Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Sarek 24 - 26 juni 2009

Dagen efter besöket uppe på Kanalberget tog vi det lugnt. Vi sov gott, men solen drev oss ur tältet ca 8.30. Vi åt müslifrukost och njöt av tillvaron nedanför Noajddes stup.

Så småningom packade vi ner tältet och gick vidare, österut i Sarvesvágge. Dagen var varm och vi tog det lugnt. Det var en hel del snårigt vide att ta sig igenom. Terrängen var arbetsam. Några gånger kunde vi gå ner till jokken och gå på sandbankar, men sedan tvingades vi upp i videt igen.

Plötsligt fastnade min fot i en snårighet. Jag föll och landade med hela min tyngd på ena smalbenet. Benet svullnade upp, och den såriga bula som blev resultatet av detta fall tog närmare 2 månader på sig att läka och försvinna.

Vi överraskade några älgar ganska nära, och två av dem var tjurar. Vår dagsetapp blev inte särskilt lång, utan vi slog läger efter bara ca 4 kilometer, på Noajddevallda som erbjuder stora fina områden att tälta på. Vår plan var att nästa dag fortsätta upp i Noajdevágge.

Det var skönt att ta det lugnt efter föregående dags strapatser, och vi ägnade extra tid åt att ordna en god middag och ta en tupplur. Kroppen kändes allmänt seg och motvillig.

En kvällspromenad

Men på kvällen tog vi en promenad utmed Sarvesjåhkå. Vi ville gärna se landskapet österut, helst ända borta vid utloppet i Ráhpaädno. Men vi gjorde oss ingen brådska, det fick bli så långt  vi hann.

Sarvesjåhkå. I bakgrunden Soabbetjåhkkå.

Utmed Sarvesjåhkå är det bra att gå. Där går en stig man kan följa, men även bredvid stigen är det hyfsat lätt att gå.

Jokkarmarna som rinner genom Noajddevallda var inte större än att vi kunde vada med kängorna på. Även Gaskasjågåsj kunde vi forcera på detta sätt. Därefter blev terrängen tätare och mer svårframkomlig. Men om man håller sig nära Sarvesjåhkå är det lättast. Där fortsätter den stig som vi följt tidigare. På något ställe såg vi spåren av lägereld.

Den charmiga stigen mot Stuolojågåsj.

Naturen här är helt fantastisk. Man går i vildvuxen björkskog med höga och branta berg nära inpå. Det känns att man är i Sareks centrum, och intrycket av avskildhet är starkt. Vi såg varken människor eller tält någonstans. Det var istället djuren som var våra närmaste grannar.

Vi spanade också över på den norra sidan av jokken. Anders upptäckte en räv som satte av med full fart när den fick syn på oss.

Den norra sidan innehåller mycket strapatsrik terräng, hela vägen från strandkanten och långt upp på sluttningarna av Dielmmá. Vi vet, för här gick vi från Tielmavadet fram till Gaskasjågåsj 2002. Mycket uppför och nerför när man ska passera mikroraviner, i tät och snårig björskog. Då såg vi mycket björnspillning, först flera dagar gammal, sedan allt färskare. Till slut förväntade vi nästan att vi skulle överraska nallen mitt under pågående toalettbestyr. Men ingen björn sågs.

Nu kom vi nästan ända fram till Stuolojågåsj innan det var dags att äta lite soppa. Klockan var då ungefär tio på kvällen. För första gången under vår vandring kändes myggen besvärande. De hade dykt upp i skogen i kvällningen och var hungriga.

Utsikt bakåt, västerut. Noajdde (Nåite). Noajdevágge till vänster.

Sedan vände vi tillbaka till tältet. Som vanligt var jokkarna mer vattenrika än på förkvällen, och det var nätt och jämnt vi kom över med kängorna på.

Upp genom Noajdevágge

Nästa dag var solig och varm. Det var den första riktigt varma dagen under vår soliga men ganska blåsiga fjällvandring. Vi åt nybakat bröd till frukost. Med hjälp av en svart sopsäck som jag la i en grop fick vi en tvättbalja som vi fyllde med vatten och tvättade en del kläder i.

Fram på eftermiddagen började vi ta oss upp mot Noajdevágge. Som vanligt gick det ganska långsamt eftersom vi ofta stannade och fotograferade.

Rödblära i Noajdevägge.

Noajdevágge är nog den mest slingriga dalgång jag har träffat på, och man upplever den ännu krokigare i verkligheten än på kartan. Utsikten bakåt är förnämlig ganska länge innan dalens väggar skymmer. I mittenpartiet är dalen trång och dramatisk. Vi gick först på den branta nordsidan, men det såg lättare ut att gå på den södra sidan. 

I dalens övre ände låg ganska mycket snö, och där träffade vi på en död ren. När vi kom fram till den såg vi rovdjursspår, och renen verkade ha dödats helt nyligen. Den var fortfarande varm, och jag tror inte det berodde på solen. Mycket litet var ätet på kroppen. Vi tog ägarens namn och spanade efter förövaren. Men den var säkert långt borta vid det laget.

I dalens övre del pulsade vi i djup snö, och det var mycket tröttande. Jag var uttröttad och kände mig matt. Vi lagade blåbärssoppa, men jag blev inte mycket piggare av det. Till slut kom vi upp på Luohttoláhko som var nästan helt täckt av snö. Vi hade hoppats att det skulle ha smält undan de senaste dagarna, men det fanns bara små och fåtaliga barmarksfläckar här och var.

Jag egendomliga trötthet jag känt de senaste timmarna blev bara värre. Vi hade tänkt att gå längre, men började istället se oss om efter lägerplats. Det är inte så lätt att hitta tältplatser uppe på den steniga och karga Luohttoláhko, men vi hittade en bra plats ganska omedelbart. Upp med tältet och fram med middagsmaten.

Vid det här laget hade jag inte mycket krafter kvar. Jag kände både hetta och frossa samtidigt, och det gick inte över trots att jag kröp ner i sovsäcken med kläderna på. Kanske hade jag solat för mycket nere i Sarvesvágge på förmiddagen. Anders lagade middagen helt själv, och jag orkade nätt och jämnt hålla mig vaken för att äta min portion. Vi beslöt att ligga helt stilla hela nästa dag och utforska de närmaste omgivningarna.

En dag av vila och återhämtning

Nästa dag kände jag mig nästan helt återställd, men det var skönt att inte göra någonting särskilt, inte ens ta en längre promenad. Vi gick bara fram till en utsiktspunkt där vi kunde spana ner på renkadavret för att se om det dök upp några rovdjur eller fåglar. Men det var helt tomt.

Stenskvätta i Noajdevágge.

Men dagen var solig och fin, och i närheten av tältet sjöng en snösparv. Tre stycken fjällpipare gladde oss också. Och utsikten mot bergen omkring glaciären Bálgatjiegna tog nästan andan ur oss.

Till höger om tältet Bálgatjiegna.

Vilan gjorde att vi laddade upp inför den kommande dagen. Då skulle vi ta oss över den östra delen av Luohttoláko till Bálgatjåhkås ravin. Vi anade att vandringen över den snötäckta slätten inte skulle bli särskilt enkel. Det skulle visa sig att vi trots detta hade underskattat ansträngningen. Det blev ännu besvärligare än vi hade befarat. Om detta ska jag återkomma i ett kommande blogginlägg.

Foton nr 4 och 6 tagna av Anders Gudmundsson. 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-10-22 13:08   OBD
Intressant läsning med bilder som gjorde att jag kände igen mig.
Ni tycktes ju ha haft fantastiskt fint väder, men pulsa i snö tar på krafterna. Jag var i området i början av augusti och slapp att pulsa i snö.
 
2009-10-23 08:48   LasseL
Tack för inspirerande läsning, inte utan att man blir lite sugen att ta en tidig tur nästa år!
 
2009-10-23 14:11   Thomas Traneving
Mycket vacker tältplats. Förstår att platsen tog andan ur er!
 
2009-10-24 18:43   kaggen
Tack för en god lässtund. Har tagit del av dina dagar under Sarek-turen. Ser fram mot att i nästa del få ta del av den underskattade ansträngningen.
 
2009-10-24 19:19   BrittMarie
Intressant läsning och fina bilder! Bra att ha så gott om tid att man kan ta det lugnt om kroppen inte riktigt är med på noterna.
 
2009-10-25 18:11   fowwe
Tack för alla kommentarer! Och den utlovade fortsättningen ska komma. Men jobb och annat är i vägen och behöver klaras av först.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg