Denna försommarvandring skulle bli annorlunda jämför med tidigare junivandringar, det stod klart redan på planeringsstadiet. Ingen av mina tidigare följeslagare och vänner skulle med och jag förberedde mig på att gå helt på egen hand veckan efter midsommar.

Men så fick jag en förfrågan från en av mina kompisar på Utsidan. Hon är från Lettland och heter Diana. Vi har haft kontakt via mail under ett antal år och pratat om fjällvandringar. Hon har stor kärlek till den svenska fjällvärlden och i hennes land finns inget motsvarande. Högsta punkten i landet är knappt 312 meter. När hon för några år sedan debuterade som fjällvandrare genom att gå Fjällräven Classic var hon den enda deltagaren från Lettland det året.

Och nu frågade hon om jag skulle upp i sommar och om hon i så fall kunde följa med. Trots att vi aldrig träffats, inte ens talat med varandra i telefon, så tyckte vi båda att vi lärt känna varandra så väl att det borde fungera. Så vi bestämde att göra vandringen tillsammans men samtidigt ha en ganska självständig planering ifråga om mat och utrustning. Jag hade tänkt stanna uppe i fjällvärlden i minst 1½ vecka, Diana ca en. Hon ville gå mellan Suorva och Ritsem och det passade mig bra eftersom jag hade tänkt ägna viss tid i norra Sarek.

Foto: Mot fjällvärlden! Berget Sluggá i bakgrunden.

Fjällrävar på tåget

Planeringen via mail gick bra, vi bollade alla möjliga frågor emellan oss, från mat till detaljer om vilka svårigheter man kan stöta på på i terrängen. Dianas nyinköpta karta för GPS:en fungerade inte men hon fick i sista stund hjälp av en kunnig person här på Utsidan. Det gladde henne mycket. Vi hade sedan god nytta av den GPS:en. Själv har jag en som bara visar koordinater och den tar jag inte fram alltför ofta. Men jag behövde den för fågelinventering en vecka senare.Strax innan resan ringde Diana upp mig på telefon, och det var första gången vi hörde varandras röster.  

Diana är en person som har ordning och reda i sin planering. Men man är ju alltid lite nervös för tåg- och flygförseningar och sådana problem hoppades vi slippa. Hon skulle komma med flyg från Riga och stiga på tåget i Arlanda, och så skulle vi leta reda på varandra. Allt gick bra. När jag öppnade tågdörren vid perrongen så stod hon precis utanför.

Vi hade tagit med oss kvällsmat som vi delade i kupén. Början på vår samvaro blev naturligt nog ganska trevande och nervös, men jag frågade aldrig vad hon tänkte på den där första kvällen. Men jag beundrar hennes framåtanda och mod. Hon, en ung katolsk kvinna, bara några år äldre än min egen dotter, som slår följe med en sävlig fjällräv från Skåne som hon aldrig har träffat tidigare. Men efter vår mailkorrespondans tyckte vi att vi kände varandra ganska väl. Hon har länge kallat mig för Fjällfader, och den som har en smula kunskap om katosk tro inser att detta är en betydelsefull hederstitel. Själv tycker jag att den titeln är alldeles för stor och fin för mig, det är mer än jag förtjänar.

Problem i fjällvärlden

I samma kupé som vi fanns ytterligare en fjällräv. En man (jag glömde anteckna hans namn) som också deltagit i Utsidans forumtråd Snöläget och som skulle vandra i Padjelanta. Vi hade intressanta samtal om förhållandena däruppe. Några dagar innan vi skulle åka hade det inträffat ett stort markras någon kilometer norr om Suorvadammen som gjorde att vägen upp till Ritsem blev oframkomlig. När vi så småningom steg på bussen i Gällivare sa chauffören som vi åkte med att orsaken var den gångna höstens väder. Jag har för mig att han sa att marken inte hade hunnit frysa till på hösten innan snön kom. Vid sommarens snösmältning blev marken då så vattendränkt och lös att den släppte. (Jag är inte expert på i markförhållanden så jag kan inte bekräfta att denna förklaring stämmer. Men det låter ju rimligt.) Som väl var för oss gick bussarna ända upp till Suorvadammen och vände strax därefter.

Foto: I början av en vandring ser man ju pigg och stark ut. Här på stigen genom björkskogen strax efter den asfalterade bilvägen.

Men det fanns även ett annat problem som också diskuterades på Utsidans forum: sommarbroarna i Sarek. Diana och jag skulle ju passera Skarjabron preliminärt torsdagen den 28 juni och det var viktigt att den var på plats då. Jag hade letat upp den ansvariga personen på Länsstyrelsen och delat med mig av hennes telefonnummer i forumet. Jag misstänker att hon blev nerringd av utsidingar den följande tiden.

Det sista samtalet jag hade med henne var från bryggan i Kebnats när bussen gjorde en paus. Det var på måndagen. Då sa hon att helikoptrarna var i full gång med fjällbroarna och att broarna i Sarek var högt prioriterade och beräknades vara på plats senast  i slutet på den veckan. Men hon kunde inte lova helt säkert, eftersom väder och annat kunde spela in. Med detta besked fick vi låta oss nöja.

Dag 1 (25 juni)

Vi steg av bussen vid grindarna i Suorva och började vår vandring på den asfalterade bilväg som finns utmed fördämningen. Denna väg är väl inte så rolig, men vi hade i varje fall de omgivande fjällen att titta på. Och vetskapen om att äntligen vara häruppe igen gav ju en förväntan om äventyr. Och det är en härlig känsla.

När vi närmade oss slutet på bilvägen mötte vi ett gäng som kom ut från fjällvärlden. Vi stannade och pratade en stund med dem. Det var 6 ungdomar från Tjeckien, tre talföra tjejer och tre tystlåtna killar. De var unga, deras medelålder var 16(!) år, sa de. De berättade att de startat från Kvikkjokk 10 dagar tidigare och att de gått genom Sarek. Det lät ju nästan otroligt att de hade klarat av detta under rådande förhållanden.

De hade gått över massor med snö och genom floder av vatten. De visste inte vad vattendragen hette och de hade inte tid att visa på sin karta. Men att de måste ha korsat Rapaädno är ju oundvikligt. De berättade också om ett vad där de tvingats gå flera hundra meter i djupt och iskallt vatten innan de kommit över. Låter som Tielmavadet i mina öron. De nämnde inget om Gådokjåhkå, men jag antar att där funnits en snöbrygga högt upp som de kunnat använda. Bron där var ju ännu inte på plats. Med tanke på deras färd verkade vår ungefär som en söndagspromenad i stadsparken. Duktiga ungdomar, men man undrar förstås om de haft tillräckliga säkerhetsmarginaler vid alla tillfällen.

Stigen upp mot kalfjället

När man lämnar den asfalterade bilvägen fortsätter en betydligt mer primitiv väg utmed sjön. Därefter går man på en stig genom en vacker björkskog. Vi gick enkelt över ett par vattendrag, men vid den bäck som kommer uppifrån Vuosskelvárátja blev det för högt för våra kängor. Så där blev det ett vad. Efter vadet var det inte lätt att hitta rätt stig igen. Vi hamnade på en mindre parallellstig som hade den dåliga smaken att upplösas i intet. Men vi visste ju åt vilket håll vi skulle gå så det var bara att trava på.

Foto: Vi vänder oss och ser tillbaka mot fördömningsvallen vid Suorva.

Terrängen är ganska ojämn och stenig på den här sluttningen. Det fick jag och min gode vän Anders märka i mars i år då vi tog oss upp på skidor till sjö 642. Det var då ovanligt lite snö vid den tiden och det blev till att kryssa mellan stenblock och små kullar. Det är enklare att ta sig fram på sommaren.

Snart hittade Diana och jag stigen igen. Ibland visade Sluggá sin typiska, konformade topp mellan träden framför oss. Den är ett utmärkt riktmärke om man har missat stigen.

Vadet över Njabbejåhkå

På ett ställe fanns en sten som jag nödvändigtvis skulle upp på för att fotografera. Fotograferingen lyckades men strax därefter skulle vi passera ett sumpigt parti. Det bar sig inte bättre än att en av mina kängor gled ner i sumpet ända till knäna. Och i mitt försök att parera åkte den andra kängan också ner.

Det känns bra att stå på en stor sten. Men inte alls bra att sjunka ner i ett träsk. Foto: Diana.

Morrande fortsatte jag mot Njabbejåhkå med fuktiga sockor och kängor. Jag beslöt att vada med byxbenen nere så att de skulle bli renspolade upp till knäna.

Njabbejåhkå var ungefär så stor som man kunde förvänta sig. Varken lågvatten eller extremt högvatten, men rejäl fart i knädjup fors. Vadstället vid stigen tycker jag är bra, för botten är ganska jämn.

Förra gången Diana var här – helt på egen hand – hade jokken stoppat henne både vid detta vadställe och längre upp. Hon hade fått vända tillbaka och ge upp drömmen om att gå genom Sarek den gången. Nu skulle det inte bli så – vi skulle över! Det var första gången hon vadade över en såpass strid jokk.

Jag föreslog att vi skulle gå i bredd, hon uppströms om mig. Då skulle jag kunna stötta henne om hon skulle behöva det. (Denna metod rekommenderas inte om man vadar en jokk där båda riskerar att falla. Faller den som är uppströms faller med största säkerhet båda två. Men jag bedömde inte situationen som så svår här.)

Det gick bra – nästan. När vi var i det djupaste partiet tappade jag min ena stav. Den bara gled ur handen på mig och fördes snabbt iväg med strömmen. Det var bara att låta den fara och koncentrera sig på att genomföra vadet. Diana tyckte jag borde ha använt stavens ögla, och det borde jag kanske. Men jag känner mig obekväm med det, jag brukar aldrig använda öglorna.

På andra stranden torkade vi fötterna och kände oss nöjda. Trots en aning nervositet hade Diana klarat vadet utmärkt. Men själv funderade jag på om jag slarvade med min koncentration. Först sumphålet och nu en förlorad stav. Jag fick skärpa mig, man bör inte gå halvsovande bland sarekfjällen.

Kalfjället

Efter vadet följde vi jokken uppströms. Jag ville jämföra det nedre vadet med det övre. Ungefär mitt emellan passerade vi en stor fin lägerplats på jämn hedmark. Det övre vadet såg bra ut. Det ligger precis ovanför den tydliga krök som jokken har där. Vadstället är bredare jämfört med det nedre, men botten ser stenigare ut och djupet varierar.

Foto: Det övre vadstället. På den andra sidan syns en stig som leder ner i vattnet.

Fotot ovan är taget en liten bit söder om det övre vadstället. Till vänster i bild syns den skarpa krök som jokken har strax efter vadstället. Sjön till höger i bild är en liten namnlös sjö på kartan, och bakom den skymtar sjö 642.

Foto: Ett och annat snöfält fanns på 900-metersnivån. Diana väntar tålmodigt medan jag fotograferar, klurar på färdvägar, spanar på fåglar och i största allmänhet drar ner vandringstempot.

Därefter fortsatte vi på ganska jämn hedmark till en nivå på ungefär 900 meter. De där videsnåren man ibland varnar för på sträckan fram till Guhkesvágge undviker man ganska bra på den nivån. Vi slog läger ett par kilometer före Njirávjågåsj/Sluggájåhkå.

Foto: Diana kollar på GPS:en att vi är på rätt väg. Sluggá i bakgrunden.

Vårt fjälläventyr hade börjat. Allt hade dittills gått bra. Vi åt gemensam middag och delade med oss av diverse godsaker. En del mat hade blivit kvar sedan tågresan, och jag kunde därför ha fjällpremiär för fetaost och salladsdressing i plastflaska. Det var antagligen premiär för Diana också.

Fortfarande var vi ganska ovana vid varandras sällskap. Viss osäkerhet fanns på bägge håll om färdkamratens vanor och sätt att reagera. En fjällvandring är ju ett förhållandevis avancerat projekt som ingen av oss skulle göra med vem som helst. Men vi hade förtroende för varandra och vi hade utarbetat ett gemensamt mål och en plan för vår vandring. Förväntan på den kommande veckan var stor.

Kommentar 2017-03-18 angående bron vid Skárjá. Fr o m 2013 ansvarar Laponiatjuottjudus för förvaltningen av Laponia, vilket inkluderar broarna. Om man har frågor om när bron är på plats är det dem man ska kontakta. En del info finns på http://laponia.nu/upplev/broar/ .