Under den andra vandringsdagen hade vi ett viktigt beslut att fatta. Det gällde bron vid Skárjá. Vågade vi tro att den skulle hinna lyftas på plats, eller skulle vi välja en annan väg? Men vi hade dagen på oss att fundera. Det var först när vi nådde Guhkesvágge som vi skulle bli tvungna att bestämma oss.

Dag 2 (tisdagen 26 juni)

Natten upp på 900-metersnivån hade varit blåsig men sömnen god. Jag vaknade av att Diana ropade utanför mitt tält. Hon var uppe tidigare än jag. Min kropp kände av gårdagens strapatser och ville stanna i sovsäcken länge. Det blåste ganska hårt och vinden var kall. Himlen var molntäckt. Vi åt frukost, packade ihop tälten och fortsatte färden.

Om man vill ha ett riktmärke för vandringen på Njavvebuollda fungerar den tomma glaciärskålen nordost om Ruopsoktjåhkkå 1853 väldigt bra. Det är också fantasieggande att skåda upp i det vilda Ähpar-massivet. Någon kilometer före Njirávjågåsj vrider färdvägen åt höger och då väljer man Niendotjåhkkå som riktmärke istället, man ska ju passera nedanför det berget.

Njirávjågåsj rinner i en ganska djup ravin. Den är lyckligtvis inte är särskilt brant, men man bör ändå ta det försiktigt på den sluttande kanten. Vi passerade jokken utan problem. Vattenmängden var inte stor just då och dessutom fanns en kraftig snöbrygga att gå på. En originell sak med Njirávjågåsj är att den delar på sig ungefär vid nivån 860 meter – en bifurkation, minsann! Den norra grenen heter Sluggájåhkå och rinner så småningom ut söder om Sourvafördämningen.

Foto: Den snöfyllda ravinen där Njirávjågåsj rinner.

Landskapet är vidsträckt och storslaget men inte direkt dramatiskt. Det är mycket sten och blocktteräng här. På lägre nivå är det dessutom gott om blöta och besvärliga videområden. Överlag en bra biotop för fjälluggla. De fanns här förr i tiden, men nu är ju fjällugglorna sällsynta överallt.

Foto: Berget Ruopsok i Ähpar-massivets nordöstra hörn.

Vi nådde fram till nästa större jokk, Lulep Niendojågåsj. Det var ganska bra fart i den, och vi följde den ned till ett tydligt vadställe på drygt 800-metersnivån. Vattnet gick nästan upp till knäna, men vadet var betydligt enklare än Njabbejåhkå föregående dag. Därefter kunde vi följa renstigar som bitvis var tydliga. En hel del videsnår finns på denna sträcka. Strax före bron över Guhkesvákkjåhkå passerade vi Alep Niendojågåsj. Den är uppdelad i många jokkarmar och det vållade inga direkta problem att gå över med kängorna.

Före bron var det dags för lunchpaus. Vi hittade en slänt med någorlunda lä för den kraftiga vind som kom från norr i Guhkesvágge. Jag hade envisats med att vi skulle koka vatten och äta varm soppa. Så hade Diana inte gjort tidigare, hon har haft snabba luncher så hon har kunnat komma fort iväg igen. Men jag tänkte dels på tillförseln av värme till kroppen, dels på möjligheten att få en stunds ordentlig vila. Diana hade för övrigt med sig ett mycket gott svart surdegsbröd från Lettland och en delikat ost som påminde om parmesanost. Detta åt hon gärna av vid lunchpauserna, och jag hade också tillfälle att prova det flera gånger. Sådan lyxig mat ger guldkant åt fjällmåltiderna.

Efter lunchen tog vi en promenad på Guhkesvágges östra sida för jag ville undersöka hur terrängen såg ut där. Vad jag kunde se är det en utmärkt väg att färdas på, liksom ju även den västra sidan är.

Det oundvikliga och svåra beslutet

Jag tror det var vid lunchpausen som vi bestämde oss för Skárjá (alternativet hade varit att följa Guhkesvágge norrut). Vi räknade med att kunna vara där senast torsdag förmiddag den 28 juni. Skulle Länsstyrelsen ha hunnit få dit en helikopter och lyft på bron tills dess? Det visste vi ju inte, men vi hoppades. För vi var tvungna att komma över eftersom vi tänkte avsluta vår vandring med att gå ut vid Treparksmötet.

Om bron inte var där räknade vi med att vi måste vända tillbaka till Guhkesvágge. Men då skulle vi ha kommit efter i planeringen ca 2½ dagar. Dessutom skulle Diana få uppge tanken att gå genom Sareks centrum och istället vandra i utkanten. Det är naturligtvis mycket fint det också, Guhkesvágge är väl värt att besöka.

Vi beslöt alltså att gå till Skárja i hopp om att bron var på plats. Att besöka "Sareks hjärta" var ju Dianas dröm – två försök tidigare hade stupat av olika skäl. Så vandringen fortsatte, med kurs mot sjön Bierikjávrre.

Vuojnesluobbala

Vi valde den höga vägen, det vill säga den genväg över passet som finns strax väster om Vuojnesvárásj 1006. Det gick ganska rejält uppåt, utmed en bäckfåra. Den lilla dalgången runt bäcken var vacker och gav en stark känsla av avskildhet. Längst upp behövde vi passera ett smältande snöfält och tvingades pröva olika vägar eftersom det bitvis var alldeles för mjukt att gå på. Utsikten bakåt mot sjön Liehtjitjávrre var vidsträckt och magnifik.

Foto: Utsikten från övergången till Vuojnesluobbala. Liehtjitjávrre är den sjö som syns i bakgrunden. Framför den rinner Guhkesvákkjåhkå.

På andra sidan fick vi nya vyer, mot Bierikbákte, Sarvatjåhkkå och de sarekfjäll som ligger ännu långre bort. Blåsten från Guhkesvágge blev vi inte av med, den hade dragit runt hörnet och knuffade oss i ryggen.

Foto: Vy in i Sarek. I förgrunden Vuojnesluobbala. Det avrundade lilla berget längst till höger är Bierikvárásj.

Det sluttade ner igen och vi letade tältplats. Att hitta en plats som var både jämn och skyddad från vinden var inte lätt, men Diana lyckades. Den kvällen bjöd Diana på lettisk middag med kantarellsoppa som förrätt och någon slags gryta som huvudrätt. Vi hade fortfarande kvar resemat från tåget så den kom också med i middagen.

På kvällen skrev jag anteckningar och satt i mitt tält. Jag hade skydd för vinden men öppen dörr och fri sikt mot Ähpar. Drack te och mådde bra. Vuojnesluobbala är ett område jag tycker väldigt mycket om. Det är ett fågeleldorado och dessutom det bästa stället för lapsk alpros som jag har stött på.

Dag 3 (onsdagen 27 juni)

Det låg en del snöfält kvar på Vuojnesluobbala och de omgivande bergen. Här inne i Sarek var det betydligt mer vinterkänsla än tidigare. Vandringen på Vuojnesluobbala gav flera fina fågelupplevelser. Bland annat såg vi en havsörn som avslöjades av ett gäng högljudda korpar. Vi följde den väldiga fågeln med blicken när den svävade utmed bergväggarna. Vi stötte också på en mosnäppa, med 4 ägg i boet. Vid sjöns utlopp inspekterade jag ett bra vadställe som jag fått tips om av utsidankompisen dHANScan (Hans Christensen). Användbart om man vill passera mellan sjöns östra och västra sidor.

Bierikjávrre var nästan helt istäckt. Men snön smälte överallt, och marken vi gick på var full av små rännilar och därför rejält blöt. Utmed sjöns västra strand gick vi flera gånger på snöfält som dolde den ganska besvärliga blockterräng som finns där.

Foto: Diana framför den isbelagda sjön Bierikjávrre.

Foto: Bierikjávrre har blågrönt vatten. På andra sidan reser sig det branta Bierikbákte.

På avstånd såg vi uppgången till Básstavágge. Den var mycket snöig och vintrig. På sluttningen vid Bielavallda såg vi flera tält. De såg inte ut som typiska svenska fjälltält, så kanske var det utländska vandrare som hade slagit läger där. Man fick känslan av basläger när man såg dem.

Foto: Vinter i Skårki-massivet. Dalgången upp till glaciären mitt i bild heter Soabbevágge. Ingången till Bassavágge längst till vänster, bakom sluttningens mörka kant.

Jokkarna på Pielaslätten

Att åter få vara djupt inne i Sarek kändes bra. Diana tyckte säkert detsamma. Vi gick mest på barsmält mark men det låg även en del snöfält kvar. Vi hade lunchpaus med utsikt ner mot renvaktarstugan. Vädret växlade och vissa stunder var det varmt och skönt. Jag blev dåsig efter maten och la mig ner på min jacka. Inom några minuter sov jag och var borta från världen en liten stund. Antagligen tyckte Diana att då betedde mig ganska underligt.

Foto: Lunchpaus i en solbelyst backe.

Men så var det det här med jokkarna som man måste passera på väg till Skárjá. Hon hade frågat om dem och förmodligen, liksom de flesta som börjar gå i Sarek, oroat sig. Jag hade svarat att vi var där så tidigt på sommaren att vi kunde promenera över på snöbrygga. Och så så blev det också.

Foto: Snöbryggan över Tjågnårisjåhkå var mycket tjock och en utmärkt bro att gå på. Den har säkert leget kvar länge i sommar. Kanske finns den i skrivande stund fortfarande kvar. Foto: Diana.

Nästa jokk, Máhtujgåsj, hade också en bra snöbrygga. Inga problem där heller. Och sedan var det bara ett par kilometer kvar till Skárjá. Medan vi letade oss fram på stigen (den försvann ibland under snöfält och kunde vara lite lurig att återfinna) funderade vi på var sitt håll om det där med bron. Utsikten framåt innehöll en höjd, så vi kunde inte se vattenfallet vid bron förrän vi kommit nära inpå.

Så kom vi då slutligen fram till Skárjá. Våra blickar spanade ivrigt mot klipporna där bron skulle finnas. Vi kunde i varje fall upptäcka brofästena. Men ingen bro! Fästena stod för sig själva på var sin sida om vattnet men det var bara luft emellan dem. Själva metallbron låg prydligt och fint upplagd uppe på en jämn markplätt på andra sidan den skummande forsen. Inte en enda människa i sikte och naturligtvis ingen helikopter från Länsstyrelsen.

Foto: Bron över den kraftfulla Smájllájåhkå.

Foto: Den som ändå hade haft vingar att flyga med...

Så där befann vi oss alltså vid Skárjás kanjon, med jokken dånande framför oss. Ett hinder som var omöjligt att komma förbi. Det innebar att färdvägen på den västra sidan av Ruohtesvágge var stängd för oss. Och på den östra sidan spärrade ju den vilda glaciärbäcken Mihkájåhkå vägen mot norr. Man ser aldrig människor gå där.

Vi var trötta och började bli hungriga. Det var dags att leta upp en lägerplats. Men hur skulle vi göra med vår färd dagen efter? Den situation vi hamnat i var precis sådan som vi inte hade önskat oss. Vi vände oss mot varandra. "Låt oss i varje fall gå fram till Mikkajokken och titta på den", sa jag. Det var drygt en kilometer dit, utmed den östra sidan av Smájllájåhkå. Jag kan inte säga att jag var särskilt optimistisk över vad vi skulle få se. Men ändå lite nyfiken att studera den på nära håll. Det är inte varje dag man får tillfälle till det.

Det vi skulle få se när vi kom dit var något som i varje fall jag inte hade väntat mig.

Något om våra förberedelser

Som i alla sommarföljetonger blir det nu ett uppehåll i berättelsen tills nästa avsnitt. Det blir istället en liten utvikning om våra förberedelser.

Ett problem som Diana råkat ut för vid en tidigare fjällresa var nedkylning. Det hade varit kallt, blåsigt och regnigt. Delar av hennes utrustning hade inte varit optimal för den sortens väder, framför allt det tält hon hade haft med sig. Hon hade tidvis frusit förfärligt. Till saken hör att hon är ganska smal och inte har några öveflödiga kilon – till skillnad från mig som gärna skulle avstå från några stycken. Den som är smal har ofta svårt att behålla värmen, särskilt vid raster, vad och vandring i lågt tempo.

När Diana började sina fjällfärder med att gå Fjällräven Classic dök nog inte nedkylningproblemet upp. Även om jag inte sett FC med egna ögon så tror jag det handlar om följande grundpelare: lätt packning, högt tempo, långa dagsetapper och få vandringsdagar.

Men detta fungerar ofta dåligt i Sarek. Jag förespråkade den motsatta uppläggningen: fler vandringsdagar, kortare dagsetapper och ett lägre tempo. Det är på det sättet jag normalt rör mig i fjällvärlden, annars skulle jag inte hinna med att uppleva allt jag vill. Dessutom sparar man på kroppen och kommer inte i mål som ett utslitet vrak. Men hur gör man om det blir kallt väder och man är rädd för att gå frysande i en vecka?

För att förstå problematiken hälsade jag på mina goda vänner Mattias (som var med mig på förra sommarens vandring) och Frida. Frida är själv lång och smal, och dessutom har hon utbildning som arbetsterapeut. Jag fick en hel del goda råd och synpunkter.

Nu hade Diana på sitt håll dragit slutsatser av tidigare erfarenheter och förberett sig noga. Bland annat hade hon köpt ett bättre tält, ett dubbelväggigt. Men det var bra för mig att sätta mig in i problematiken. Och i min egen packning kom en extra detalj med: ett par dunsockor som jag köpt i Namche Bazar i Nepal. (De hade jag för övrigt stor nytta av själv när jag flera dagar därefter tog farväl av Diana och sedan blev inregnad på Låvdaks sluttning.)

Foto: Snöfältet uppe vid Vuojnesvárásj 1006. Det var blåsigt och kallt, och Diana tog på sig vindtäta kläder.

Fler vandringsdagar och förbättrad utrustning gjorde visserligen att Dianas packning blev lite tyngre än hon varit van vid, även om jag tog något mer av de gemensamma prylarna. Men genom att bland annat packa ryggsäcken på ett annat sätt hade hon inga problem med den större tyngden.

Hur gick det då? Jo, vi kunde genomföra alla våra vandringsdagar, även om vädret ibland var så kallt att en och annan snöflinga seglade i luften. Diana sa att hon någon dag varit väldigt kall, men inte så illa att kroppen slutade fungera. När tälten kom upp på kvällen gick det bra att hålla värmen, och Diana var heller inte var så uttröttad som hon varit vid tidigare fjällresor.