En lugn förmiddag

Efter den strapatsrika inventeringen föregående dag känns det väldigt bra att ta det lugnt. Vi gör oss ingen brådska när vi vaknar den 21 juni. Vi har ju hela 15-16 dagar att spendera för årets tur i Tarradalen och Sarek. I Tarradalen var vi fyra dagar, så det är många dagar kvar. 

Vår tältplats är snöfri, men runt omkring oss ligger stora snöfält kvar. Vår lilla tvättpool har frusit under natten, så morgontvätten blir både minimalistisk och kall. Plötsligt flyger en hussvala förbi vår lägerplats. Fastän jag vet att de finns i fjällen känns det ändå lika oväntat varje gång.

I omgivningarna längre bort från tältet rinner smälvattenbäckar. En del mindre fåglar syns flyga omkring i närheten av bäckarna. Efter frukosten ger jag mig iväg för att försöka fotografera dem.

Det blir några bilder av bland annat större strandpipare. Men det härligaste är att bara njuta av det vackra kalfjället. I väster breder Padjelantas mjuka landskap ut sig, och i öster syns de dramatiska bergen i Njoatsosvágge där vi var igår.

Nästan en fjälluggla

Det är soligt, men vinden är ibland kall. Jag tar skydd bakom en stor sten. Då får jag se något ligga på marken: en spyboll! De flesta människor tycker kanske inte detta är varken märkvärdigt eller ens trevligt, men jag blir entusiastisk. Många fåglar och även vissa däggdjur hostar upp osmältbara rester av sina måltider. Med lite kunskap om dessa bollar kan man avgöra vilket slags djur det är, ibland till och med arten.

Jag tittar på denna boll. Den ser inte färsk ut utan är torr och ser blekt ut. Den verkar ha legat ganska länge. Rester av sork och troligen fjällämmel går att urskilja. Jag misstänker att bollen är från en uggla, och på grund av storleken finns det bara en uggla som kan komma ifråga: fjälluggla! Varje fjällornitologs drömfågel.

Det känns så spännande med detta fynd att jag nästan väntar mig att ugglan ska dyka upp på en sten när som helst. Men den är ju borta för länge sedan, och eftersom det inte är något sorkår detta år kommer den knappast igen nu.

(Vid hemkomsten konstaterade vi med hjälp av en uggleexpert att detta verkligen är en spyboll från just en fjälluggla. Bollen är med största sannolikhet från 2008, då det förekom en och annan fjälluggla i området. Vi hade själva en möjlig fjälluggle-obs på mycket långt håll förra året.)

In i Sarvesvágge

Vi bryter lägret och ger oss iväg norrut. Rundar väster om Tjågnårisvárásj och får en härlig vy in i Sarvesvágge. Även utsikten norrut mot Alep Sarvesjåhkå och Álggajávrre är strålande.

I Sarvesvágges västra del vandrar vi först på mjuka kullar och sedan på stora gräsängar. Här finns en gräsbevuxen tältplats som är två kilometer lång! I slutet av denna trevliga terräng slår vi upp tältet.

På kvällen går vi en promenad en bit upp i Jiegnavágge och ser bland annat en fjällpipare.

Nästa morgon är kvällens tvättpöl frusen - som vanligt. Nätterna är kalla, men på dagen värmer solen. Åtminstone när man hittar lä.

Vi fortsätter österut i Sarvesvágge. Framför oss har vi berget Ridátjåhkkå med djärva linjer. Så småningom får vi också Luohttoláhkos sluttning nära inpå oss.

Miljön är präglad av storhet och avskildhet, och framför oss svänger dalgången något så att man inte ser vad som väntar längre fram. Det gör att vår förväntan om vad vi kommer att få se fylls på efterhand som vi vandrar. Ljuvligt!

Nedanför stupet av Nåite (Noajdde) sätter vi upp vårt tält. Imorgon har vi planerat en dagstur upp i Oalgasj för att gå upp på Kanalberget.

Älgbesök!

På kvällen får vi besök av två halvvuxna älgkalvar som inte märkt att vi slagit läger här. Anders upptäcker dem medan jag är nere i ett jokkravin och hämtar vatten. När jag dyker upp visar han med diverse gester vad som är på gång. Jag ålar fram till honom för att se bättre. Vinden ligger så att älgarna inte känner vår doft, men snart får de syn på oss. 

De blir först villrådiga. Sedan gör de något vi tycker är lite egendomligt (vi såg vuxna älgar göra samma sak ett par dagar senare): de går sakta uppför den steniga och besvärliga branten. Det naturliga, tyckte vi, är att de snabbt ger sig av genom videsnåren, antingen framåt dit de ska eller båkåt åt samma håll de kom.

Denna manöver, först upp i branten och sedan tillbaka, verkar inte effektiv. Men det kanske den är? Någon anledning till detta beteende måste finnas. Kanske får de bättre överblick över terrängen för att se exempelvis en björn. Och även kunna få ett försprång i kraft av en högre nivå?

Fotot ovan visar vår tältplats under Nåites (Noajddes) stup. Man ser åt väster, så berget i bakgrunden är Luohttotjåhkkå. Vår lilla tubkikare, en Nikon ED50, pryder lägerplatsen.

Dagsturen upp till Kanalberget finns i ett tidigare separat blogginlägg: http://www.utsidan.se/blogs/fowwe/15618.htm