De två första veckorna i september i år var planerade för en tur i Kvikkjokksfjällen och Sarek där tanken var att ha ett anorlunda upplägg än vi brukar. Kompisen Anders G och jag skulle börja med att besöka Kamajokks naturreservat för att sedan gå vidare genom det område i Änok som ligger norr om naturreservatet (och som i skrivande stund hotas av skogsavverkning). Vi hade sett mycket fram emot att gå genom dessa marker, vandra utmed jåkkfåran och dessutom undersöka den barrurskog som finns. Delvis hade vi tänkt använda oss av en kanot och ta oss uppför både Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå (så långt det var möjligt) för att sedan göra utflykter till fots. Tips och gåda råd hade vi fått av Björn Andersson i Umeå (bandersson), vilket inspirerade oss än mer. Men det gick inte riktigt som vi hade tänkt.

Älgjakt!

Under planeringens gång fick vi nämligen en påminnelse om att älgjakten i Norrbotten skulle börja redan måndagen 3 september, dvs dagen efter vi anlände till Kvikkjokk. Och jakt är tillåten både i Kamajokks naturreservat och i det avverkningshotade området i Änok. Samt i alla de naturreservat som finns runtomkring. Vi blev avrådda från att gå där och uppmanade att inte störa eventuella jaktlag.

Detta hade vi förståelse för. Man vill ju inte gå i vägen för jaktlag under påbörjad jakt. Men det verkade finnas fler sidor av saken. Vi fick vissa reaktioner på våra planer som inte var odelat positiva och blev avrådda att besöka området av skäl som var lite svårt att få grepp om och som delvis bara antyddes. Saker sas mellan raderna. Och jag kunde inte låta bli att tänka: är vi verkligen välkomna att besöka vildmarken i det stora Änokdeltat? Jag kan inte säga att jag har fått svaret på denna fråga, men det svävade en viss osäkerhet över alltihop.

I vilket fall så ändrade vi våra planer. Istället för att paddla med kanadensare uppför Gamájåhkå beslöt vi att vandra. Först stigen upp till Prinskullen och därefter följa Vállevárre på dess östra sida för att gå ner i Tjuoldavágge öster om Vallespiken. Sedan skulle vi gå rakt norrut tills vi nådde Njoatsosjåhkå och följa den upp mot Luohttoláhko. För att veta säkert att vi kunde passera Tjuoldavágge behövde jag ringa upp Tuorpons sameby som har jakträtten i området och höra om det var problematiskt att vistas där. Det blev ett mycket positivt samtal och kontaktpersonen jag talade med såg inga problem med att vi gick där. Jakt kunde visserligen pågå, men bara i liten omfattning. Han gav oss några enkla råd att tänka på och sedan var det inte mer med det.

En gräddhylla på Vállevárre

Så kunde då vårt äventyr börja. Efter den korta båtfärden över Gamájåhkå med kapten Kenth Arvidsson vid styrpinnen steg vi av på andra sidan och påbörjade vandringen uppför sluttningen. Ganska snart började det som skulle bli ett kännetecken för hela denna tur: regnet. Det var bara att dra på regnstället och trava vidare.

Vid Prinskullen var det lågt i tak, dimman skymde sikten åt alla håll. Vi gick vidare i den riktning GPS:n visade, således mot renvaktarstugan. Det var lite sorgligt att inte kunna beundra utsikten ner i Änok, det var ju ett av syftena med denna resa att se det på så nära håll som möjligt.

Vi slog upp tältet en bit söder om renvaktarstugan, på kanten av sluttningen ner mot Änok. Vädret klarnade upp, det blev riktigt fint. Efter kvällsmaten låg vi inne i tältet med öppningen på vid gavel och tittade ner i dalen. På den mörka kvällshimlen pågick norrsken.

Foto: Dimstråk förbi lägerplatsen vid renvaktarstugan.

På morgonen nästa dag var det fortsatt bra väder. Anders var uppe tidigt och tog fotot nedan.

Vy över andra sidan Änok, i riktning mot Stuor Dáhta som syns med några små öar till vänster. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi kunde äta frukost ute och sedan ägna tid åt att spana med kikare ned i Änok. Diverse småfåglar sträckte förbi, på väg söderut. Både en kungsörn och en havsörn hade uppvisning för oss.

Foto: Spaning ner i Änok från vår gräddhylla. Inga älgar syntes nere i dalen. Hade ryktet spridit sig att det var jakt?

Foto: Utsikt över Änok. På platån bakom ligger Pårekslätten. Berget långt bort, något till vänster om mitten, är Stuor Jierttá.

Foto: Teleobjektivet på högsta zoom för att fånga detaljerna i en del av det avverkningshotade området. Den S-formade kröken av Gamájåhkå ligger precis där ordet "Änok" är skrivet med tjocka bokstäver på fjällkartan (BD10, tryckår 2009). En smal bit av barrurskogen bakom de små sjöarna ingår i området, annars består den mesta arealen av björkskog och videsnår som ligger på bägge sidor jåkken. På hitsidan jåkken finns också en smal sträng av barrskog som planeras att avverkas, men den ligger långt ner och är inte synlig från den plats jag står. 

Foto: Vallespiken. Renvaktarstugan vid foten.

Vi korsar Tjuoldavágge

Vi gick vidare, förbi renvaktarstugan och mot den lilla klippknölen Garvek. Uppe på Vállevárre vad vädret bra, men nere i dalgången drog hela tiden tunna ridåer av regn förbi. Sådant väder har vi sett förut i Njoatsosvágge. När man går i det regnar det "3 gånger i minuten".  Anders sa att i Skottland kallas det för "shower".

Foto: Regnridåerna vandrar in på led från Njoatsosvágge i norr. Berget framför regnet är Ruotevare (Ruovddevárre). Detta berg hotas av malmbrytning. Ett gruvföretag har fått tillstånd att göra prospektering men förhoppningsvis kommer det aldrig att ske någon utvinning här. Fyndigheten var känd redan på Axel Hambergs tid, han nämner den i sin guidebok över Sarek från 1922. Om brytning tillåts här skulle ödemarken förvandlas till ett industriområde. En unikt vildmark vid gränsen till Sarek skulle därmed försvinna under överskådlig tid och frågan är om det i framtiden någonsin skulle kunna återställas.

Vi lunchade väster om Garvek och sedan skulle vi ner i terrängen, med riktning mot den lilla sjön 497. Med kikare hade vi fått uppfattningen att Tjuoldajåhkå skulle vara lämplig att vada strax söder om sjön. 

Foto rakt ner mot Ruotevare. Jåkken på hitsidan berget är Tjuoldajåhkå. I bakgrunden Pårte.

Foto: Vy upp i Tjuoldavágge innan nerfärden. Berget mitt i bild är Tjuollda. Sjön längst till höger är sjö 497. Vi vadade Tjuoldajåhkå i riktning ungefär bakom björken till höger i bild.

Nerfärden i den täta ört- och videbevuxna terrängen var vansklig. Det höll på att sluta olyckligt redan i början. När vi kommit in i björkskogskanten - jag följde i spåren av Anders - försvann mitt ena ben plötsligt ner i marken. En djup, decimeterbred spricka i bergrunden var gömd under gräset, helt osynlig! Jag nådde ingen botten och tappade balansen. Hann tänka: nu knäcker jag benet. Jag bara väntade på smällen. Men som väl var satt benet inte fast utan följde med längs sprickan när jag föll nedåt. Så det var bara att resa sig och lirka upp benet, helt oskadat. Puh!

Därefter tog vi det mycket försiktigt i den täta skogen som överallt hade vuxit över blockterrängen. Stenarna syntes inte alltid och det gällde att sikta noga var man satte fötterna. Sakta gick det, men vackert var det.

Även om jag inte skrev några anteckningar om saken vill jag minnas att vi såg en hel del spillning som bör ha varit björn. Överhuvudtaget är detta ett område där man kan förvänta sig ett intressant djurliv. Nu hade de flesta fåglar gett sig av för hösten, men under häckningstid finns det säkert både hackspettar, ugglor och rovfåglar här.

Foto: Anders i den täta skogen. En stark upplevelse av orörd vildmark. Men man bör ta det lugnt utan att jäkta.

Vi manövrerade förbi alla snår, nedfallna träd och småbäckar och kom ner till jåkken. Därnere var terrängen lättare att gå i. Det fanns en stig utmed den södra sidan och den verkade ganska tydlig och pålitlig.

Det var inte svårt att hitta ett lämpligt ställe att vada vid. Jåkken var här bred och jämndjup med måttlig ström. Vi genomförde vadet som på grund av allt regn var ganska djupt. Inte helt okomplicerat, men fullt genomförbart. På andra sidan fanns också en tydlig stig utmed stranden, men den skulle vi inte följa. Vi skulle ju vinkelrätt mot jåkkfåran, rakt upp i skogen. Det började med granskog och det var stenigt. Stenarna var stora, de var många och de låg tätt. Och så växte det buskar och träd emellan dem. Högre upp glesnade skogen. Men stenblocken fortsatte.

Foto: Anders tampas med blockterrängen efter vadet.

Ett stenrike

Återigen var det en stark förminnelse av ödemark. Förutom ett jakttorn på långt håll såg vi inte några spår av människor. Långsamt tog vi oss norrut,  väster om Ruotevare. Stenblocken var mörkbruna på många ställen och skvallrade om att de innehöll järnmalm. Det började skymma, men i denna terräng gick det inte att sätta upp ett tält. Kikarspaning gav ingenting, överallt var det bara stenblock, backe upp och backe ner. Det var bara att gå vidare och hoppas på slät mark någonstans.

Foto: Skymningen började falla när vi passerade öster om sjö 497. Och fortfarande var terrängen sådan att det var omöjligt att få upp ett tält.

Under vandringen - som ofta avbröts av småsnack om vilken väg vi skulle ta förbi de knepigaste blockpartierna -  delade vi funderingar om varför det trots allt är värt ansträngningen att gå här. För ansträngande var det. Jag tycker att den formulering som Grundsten ger när han beskriver vandringen förbi det nordvästra hörnet av  Bielloriehppe kan tillämpas även här: "I alla avseenden är detta en färdväg som kräver rätt attityd av vandraren. Vill du sätta din fot i en unik och jungfrulig björkskog finns ingen bättre plats i fjällen. Om du går här för att sträckvandra till andra mål är vägvalet misslyckat och du blir lätt förkrossad av svårigheterna."

Min personliga mening är att Ruotevare faktiskt är mer ansträngande än Bielloriehppe, bland annat för att området är mycket större. Man får inte ge upp när man spanar framför sig med kikaren och inser att man har både en och två kilometer skogbeklädd blockterräng framför sig. Men det som lockar en vandrare hit är ju just otillgängligheten, möjligheten att gå gå i en vildmark där knappt ens renarna går. För renflyttningsleden går på östra sidan av Njoatsojåhkå och vi såg inte mycket renspillning vid Routevare.

Det blev en hel del uppför och nedför i blockrika småraviner, men vi fann till slut en acceptabel lägerplats vid en liten tjärn strax väster om sjö 466 (Vállásjjávrásj). Det blev efterlängtad kvällsmat utanför tältet medan vi begrundade de sällsamheter vi upplevt under dagen.