En av de saker som gjorde starkt intryck på mig i Nepal var landskapets geometri. Det är inte bara så att allting i Himalaya är större och högre, det handlar också om vinklarna i naturen.

I våra nordiska länder präglas bergen av rymd och vidd. Landskapet är liksom utdraget på längden. I Nepal är naturen mer kompakt och utdragen på höjden. Detta innebär att vinklarna blir annorlunda. Istället för den skandinaviska bergskedjans vinklar på vanligtvis 20°-30° (eller mindre) är Nepals vinklar komplementära, dvs 60°-70° eller mer. De flesta sluttningar störtar således brant nedåt eller stiger brant uppåt.

Som en följd av detta är det oftast svårt att gå utanför stigarna, det är helt enkelt för brant och för farligt. Om man följer en dalgång (som i vårt fall Khumbudalen) har man den motsatta sidan av ravinen mycket nära inpå. Men att gå över till den andra sidan är ett svårt företag: man måste först långt ner i ravinens botten och sedan brant uppåt igen. Det tar ett tag innan man mentalt anpassat sig till vad ögonen ser.

En annan följd av att landskapet präglas av det vertikala är att man inte ser särskilt långt. Det finns alltid höga berg som skymmer. De dagsetapper man avverkar blir därför efter nordiska förhållanden blygsamma. Det är den vertikala förflyttningen som är ansträngande och tar tid.

Den höga höjden skapar problem

Efter natten i Tengboche gick vi vidare norrut. Det hade varit minusgrader och marken var täckt av frost. Det märktes att vi var högre upp och att vi närmade oss kalfjället.

Foto: Ett monument där Buddhas allseende ögon ser ut från alla fyra sidor. I bakgrunden den karakteristiska och fantasieggande profilen av Ama Dablam som sträcker sig 6856 meter över havet (uppgifterna om dess höjd varierar).

Vi passerade en plats där man höll på att bygga ett hus. Flera personer var sysselsatta med att knacka sten till den rätta, fyrkantiga formen. Det byggs mycket utefter Everestleden, vilket säkert beror på en ökande turistström.

Foto: Husbygge. Kanske det blir ett nytt hotell här?

Vi hade gått en stund på förmiddagen när Anders G sa att han kände sig lite illa till mods. Han hade huvudvärk och kände sig konstig i magen. Krafterna räckte inte till som de brukade (han är normalt urstark). Vi gick en bit till, fram till det lunchställe som Ram hade valt ut. Detta var i den lilla byn Shomare (längst ner till vänster på kartan här ovanför). Efter lunchen mådde han möjligen något bättre, så vi trodde att vi kunde att gå vidare. Dagens mål var Dingboche som ligger på 4410 möh. Detta är ovan skogsgränsen och hela 550 meter högre än klosterbyn Tengboche.

Foto: Lunchstället i Shomare. I bakgrunden Ama Dablam.

Men det blev stopp direkt för Anders. Han mådde uselt och det var oundvikligt att modifiera vår planering. Ram letade en stund i Shomare och hittade en lodge som drevs av en familj med flera små barn. Toaletten och tvättspannen var av enklaste slag, men dörrarna till våra rum hade riktiga handtag och lås. Och maten som tillagades i det enkla köket var bland den godaste vi ätit. Familjens barn fick klara sig på egen hand när föräldrarna arbetade och de lekte i det rum som samtidigt fungerade som restaurang.

Under dagen hade vi köpt bland annat en bit jak-ost när vi gick förbi en affär. Denna skar vi bitar av och provsmakade. Helt underbar! Denna sorts ost måste vara en av Nepals främsta delikatesser.

Foto: Mörkret faller fort i Himalya. Redan före kl 18 är det svart. Ram och Anders R värmer sig vid matsalskaminen.

Kvällen blev stjärnklar. Jag letade fram min lilla tubkikare ur packningen och riktade den mot Jupiter och dess månar. Och vår egen måne. Ram och våra bärare studerade himlakropparna en lång stund. Ingen av dem hade tittat genom ett teleskop förut.

Två nätter i Dingboche

Istället för zam zam! blev det bistaari zam, vilket betyder gå sakta. Anders mådde något bättre nu, och vi beslöt att vi skulle ta oss ända till Dingboche (alternativet hade varit Pheriche som ligger på ett par hundra meters lägre nivå). Våra bärare fick beskedet och kunde gå i förväg med packningen och reservera rum. Ram förutspådde att det kunde bli platsbrist, vilket är vanligt när man börjar närma sig Everest.

Foto: En vilopaus på väg till Dingboche.

Under vägen passerade vi en bro som ligger nära det ställe där två stora glaciärbäckar möts. Bäckarna heter Lobuche Khola och Imja Khola. Den första avvattnar bland annat glaciärerna vid Everest, där Khumbu Glacier är en av de största. Märkligt nog var dessa glaciärbäckar inte särskilt vattenrika. Inte ens längre ner vid Namche Bazar, där ytterligare bäckar anslutit sig, var vattenmängden särskilt stor. Till och med så långt ner som där fanns det ställen där man nog hade kunnat vada över. Förklaringen måste vara att kylan uppe i bergen dämpar avsmältningen på hösten och vintern. Under de varma regnperioderna är det säkert mycket högre vattennivåer.

Foto: Bron över bäcken Lobuche Khola (svår att se pga avståndet). Stigen slingrar vidare bort till Dingboche som ligger skymd bakom kullen i mitten.

Efter bron var det en lång och rejäl stigning, men allt tycktes gå bra. Tröttsamt naturligtvis, men inga oroande tecken på höjdproblem. Vi nådde vårt hotell som hette "Hotel Family". Det var fullt med vandrare där.

På kvällen var det jag som började få problem. Jag hade feberkänslor i hela kroppen och huttrade. Var tröttare än vanligt och fick gå till sängs. För att kunna få upp kroppsvärmen i det nollgradiga rummet tog jag alvedon. Med viss svårighet kunde jag sova mig genom natten. Det kändes som en helt vanligt feberförkylning, men Ram misstänkte att det var höjdproblem.

Följande dag hade vi acklimatisering, vilket bestod i en promenad upp på en sluttning ovanför hotellet. Vi skulle upp 500 höjdmeter. Under tiden njöt vi av utsikten mot Island Peak, en populär trekkingtopp på 6183 möh. Den såg liten och oansenlig ut bredvid sina betydligt högre granntoppar.

Foto: Utsikt från vår acklimatiseringspromenad. Det låga, delvis snöklädda berget till höger i bild är Island Peak.

Promenaden tog naturligtvis emot för oss, men mest för Anders G och mig. En pensionerad dam gick enkelt förbi oss och vi tittade avundsjukt efter henne. Hennes man, som också var pensionär, skuttade som en hjort uppför sluttningen. Detta mycket trevliga och bergsvana par kom från Kanada och vi blev senare goda vänner. Det visade sig att de hade varit i Nepal i flera veckor och blivit ordentlgt acklimatiserade.

Nu var det min tur att må förfärligt. Jag orkade inte gå alla de höjdmeter vi skulle avverka. Ram såg säkert hur det var fatt. Han sa inget om det men avbröt våra övningar vid 450 meter och sa att det räckte. Jag var så medtagen att jag till och med blev trött av att gå nedför. Resten av den dagen åt jag alvedon för att få bukt med frossan. Jag hade inga andra höjdsymptom så jag var fortfarande övertygad om att jag fått en kraftig förkylning (vilket är vanligt däruppe). Förkylningen höll i sig långt efter att jag kommit hem till Sverige.

Vi närmar oss Everest

Följande dag steg vi upp tidigt och startade en halvtimme före alla andra. Vi tog det ganska lugnt men var undrande över hur det skulle gå för oss. Lunch skulle ätas vid Thokla, och fram dit var det inga besvärliga stigningar. Naturen var som alltid storslagen. På håll kunde vi se den stig som ledde västerut till Cho La-passet, den stig som enligt vår ursprungliga färdplan skulle varit vår fortsättning efter Base Camp. Naturligtvis hade vi avskrivit denna väg för flera dagar sedan.

Foto: En lammgam som kom förbiglidande gjorde oss glada. Denna rovfågel är slank och elegant. Och jättelik. Vingspannet kan nå närmare 3 meter.

Vi nådde Thokla och stannade där för att äta lunch. En varning må utfärdas: här serverades turens i särklass mest smaklösa mat. Trots att vi borde haft god aptit efter ett par timmars vandring kunde vi knappt få i oss våra portioner.

Efter Thokla väntade över 200 meters stigning upp till nya rekordhöjden 4830 möh. Folk rörde sig nästan löjligt långsamt uppför sluttningen, och detsamma gjorde vi. Uppe på backens krön finns en stor minnesplats över människor som förolyckats i bergen under expeditioner och annat. De flesta stannade en stund och vilade. Man blev sorgsen tills mods när man läste om de bergsbestigare och sherpas som omkommit.

Foto: Minnesplatsen uppe vid Thokla Pass.

Vi fortsatte i det karga stenlandskapet fram till hotellet i Lobuche. Denna plats är kall, och höjden tär på de flesta. Matsalen var full av folk. En och annan av gästerna mådde märkbart dåligt. Här bestämmer man sig för om man ska kämpa sig fram till Base Camp eller om man ska avstå den sista biten. En del av dem som fortsätter mår så illa av höjden att de borde ha låtit bli att fortsätta.

Vi fick intrycket att det så gott som dagligen går helikoptrar uppför Khumbudalen för nödtransport av svårt höjdsjuka personer. 80% av alla helikoptertransporter häruppe är just nödtransporter. De flesta av dessa tror vi kunde ha undvikits om alla turister var noga med att inte gå högre än vad man mår bra av.

Foto: Matsalen i Lobuche.

Vi kollade upp hur vår egen grupp mådde och hade rådslag. Anders G mådde inte särskilt bra. Och jag var snuvig och frös fortfarande konstant om jag inte åt alvedon. Vi beslöt att låta natten gå och se om vi mådde bättre på morgonen.

Jag kom redan på kvällen fram till att om jag inte blivit av med frossan nästa dag kunde jag bara tänka mig att följa med till nästa lilla hotell som hette Gorak Shep. (Ram visste inte om det överhuvudtaget fanns plats åt oss där, men vi litade på hans förmåga att klara ut den detaljen.) Men längre än så tänkte jag inte gå, det hade jag inte krafter till. Om de andra två ville fortsätta ända fram till Base Camp fick det bli utan mig.

Vi gick och lade oss och undrade hur det skulle bli nästa morgon.