Natten på hotellet i Lukla blev inte så god. Visserligen hade Anders och jag fått ett bra rum, men tankarna var oroliga och jag låg vaken i minst en timme. Dels visste vi inte om Anders G och vår guide Ram skulle lyckas ta sig upp till Lukla med helikopter, dels oroade jag mig för att gårdagens ansträngning + den relativt höga höjden (2840 möh) inte var nyttigt för mitt alltför höga blodtryck.

Men det kom lugnade besked via sms på telefonen. (Våra svenska telefoner fungerade hyfsat i Nepal, men vi har inte sett räkningen än!) Anders G och Ram var på väg med helikopter till Shurke. De beräknade att komma upp till Lukla någon gång under förmiddagen.

Anders och jag packade våra saker och gick upp och åt frukost i matsalen på vårt lilla hotell. Strax därefter kom de andra två och vi kunde göra oss redo för fortsatt färd. Vi blev presenterade för våra båda porters, Maila och Pramod. Dessa två ungdomar var smala och kortväxta men visade sig kunna bära rejäla bördor. Maila hade för övrigt tidigare deltagit i Everest Marathon.

Äntligen på väg!

Dagens etapp var Lukla - Phakding. Inte särskilt lång bit, ca 5 timmars vandring i makligt tempo. Häruppe är det få som skyndar sig, eftersom man behöver ta det lugnt på den höga höjden för att inte må dåligt.

Det småregnade så vi började med regnkläderna på. Stigen - eller snarare vägen - var lättgången och mestadels jämn. Varken bilar, motorcyklar eller cyklar finns på många mils avstånd. Det var fotvandring som gällde. Men vi mötte en hel del lastkor och även en och annan jak.

Vid ett tillfälle såg vi ett av Lukla-planen komma in för landning. Det första på en vecka! Planen tar bara ca 17 passagerare var, så det var inte många som kom ut den dagen. Inget mer plan gick förrän nästa dag.

Naturen vi gick i var förstås storslagen, med höga berg runtomkring. Dimman gjorde dock att vi inte såg topparna mer än vissa stunder. På denna nivå går man i skogs- och åkerland. Topografin är mycket brant, och åkrarna odlas med terassteknik. Från träden hördes ofta fåglar. De flesta av dessa var för oss okända arter, men de liknade ibland fåglar vi kan se i Sverige.

Några tankar om mat

Efter ett par timmar kom vi till en liten by där vi skulle äta lunch. Special carrot and coriander soup stod det på en lapp på det matställe vi tog in på. Soppan var berömd, och Ram rekommenderade den. Vi följde hans råd och beställde. Och visst, den var god.

Foto: Anders R, Anders G och vår guide Ram. Vi väntar på morots- och koriandersoppan.

Under tiden häruppe gav Ram oss massor med tips och rekommendationer, och som gäster i landet fann vi det klokt att följa i stort sett alla råd han gav. Vi lärde oss otroligt mycket på det.

När det gäller mat är det viktigaste rådet att undvika kött. Nepaleserna själva äter mycket lite kött, och de har inte alltid de rutiner som kötthantering kräver. Vidare är bakteriefloran överlag en annan än vad vi är vana vid. Vi använde alltid vattenreningstabletter när vi fyllde på våra flaskor. Kallt vatten fick vi gratis på restauranger och hotell.

Man kan beställa mat på många ställen under vägen upp till Namche Bazar. Därefter blir det glesare mellan matställena, men man behöver sällan gå hungrig ens högre upp. Att ha egen mat med sig är helt överflödigt om man bor på lodge eller hotell.

Vi blev förvånade över hur många olika rätter som fanns på menyn även i de enklaste familjerestaurangerna. Soppor, pizza samt rätter med ris och pasta fanns överallt. Varma drycker samt Cola, läsk och flaskvatten fanns också. Priserna var också mycket lika, åtminstone i samma område (dyrare högre upp). Möjligen är både menyerna och priserna bestämda centralt på något sätt.

Övernattning i Phakding

Vi fortsatte vår färd. Det fanns mycket att titta på och komma underfund med. Många förbipasserade hälsade med det inhemska hälsningordet namaste (uttalas med korta a:n och långt, betonat e). Vi gjorde detsamma.

Ram hade valt ut ett litet hotell i Phakding som skulle bli vårt nattlogi. Denna by ligger ca 200 meter lägre än Lukla, så det kunde betraktas som en återhämtning. Vi hade dock inga direkta känningar av höjden annat än trötthet i uppförsbackarna och något orolig nattsömn. Ram avrådde oss från att ta tupplurar på dagen, eftersom nattsömnen lätt blir ännu sämre då.

En intressant princip i bergen är att hotellägaren förväntar sig att kvällsmat och frukost äts på hotellet. Det är så överallt, även på de små lodgerna. Om man går någon annanstans kan man drabbas av "straffavgift" för rummet och tvingas betala extra hyra. Kvällsmat beställes helst minst en timme före, och nästa morgons frukost lämpligen på kvällen.

Nepaleserna är mycket punktliga vad gäller serveringen. Har man beställt frukost till exempelvis klockan 07.30 ska man vara där några minuter i förväg. Nästan på minuten blir man serverad (såvida det inte är väldigt mycket folk för tillfället som ska ha mat samtidigt). Att komma för sent till måltiden är slarvigt, snarast oartigt.

Som nykomling gör man klokt i att iaktta och följa de seder och regler för umgänge som finns. Inga konstigheter, utan helt enkelt ett artigt och respektfullt bemötande. I ett familjehotell är man gäst i familjens hem och man ska bete sig därefter. Både guider och hotellfolk är i allmänhet oerhört angelägna om att göra allt för att vi turister ska trivas, och de förväntar sig naturligtvis ett gott bemötande tillbaka.

En annan liten detalj som sticker i nepalesernas ögon är när turister beställer alldeles för mycket mat så att en del måste kasseras. Nästan all mat har ju fraktats och burits långa vägar för att nå tallriken, och nepaleserna upplever arbetsmödan för den kasserade maten som förgäves.

Standarden på hotellrum

De rum vi använde hade vanligtvis 2-3 bäddar. Varje säng har en skummadrass och en kudde. Madrassen skyddas av ett slags lakan, men det är inte avsett att sova i, bara lägga sin sovsäck på. Jag hade som extra isolering ett tunt liggunderlag (köpt på Jula för 49 kr) som jag hade nytta av högre upp i bergen. Jag hade också ett tunt örngott med mig.

Rummen är nästan helt oisolerade, och temperaturen kan falla ner till några minusgrader högt uppe i bergen. Det är också lyhört mellan rummen.

Toalett finns ibland i samma byggnad, men inte alltid. Ibland är toaletten en vattenklosett, men vanligtvis bara ett kaklat hål i golvet. "Spolvatten" finns ofta i en vattenbehållare på golvet (man öser själv). Toapapper ska normalt inte spolas ner utan kastas i en särskild behållare som hotellägaren sedan tömmer och bränner. Eftersom toapapper inte finns på lodgerna bör man ta med sig detta från Sverige. Samma gäller pappersnäsdukar som är väldigt dyra att köpa under vägen.

Vatten att tvätta sig med finns alltid, men det är inte säkert att det är nära toaletterna. Man får fråga om man inte hittar det. Efter tvagningen bör man alltid använda sitt desifektionsmedel på händerna, särskilt om man är på väg att äta.

Torklina för våta kläder såg vi inte till. En idé är att ha med sig några meter tunt snöre samt några skruvar/krokar. På vissa rum kan man nog sätta fast dem utan att göra någon direkt åverkan på väggarna.

Ett litet hänglås (gärna kombinationslås) kan vara en god idé. På ett hotell vi bodde på var hänglåset trasigt och kunde öppnas utan vidare. Anders R hade ett litet lås med som räddade den situationen.

Mot Namche Bazar

Följande dag var målet Namche Bazar, sherpafolkets huvudstad. Alla som har något intresse av Everest vet vilken betydelse denna by har för expeditionerna. Vi såg fram emot att komma dit.

Vädret hade slagit om och blivit soligt och klart, vilket Ram förutsagt redan dagen därpå efter att ha studerat himlen. I Lukla skulle det fina vädret hälsas med tillfredsställelse. Det lär ha gått massor med plan den dagen.

Foto: En av de broar som måste passeras på väg till Namche. Lite skakigt de första gångerna, men man vänjer sig. Däremot vill man inte möta en flock behornade lastdjur mitt på bron. Då väntar man hellre.

Foto: På enna bild finns även en av våra porters med. Maila står längst till höger.

Vi passerade många vackra platser under dagen. De avlägsna bergen var alltid en inspirationskälla. En annan inspirerande händelse var att vi såg vår första gam, en lammgam som gled förbi ovanför flodravinen. Denna fågel var en av önskefåglarna, och vi skulle få se fler av dem några dagar senare. Med chans till foton!

Namche ligger betydligt högre än Lukla, nämligen 3440 meter över havet. Här skulle vi tillbringa två nätter för acklimatiseringens skull. Den sista biten upp till Namche är en brant sluttning som är ca 600 meter hög. Den har ett rykte om sig att kunna ta andan ur de flesta, och det ryktet talade sant. Ram fick anledning att säga: Take your time. Många gånger.

När man har kommit uppför ungefär två tredjedelar av backen finns en viloplats där man för första gången ser Everest. Där stannade vi och beundrade den snöklädda toppen långt borta.

Foto: Innan den sista stigningen upp till Namche skulle denna bro passeras (efter Larja Dobhan). Bron heter Larja Bridge. Är det någon som har anlag för svindel?

Foto: När vi närmade oss slutet på uppförsbacken var vi rejält trötta och andfådda. Trots att vi småpausat hur många gånger som helst under vägen.

Foto: Namche Bazar! Någonstans till vänster en bit upp låg vårt hotell, Hotel Everest. Många andra västerlänningar bodde där också.

Foto: Utsikt från vårt hotellrum kl 17. Månen går upp över ett av de närmaste bergen, Thamserku (6608 möh).

Framme vid hotellet vilade vi och beställde kvällsmat i god tid. Jag åt en mycket god vegetarisk lasagne. Vi fick också en stund över att strosa omkring på gatorna och titta in i alla de butiker som finns. (I nästa inlägg ska jag beskriva affärslivet mer detaljerat och ge några reflexioner över vad det är som pågår. Allt är nämligen inte vad det ser ut att vara.)

Följande dag var planerad som "vilodag". Detta innebar i praktiken timslånga promenader upp på högre höjd för att vänja sig. Vi skulle också besöka sevärdheter och få chans att se Everest igen.