fanns en snöbrygga! Ja, i varje fall resterna av en. Det var nätt och jämnt att den hängde ihop mitt på. Att försöka använda den var ju inte att tänka på, det skulle säkert sluta med att man hamnade i det forsande vattnet.

Det där vattnet var för övrigt väldigt smutsigt och siktdjupet obefintligt. Svante Lundgren nämner att denna jokk är den mest slamhaltiga av alla de glaciärjokkar som rinner ut i  Ráhpaädno. Det tror jag gärna, den kommer ju med söndergnuggat berg från den stora Mikkaglaciären. Vattennivån vid detta tillfälle var överraskande låg. Jag skulle tro att vattnet var knädjupt, om ens det. Det hade varit betydligt högre vattennivå, det ser man på fotot, på de svarta avlagringarna som sträcker sig flera decimeter över den rådande nivån. Vädret hade varit kallt de senaste dagarna, så det var naturligt att jokken just för tillfället hade en miniminivå.

Skulle man rentav kunnat vada? Iskanterna var i så fall ett problem. Det var svårt att välja ett idealiskt ställe att gå ner i vattnet, och man skulle direkt hamna i forsande, iskallt vatten. Och om man skulle falla skulle man dras mot iskanten med uppenbar risk för att fastna. Vadning borde helst utföras med säkerhetslina och genom att flera personer samarbetade. Det var i varje fall inget bra alternativ för Diana och mig. Vi följde istället jokken nedströms. Och plötsligt såg det ut så här:

Det skymtade minsann en sammanhängande snöbrygga. På fofot ovan ser man att det tidigare har varit en nästan ofattbar ström. I vänsterkurvan har vattnet inte hängt med i svängen utan forsat upp en hel meter och fortsatt bort över hela snöbryggan. Brutalt. Samtidigt tändes ett hopp. Kunde det se ännu bättre ut längre ner?

Snöbryggan fortsatte och såg ut att vara ännu högre. Här och var något nedsjunken, på andra ställen med "ryggar". Vi gick fram till en sådan rygg och jag undersökte bryggans hårdhet och försökte avgöra dess tjocklek  och stabilitet. Jag bedömde den som duglig. Här var övergången! Jag gick över, utan tecken på problem. Diana kom efter. Sedan gick vi ytterligare flera hundra meter för att försäkra oss om att det inte fanns någon mer strömfåra som spärrade vägen genom Ruohtesvágge. Det gjorde det inte, detta var den nordligaste fåran (som också är utritad på fjällkartan). Vi gick tillbaka, hämtade våra ryggsäckar, gick över igen och satte upp tälten på norra sidan.

Som vanligt blåste en kall, nordlig vind med sporadiska stänk av regn eller snö. Även korta ärenden utanför tältet gjorde att man skakade av kylan. 

Dag 4 (torsdagen 28 juni)

Det var kallt även den följande morgonen. Molnen hängde så lågt att vi inte såg fjälltopparna och det yrde snökorn i luften. Om det fortsatte på det sättet skulle ingen helikopter våga sig till Skárjá för att lyfta på bron. (Senare fick jag höra att bron lyftes på den följande helgen, men jag vet inte om det var på lördagen eller söndagen.)

Vi åt frukost innanför absiden i Dianas tält, tog det lugnt och delade tankar om både andliga ting och den stora, vilda natur vi hade omkring oss. Efter frukosten och ihoppackandet gick jag fram till Mikkajokken för att fotografera den från bägge sidor, vilket jag inte hunnit med dagen innan. Samtliga foton i detta avsnitt är från den morgonen.

Foto: Precis vid det ställe vi gick över fanns en konstruktion som definitivt såg ut som resterna av ett bro- eller vajerfäste.

Foto av konstruktionen från ett annat håll. Sprickan framför fästet ser vid första påseendet oroväckande ut, men den hjälpte mig faktiskt att bedöma hur tjock snön/isen var. Vi gick över bryggan till vänster om fästet. Bakom fästet ligger ett stenröse. Det ser inte ut att vara en tillfällighet. Är det någon som läser detta som vet något om denna konstruktion?

Så hade vi till slut kommit vidare trots att bron inte funnits på plats. En överraskande händelseutveckling som säkert hade sin orsak i den extremt sena snösmältningen. Normalt borde snöbryggan över Mihkájåhkå ha spolats bort ett antal veckor tidigare. Man kan undra hur länge den låg kvar efter att vi varit där. Om värmen kom skulle jag tro att den snabbt bröts sönder och försvann.

Ruohtesvágges östra sida

Istället för att följa den vanliga vägen - stigen på den västra sidan av Ruohtesvágge - befann vi oss nu på den östra sidan. Här hade jag aldrig gått tidigare och det skulle bli intressant att se hur den såg ut.

Foto: Norrut i Ruohtesvágge radar bergen upp sig. Smájllájåhkå, som rinner i förgrunden, ser kanske beskedlig ut på denna bild. Men skenet bedrar. Den var ovadbar.