Dagen efter besöket uppe på Kanalberget tog vi det lugnt. Vi sov gott, men solen drev oss ur tältet ca 8.30. Vi åt müslifrukost och njöt av tillvaron nedanför Noajddes stup.

Så småningom packade vi ner tältet och gick vidare, österut i Sarvesvágge. Dagen var varm och vi tog det lugnt. Det var en hel del snårigt vide att ta sig igenom. Terrängen var arbetsam. Några gånger kunde vi gå ner till jokken och gå på sandbankar, men sedan tvingades vi upp i videt igen.

Plötsligt fastnade min fot i en snårighet. Jag föll och landade med hela min tyngd på ena smalbenet. Benet svullnade upp, och den såriga bula som blev resultatet av detta fall tog närmare 2 månader på sig att läka och försvinna.

Vi överraskade några älgar ganska nära, och två av dem var tjurar. Vår dagsetapp blev inte särskilt lång, utan vi slog läger efter bara ca 4 kilometer, på Noajddevallda som erbjuder stora fina områden att tälta på. Vår plan var att nästa dag fortsätta upp i Noajdevágge.

Det var skönt att ta det lugnt efter föregående dags strapatser, och vi ägnade extra tid åt att ordna en god middag och ta en tupplur. Kroppen kändes allmänt seg och motvillig.

En kvällspromenad

Men på kvällen tog vi en promenad utmed Sarvesjåhkå. Vi ville gärna se landskapet österut, helst ända borta vid utloppet i Ráhpaädno. Men vi gjorde oss ingen brådska, det fick bli så långt  vi hann.

Utmed Sarvesjåhkå är det bra att gå. Där går en stig man kan följa, men även bredvid stigen är det hyfsat lätt att gå.

Jokkarmarna som rinner genom Noajddevallda var inte större än att vi kunde vada med kängorna på. Även Gaskasjågåsj kunde vi forcera på detta sätt. Därefter blev terrängen tätare och mer svårframkomlig. Men om man håller sig nära Sarvesjåhkå är det lättast. Där fortsätter den stig som vi följt tidigare. På något ställe såg vi spåren av lägereld.

Naturen här är helt fantastisk. Man går i vildvuxen björkskog med höga och branta berg nära inpå. Det känns att man är i Sareks centrum, och intrycket av avskildhet är starkt. Vi såg varken människor eller tält någonstans. Det var istället djuren som var våra närmaste grannar.

Vi spanade också över på den norra sidan av jokken. Anders upptäckte en räv som satte av med full fart när den fick syn på oss.

Den norra sidan innehåller mycket strapatsrik terräng, hela vägen från strandkanten och långt upp på sluttningarna av Dielmmá. Vi vet, för här gick vi från Tielmavadet fram till Gaskasjågåsj 2002. Mycket uppför och nerför när man ska passera mikroraviner, i tät och snårig björskog. Då såg vi mycket björnspillning, först flera dagar gammal, sedan allt färskare. Till slut förväntade vi nästan att vi skulle överraska nallen mitt under pågående toalettbestyr. Men ingen björn sågs.

Nu kom vi nästan ända fram till Stuolojågåsj innan det var dags att äta lite soppa. Klockan var då ungefär tio på kvällen. För första gången under vår vandring kändes myggen besvärande. De hade dykt upp i skogen i kvällningen och var hungriga.

Sedan vände vi tillbaka till tältet. Som vanligt var jokkarna mer vattenrika än på förkvällen, och det var nätt och jämnt vi kom över med kängorna på.

Upp genom Noajdevágge

Nästa dag var solig och varm. Det var den första riktigt varma dagen under vår soliga men ganska blåsiga fjällvandring. Vi åt nybakat bröd till frukost. Med hjälp av en svart sopsäck som jag la i en grop fick vi en tvättbalja som vi fyllde med vatten och tvättade en del kläder i.

Fram på eftermiddagen började vi ta oss upp mot Noajdevágge. Som vanligt gick det ganska långsamt eftersom vi ofta stannade och fotograferade.

Noajdevágge är nog den mest slingriga dalgång jag har träffat på, och man upplever den ännu krokigare i verkligheten än på kartan. Utsikten bakåt är förnämlig ganska länge innan dalens väggar skymmer. I mittenpartiet är dalen trång och dramatisk. Vi gick först på den branta nordsidan, men det såg lättare ut att gå på den södra sidan. 

I dalens övre ände låg ganska mycket snö, och där träffade vi på en död ren. När vi kom fram till den såg vi rovdjursspår, och renen verkade ha dödats helt nyligen. Den var fortfarande varm, och jag tror inte det berodde på solen. Mycket litet var ätet på kroppen. Vi tog ägarens namn och spanade efter förövaren. Men den var säkert långt borta vid det laget.

I dalens övre del pulsade vi i djup snö, och det var mycket tröttande. Jag var uttröttad och kände mig matt. Vi lagade blåbärssoppa, men jag blev inte mycket piggare av det. Till slut kom vi upp på Luohttoláhko som var nästan helt täckt av snö. Vi hade hoppats att det skulle ha smält undan de senaste dagarna, men det fanns bara små och fåtaliga barmarksfläckar här och var.

Jag egendomliga trötthet jag känt de senaste timmarna blev bara värre. Vi hade tänkt att gå längre, men började istället se oss om efter lägerplats. Det är inte så lätt att hitta tältplatser uppe på den steniga och karga Luohttoláhko, men vi hittade en bra plats ganska omedelbart. Upp med tältet och fram med middagsmaten.

Vid det här laget hade jag inte mycket krafter kvar. Jag kände både hetta och frossa samtidigt, och det gick inte över trots att jag kröp ner i sovsäcken med kläderna på. Kanske hade jag solat för mycket nere i Sarvesvágge på förmiddagen. Anders lagade middagen helt själv, och jag orkade nätt och jämnt hålla mig vaken för att äta min portion. Vi beslöt att ligga helt stilla hela nästa dag och utforska de närmaste omgivningarna.

En dag av vila och återhämtning

Nästa dag kände jag mig nästan helt återställd, men det var skönt att inte göra någonting särskilt, inte ens ta en längre promenad. Vi gick bara fram till en utsiktspunkt där vi kunde spana ner på renkadavret för att se om det dök upp några rovdjur eller fåglar. Men det var helt tomt.

Men dagen var solig och fin, och i närheten av tältet sjöng en snösparv. Tre stycken fjällpipare gladde oss också. Och utsikten mot bergen omkring glaciären Bálgatjiegna tog nästan andan ur oss.

Vilan gjorde att vi laddade upp inför den kommande dagen. Då skulle vi ta oss över den östra delen av Luohttoláko till Bálgatjåhkås ravin. Vi anade att vandringen över den snötäckta slätten inte skulle bli särskilt enkel. Det skulle visa sig att vi trots detta hade underskattat ansträngningen. Det blev ännu besvärligare än vi hade befarat. Om detta ska jag återkomma i ett kommande blogginlägg.

Foton nr 4 och 6 tagna av Anders Gudmundsson.