På morgonen hade vi rådslag igen. Vi var alltså vid hotellet vid Lobuche, och mellan oss och Everest Base Camp fanns bara ett hotell, det sista vid vägens slut: Gorak Shep. Dit var det ca 2½ timmars vandring och sedan var det ytterligare 2½ timmar till Base Camp. Samt naturligtvis 2½ tillbaka till hotellet i Gorak Shep. När vi frågat Ram tidigare om vad som krävdes denna dag hade han sagt att det skulle innebära den mest ansträngande dagsetappen hittlls under vår vandring.

Vi går tillbaka

Rådslaget blev inte långt. Jag kände mig fortfarande mycket förkyld och kunde bara tänka mig att gå upp till Gorak Shep men inte längre. Anders G hade sovit mycket dåligt och mådde fortfarande illa av höjden. Han ville gå ner till lägre nivå och inget annat. Anders R mådde däremot utmärkt och hade fortsatt uppåt om vi andra hade kunnat tänka oss det.

Anders G och jag sa att det var OK för oss att Ram och Anders fortsatte själva medan vi gick ner till Pheriche, en by som ligger 640 meter lägre än där vi befann oss. Han skulle inte behöva avstå EBC och Kala Patthar för vår skull, tyckte vi. Men det ville han inte höra talas om och kunde inte på några villkor tänka sig att dela gruppen. Om vi inte gick vidare tänkte han inte heller göra det.

Och så blev det. För Anders R var gruppens sammanhållning viktigare än att nå ända fram till slutmålet, och detta beslut kände vi mycket stor respekt för. Och en rejäl portion tacksamhet.

Trion stående uppe på åsen. I bakgrunden Kala Patthar (den taggiga mörka bergsryggen t v om Anders R:s knä) och isfallet vid Base Camp (dem smala vågräta istungan t h om min känga). Här står vi på nästan  5000 meters höjd, vilket är högre än Mont Blanc i Alperna. Foto: Anders Gudmundsson (men det var Ram som höll i kameran).

Vi skulle alltså vända tillbaka, men inte genast. Ram hade nämligen föreslagit att vi skulle gå uppför en sluttning invid Khumbu-glaciären och få utsikt mot Base Camp och Kala Patthar. Vi tog oss upp dit och kunde med kikare se isfallet i närheten av Base Camp. Vi såg också några vandrare som långsamt gick stigen upp mot Gorak Shep. Det var kallt uppe på kullen, och precis som jag forskat fram hemma så orkar man inte röra sig tillräckligt kraftfullt på den här höjden för att få upp kroppsvärmen. Det krävs kläder, gärna dunjacka. Vi gick ner till hotellet igen och beställde varsin kopp hett mintte. Därefter började vi gå tillbaka.

Jakar vid Everestgrytan. Berget till vänster är Pumo Ri och till höger Khumbutse. Foto: Anders Gudmundsson.

När vi passerat bron nere vid Thokla satte vi oss på marken och pustade. Vi var nu flera hundra meter lägre och Anders G kände sig redan mycket bättre. Vi fick en fin vandring den dagen till Pheriche, dit vi anlände i tid till lunch.

Byn Pheriche ligger nere i den flacka dalen Lobuche Khola (en del av Khumbudalen). I bakgrunden berget Ama Dablam. Foto: Anders Gudmundsson.

Kliniken i Pheriche

Eftersom vi avstått EBC hade vi ingen brådska att gå längre, och vi tillbringade resten av dagen i byn. Där har frivilligorganisationen The Himalayan Rescue Association en liten läkarklinik. Klockan 15 lyssnade vi på ett föredrag om AMS (Acute Mountain Sickness). Eftersom arbetet drivs på frivillig basis tar de mer än gärna emot ett bidrag till verksamheten. Organisationen har en webbsida som är väl värd att läsa.

Foto: Anders talar med läkaren på läkarstationen.

Foto: Denna tryckbehållare kan rädda liv på en människa som drabbats av AMS. Men den kräver att någon oavbrutet pumpar in luft med fotpumpen.

Det kanadensiska paret som vi träffat i Dingboche bodde på samma hotell som vi i Pheriche. De hade precis som vi gått upp till Lobuche dagen innan. Damen ifråga hade vänt tillbaka hit idag, medan mannen på morgonen hade fortsatt upp på Kala Patthar. Sedan hade han också vänt tillbaka hit. Han var trött men kände sig bra. Däremot hade han träffat ett antal uttröttade människor som hade försökt att nå upp till Base Camp. De flesta av dessa hade gett upp. Någon hade haft allvarliga symptom på AMS.

Dalgången vid Pheriche i riktning norrut. Foto: Anders Gudmundsson.

Den höga stigen

Nästa dag fortsatte vi, och efter Shomare valde vi att gå den höga vägen, upp till det övre Pangboche. På detta sätt skulle vi inte komma förbi Tengboche utan gå på norra sidan av dalgången. I Pangboche åt vi lunch. Min förkylning höll i sig. Jag åt en alvedon och somnade som ett uttröttat barn i restaurangen.

Foto: Vandring i dimma på "den höga stigen".

Foto: En jak bredvid stigen. Även om dessa djur inte var direkt aggressiva undviker man gärna att komma nära dem. Trots att der ser tröga och klumpiga ut tar de sig uppför och nedför de brantaste sluttningar.

Stigens fortsättning vindlade uppför och nedför branten. Det stupade brant på många ställen. Överallt fanns trappor och andra sätt att hjälpa dem som vill ta sig fram denna väg. På ett ställe gick vi förbi ett gäng ungdomar som höll på med "vägarbete".

Natten tillbringade vi i ett trevligt dekorerat hotell i Phortse där många vandrare hade samlats. På en av väggarna hängde en slags tavla med dramatiska bildscener från den hinduiska traditionen. Vi frågade Ram vad bilderna visade, och han förklarade för oss. Detta blev inledningen till ett långt samtal om människans existentiella villkor och hur hinduer, buddhister och kristna ser på saken. Ett lågmält och intressant samtal om ting som är betydelsefulla vilken världsdel man än kommer ifrån.

Följande morgonen var kall. Jag hade sovit i ett eget rum och steg upp skakande av köld. Vi åt frukost i matsalen och försökte hålla värmen så gott det gick. Min frukostdiet sedan flera dagar var te och havregrynsgröt, det var det varmaste man kunde äta.

Foto: På väg ner mot bron över floden.

Efter frukosten tog vi oss ut i den dimmiga byn. Sedan bar det nedför 300 höjdmeter. Fantastiskt landskap med hänförande utsikt ner i flodens dalgång. Sedan vindlade stigen uppför igen. Det var dimma den mesta tiden, vilket gjorde att man oftast inte såg särskilt långt. Så småningom kom vi på samma stig som vi gått när vi gick mot Tenchboche på väg norrut. Vi åt en välbehövlig lunch och konstaterade att det inte var särskilt många kilometer tills vi var tillbaka i Namche Bazar.

Foto: På väg uppför igen, efter bron.

Fasaner och shopping i Namche Bazar

Dimman höll i sig, och långt borta i Lukla hade flyget nya problem, fick vi veta. För varje dag samlades fler och fler människor som inte kom därifrån. En repris på det vi upplevt när vi kom till Nepal. Vi hoppades naturligtvis att dimman skulle lätta tills vi kom dit. Men tills dess försökte vi uppleva så mycket som möjligt och njuta av det.

Precis innan vi nådde Namche stötte vi på den blå fasanen, Nepals nationalfågel.

Fasantupp i dimman. Foto: Anders Gudmundsson.

Att komma till Namche igen kändes nästan som att komma hem. Vi hade flera timmar kvar av eftermiddagen och Anders och Anders greps av köplust. De gick ut på affärsgatorna för att leta upp lämpliga souvenirer. Jag sträckte ut mig på min sovsäck och vilade tills det var dags för kvällsmat.

På grund av vårt beslut att avstå från EBC hade vi gott om tid i Namche och kunde stanna i två nätter. Nästa dag kunde vi göra vad vi ville. Det var klart väder och vi ägnade förmiddagen åt att försöka hitta de blå fasanerna som vi sett dagen innan. Till slut såg vi dem, men bara honorna. Tuppen var troligen skyggare och ville inte visa sig i dagsljus.

Foto: Fasanhonorna ser helt annorlunda ut. Men fina de också.

På eftermiddagen blev det mer shoppande i butikerna. Främst var det souvenirer som skulle inhandlas till våra familjemedlemmar, men även ett och annat klädesplagg. Det går för övrigt bra att ta ut pengar med t ex Visakort i Namche, men bara ca 500 kr i taget.

Vi var nu medvetna om att vår tur närmade sig sitt slut. Det var bara två lugna vandringsdagar kvar tills vårt flyg skulle gå från Lukla. Dimman kom och gick nere i dalen och flygen gick inte som de skulle. Möjligen gick de inte alls. Vi hade bara en reservdag i Kathmandu, så om det blev längre väntan i Lukla skulle vi missa flyget hem till Sverige. Men att oroa sig var meningslöst, vi fick helt enkelt bara följa vår tidsplan och hoppas på att den flight från Lukla vi var inbokade på skulle gå. Men lite osäkert kändes det.

Vi konstaterade att under hela vår tur hade det funnits en ton av osäkerhet om än det ena, än det andra. Hinder på vägen, streck i räkningen. Att det inte gick att veta i förväg hur nästa dag skulle bli. Men man kanske lika gärna skulle kunna kalla det spänningsmoment. En ingrediens i det färgrika äventyr som Nepal ger till oss besökare.

Och det var alltså inte riktigt färdigt med äventyr än.