Vår på Luohttoláhko  

Efter en vilodag på Luohttoláhko var det dags för Anders och mig att gå vidare. Men vi hade gärna stannat längre uppe på denna vackra högplatå. Här uppe kändes det för tillfället som vårvinter. Slätten var så gott som helt snötäckt, men på många ställen porlade det hörbart under snön. Vår lägerplats, som var omgiven av snö på alla sidor, hade på drygt ett dygn blivit märkbart större: våren gjorde framsteg!

Sjöarna syntes fortfarande bara som stora blåaktiga fläckar på snötäcket, och det hade alltså inte hunnit smälta fram riktiga vattenytor. Fascinerande att se på men väldigt förrädiskt och inget man ville komma i närheten av. 

En snösparvshanne hade revir i närheten av tältet och sjöng ofta för oss. Några fjällpipare flög omkring och tycktes vänta på att det skulle bli mer barmark. Annars var det ganska fågelfattigt. Vi gjorde en ny promenad till den döda renkroppen och skrämde upp en kungsörn som hittat matstället.

Nu skulle dagens vandring detaljplaneras. Vår tältplats låg strax NNO om sjön 1244 och etappen var tänkt att leda oss öster om denna sjö och söderut till de två små sjöarna ca 2 km väster om Loametjåhkkå där vi ville ha nästa övernattning. Sträckan var måttlig, endast 6-7 km om vi kunde gå någorlunda rakt på.  

Det var med blandade känslor vi såg fram emot vandringen. Till det positiva hörde att vi skulle komma närmare de intressanta bergen som omsluter Bálgatjiegna, och även att vi skulle få närkontakt med glaciären själv. På minuskontot tyngde det faktum att snötäcket troligen hade dålig bärkraft och skulle vara arbetsamt att ta sig över. Dagen innan hade jag gått någon halvkilometer för att testa och hade konstaterat att bärigheten var dålig och att det rann en hel del vatten nere i snön.

Det är lätt att glömma ansträngningarna när man tycker om landet man färdas i. Luohttoláhko är en mycket vacker plats och nu var den mycket alpin i sin vita skrud. Vädret var soligt men vinden gjorde att det inte var någon riktig värme i luften. Snön var mjuk och vi sjönk ofta ner med benen i hela sin längd. Ibland gick det bara några få steg uppe på snön, och sen försvann ett ben ner i vattensjuk snö. Alla som varit med om det vet precis hur det är! Hastigheten var nog inte ens 1 km per timme. 

Dolda vattendrag och mycket sten

Vi höll lite extra åt öster när vi siktade mot sjön 1244 för att inte riskera att hamna i någon dold småsjö i snön. Men här dök det första problemet upp: det vattendrag (möjligen flera) som kom från sjön Lullihajávrre och sluttningarna runt den. Var fanns denna bäck, och hur stor var den? Det syntes bara snö överallt, men någonstans i snön måste det rinna rejält med vatten.

Vi löste problemet genom att gå ännu längre åt öster, så att vi kom upp på lite mer sluttande mark. Om marken sluttar rejält rinner nämligen vattnet undan, och man riskerar i alla fall inte att försvinna hel och hållen ner i en dold vattensamling. Vägen blev naturligtvis längre, men vi kunde gå säkert, och vattendraget passerades utan problem. Vi såg det inte ens, utan snön var stark och hållbar just där vi passerade.

Samma metod använde vi på glaciärjokkarna från Bálgatjiegna. Man ser på kartan att det till att börja med är ett helt knippe av dem. Glaciärjokkar är ju inte att leka med, och snösmältningen var i full gång. Här gällde det att hitta ett ställe där åtminstone huvudfåran hade brutit igenom snötäcket så vi kunde se vad vi hade att göra med.

Det fanns ett sådant ställe i närheten av glaciärkanten, och det var lite trixande innan vi kunde komma över genom att ta hoppa på de hårda snökanterna runt fåran. Men det gick bra.

Glaciärer är naturfenomen med karaktär, och nu var vi riktigt nära och kunde studera isen i detalj. Ibland gick vi på snön, men andra gånger hamnade vi i stora stenhögar eller hindrades av  områden med lömsk kvicksand vid glaciärkanten. Men det är ju bara uppiggande med variation på besvärligheterna. Det tyckte vi i alla fall de första timmarna. Fascinerande att se glaciären och känna dess iskalla "andedräkt" pusta emot oss.

Vi fortsatte att hålla oss högt uppe på sluttningen, hela tiden i närheten av glaciärkanten. På lägre nivå kunde snön, precis som innan, vara vattensjuk och dölja både djupa bäckar och meterdjupa vattensamlingar. Problemet häruppe var all blockterräng. Stenpartierna låg samlade som stora, oformliga kullar som stack upp ur snön. De frostsprängda stenarna var vassa och oregelbundna. Och i alla storlekar, inte minst de större. Det gick upp och det gick ner, alltsammans mycket långsamt. Risken att snubbla och skada sig var alltid överhängande. Det gick lika långsamt som om vi hade gått på den hopplösa snön.  

På eftermiddagen stannade vi på en av de diaboliska stenhögarna och gjorde lunchsoppa. Av med iskalla, sura kängor och fuktiga sockar och sulor. Med varm mat i kroppen gick det att se positivt på vandringen igen. (Och med tanke på att jag alltid tycks hamna i eländes elände jag har numera med mig dubbla par sockar och yllesulor.)

På jakt efter skärsnäppan

Det finns en fågelart som lär häcka på Luohttoláhko som jag alltid har velat se där: skärsnäppan. Under vår rast hörde jag vadare på avstånd, och med kikaren kunde jag också se dem en halv kilometer längre ner, vid en av källflödena till Bálgatjåhkå. Jag blev eld och lågor och ville ta mig närmare.

Glömd var all trötthet, nu vaknade fågelskådaren i mig. Anders är likadan, så vi packade ihop och började ta oss nerför sluttningen, över tröstlösa snöfält och deprimerande stenskravel. Fåglarna letades upp men visade sig "bara" vara större strandpipare. Detta var en besvikelse, jag hade ju hoppats på något annat. Frågan är om skärsnäppan överhuvudtaget finns kvar på Luohttoláhko.

Utflykten hade tagit omkring en timme. Nu gällde det att ta oss tillbaka där vi hade lämnat ryggsäckarna så vi kunde fortsätta. Det hade börjat bli kväll, och trots alla dramatiska naturscenerier omkring oss ville vi i första hand komma fram. Flera dolda jokkar och halvtinade småsjöar skulle passeras, men nu visste vi hur man skulle tas med dem.

Ändå kändes det mycket långt till den platå vi siktade på, den som stiger till ungefär 1350 meters höjd och som leder fram till de två små sjöarna.

Det gick på skrå uppför, på omväxlande knöliga stenfält och mjuk, våt snö. Vid det här laget sa det "klafs" inuti kängorna för varje steg. Ingen av oss ville gå först, så vi turades om. Jag kan sammafatta denna del av vandringen på följande sätt: när jag pulsade i den djupa snön längtade jag efter att få gå på stenskravel, och när jag kom upp på stenskravel ville jag tillbaka till snön. 

Nu måste jag tillägga att om Luohttoláhko hade varit snöfritt hade det varit mycket lättare. Jag säger detta för att inte avskräcka någon från att gå över den fina 1350-platån på västsluttningen av Loametjåhkkå. Denna väg är normalt en alldeles utmärkt väg att ta sig från Luohttoláhko till Tjievrra och vidare till Kvikkjokk. Det som gjorde det svårt för oss var snödjupet och att detta dessutom tvingade oss att göra en kringgående rörelse långt åt öster.

Väster om Loametjåhkkå

När vi hade passerat glaciären och glaciärsjöarna precis norr om Loametjåhkkå blev det lättare även för oss. Upp till nivån 1350 (se de röda prickarna på fotot nedan) gick det lätt, och sedan var det en enkel vandring fram till sluttningen ner mot de två sjöarna på nivån 1240 (se den röda prickningen på kartan under fotot). Sluttningen var ganska brant den allra sista biten, men det gick bra att hitta en väg ner.

Här funderade vi över det förslag som Grundsten ger för att komma till samma sjöar. Han föreslår att man går ner till Bálgatjåhkås ravin och följer denna ravin ett par kilometer från det vattenfall som finns på nivån 1200 meter. (Fallet ligger ca 1½ km söder som sjön 1244.) Därefter ska man klättra rakt upp i branten till den platå som sjöarna ligger i (se de ljusblå prickarna på kartan, där jag har försökt att rita ut Grundstens förslag).

När han skriver om denna klättring använder han orden "kamp" och "kraftansträngning". Alla som läst Grundsten vet att han aldrig skulle överdriva ifråga om en sådan sak utan snarare formulera sig i underkant. Och mycket riktigt har en del vandrare gett upp när de tittat på branten och funderat hur man ska kunna ta sig uppför den. 

Om man däremot vill ha en betydligt mindre brant och jobbig väg rekommenderar jag den väg som vi gick (de röda prickarna), och som flera på Utsidan också har berättat att de följt. Som bonus får man hela tiden en hänförande utsikt över hela Luohttoláhko och en stor del av Njoatsosvágge. Man ser också Svenonius´ glaciär på avstånd. Bland mycket annat.

Fotot nedan visar utsikten norrut från Loametjåhkkås västsluttning. Nåite är den runda kullen i bakgrunden. Sjöarna mitt på Luohttoláhko är snötäckta och syns knappt. Det vattendrag som rinner ner mot vänstra kanten är Bálgatjåhkå.

på  

Hela vår väg är ungefärligt inritad på kartan (de rödbruna och röda prickarna) utom den extra fågelutflykten som inte finns med. De gröna markeringarna är våra lägerplatser.

Till sist kan jag berätta att vi fick en vidunderligt vacker tältplats på platån. Vi kallar sådana tältplatser för "gräddhyllor", och att tälta på en sådan plats anser jag är värt mer än att bo i den finaste och dyraste villa som finns. 

När vi sent på kvällen satt i lä bakom en stenkant och åt  kvällsmat kändes dagens anträngningar långt borta. Kvar fanns intrycket av att vi varit med om ytterligare en händelserik dag, och det är minnena från sådana dagar som jag tar med mig under resten av året och gläder mig åt. 

Innan vi gick och la oss kom en liten flock fjällabbar flygande på hög höjd. Vi såg fjällabbar bara två gånger under de 16 dagar vi var ute, och tillgången på mat för dem måste ha varit dålig. Jag tror inte att de har häckat överhuvudtaget i år.