Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Resa till Nepal. Del 2.

Natten på hotellet i Lukla blev inte så god. Visserligen hade Anders och jag fått ett bra rum, men tankarna var oroliga och jag låg vaken i minst en timme. Dels visste vi inte om Anders G och vår guide Ram skulle lyckas ta sig upp till Lukla med helikopter, dels oroade jag mig för att gårdagens ansträngning + den relativt höga höjden (2840 möh) inte var nyttigt för mitt alltför höga blodtryck.

Men det kom lugnade besked via sms på telefonen. (Våra svenska telefoner fungerade hyfsat i Nepal, men vi har inte sett räkningen än!) Anders G och Ram var på väg med helikopter till Shurke. De beräknade att komma upp till Lukla någon gång under förmiddagen.

Anders och jag packade våra saker och gick upp och åt frukost i matsalen på vårt lilla hotell. Strax därefter kom de andra två och vi kunde göra oss redo för fortsatt färd. Vi blev presenterade för våra båda porters, Maila och Pramod. Dessa två ungdomar var smala och kortväxta men visade sig kunna bära rejäla bördor. Maila hade för övrigt tidigare deltagit i Everest Marathon.

Äntligen på väg!

Dagens etapp var Lukla - Phakding. Inte särskilt lång bit, ca 5 timmars vandring i makligt tempo. Häruppe är det få som skyndar sig, eftersom man behöver ta det lugnt på den höga höjden för att inte må dåligt.

Det småregnade så vi började med regnkläderna på. Stigen - eller snarare vägen - var lättgången och mestadels jämn. Varken bilar, motorcyklar eller cyklar finns på många mils avstånd. Det var fotvandring som gällde. Men vi mötte en hel del lastkor och även en och annan jak.

Vid ett tillfälle såg vi ett av Lukla-planen komma in för landning. Det första på en vecka! Planen tar bara ca 17 passagerare var, så det var inte många som kom ut den dagen. Inget mer plan gick förrän nästa dag.

Naturen vi gick i var förstås storslagen, med höga berg runtomkring. Dimman gjorde dock att vi inte såg topparna mer än vissa stunder. På denna nivå går man i skogs- och åkerland. Topografin är mycket brant, och åkrarna odlas med terassteknik. Från träden hördes ofta fåglar. De flesta av dessa var för oss okända arter, men de liknade ibland fåglar vi kan se i Sverige.

Några tankar om mat

Efter ett par timmar kom vi till en liten by där vi skulle äta lunch. Special carrot and coriander soup stod det på en lapp på det matställe vi tog in på. Soppan var berömd, och Ram rekommenderade den. Vi följde hans råd och beställde. Och visst, den var god.

Foto: Anders R, Anders G och vår guide Ram. Vi väntar på morots- och koriandersoppan.

Under tiden häruppe gav Ram oss massor med tips och rekommendationer, och som gäster i landet fann vi det klokt att följa i stort sett alla råd han gav. Vi lärde oss otroligt mycket på det.

När det gäller mat är det viktigaste rådet att undvika kött. Nepaleserna själva äter mycket lite kött, och de har inte alltid de rutiner som kötthantering kräver. Vidare är bakteriefloran överlag en annan än vad vi är vana vid. Vi använde alltid vattenreningstabletter när vi fyllde på våra flaskor. Kallt vatten fick vi gratis på restauranger och hotell.

Man kan beställa mat på många ställen under vägen upp till Namche Bazar. Därefter blir det glesare mellan matställena, men man behöver sällan gå hungrig ens högre upp. Att ha egen mat med sig är helt överflödigt om man bor på lodge eller hotell.

Vi blev förvånade över hur många olika rätter som fanns på menyn även i de enklaste familjerestaurangerna. Soppor, pizza samt rätter med ris och pasta fanns överallt. Varma drycker samt Cola, läsk och flaskvatten fanns också. Priserna var också mycket lika, åtminstone i samma område (dyrare högre upp). Möjligen är både menyerna och priserna bestämda centralt på något sätt.

Övernattning i Phakding

Vi fortsatte vår färd. Det fanns mycket att titta på och komma underfund med. Många förbipasserade hälsade med det inhemska hälsningordet namaste (uttalas med korta a:n och långt, betonat e). Vi gjorde detsamma.

Ram hade valt ut ett litet hotell i Phakding som skulle bli vårt nattlogi. Denna by ligger ca 200 meter lägre än Lukla, så det kunde betraktas som en återhämtning. Vi hade dock inga direkta känningar av höjden annat än trötthet i uppförsbackarna och något orolig nattsömn. Ram avrådde oss från att ta tupplurar på dagen, eftersom nattsömnen lätt blir ännu sämre då.

En intressant princip i bergen är att hotellägaren förväntar sig att kvällsmat och frukost äts på hotellet. Det är så överallt, även på de små lodgerna. Om man går någon annanstans kan man drabbas av "straffavgift" för rummet och tvingas betala extra hyra. Kvällsmat beställes helst minst en timme före, och nästa morgons frukost lämpligen på kvällen.

Nepaleserna är mycket punktliga vad gäller serveringen. Har man beställt frukost till exempelvis klockan 07.30 ska man vara där några minuter i förväg. Nästan på minuten blir man serverad (såvida det inte är väldigt mycket folk för tillfället som ska ha mat samtidigt). Att komma för sent till måltiden är slarvigt, snarast oartigt.

Som nykomling gör man klokt i att iaktta och följa de seder och regler för umgänge som finns. Inga konstigheter, utan helt enkelt ett artigt och respektfullt bemötande. I ett familjehotell är man gäst i familjens hem och man ska bete sig därefter. Både guider och hotellfolk är i allmänhet oerhört angelägna om att göra allt för att vi turister ska trivas, och de förväntar sig naturligtvis ett gott bemötande tillbaka.

En annan liten detalj som sticker i nepalesernas ögon är när turister beställer alldeles för mycket mat så att en del måste kasseras. Nästan all mat har ju fraktats och burits långa vägar för att nå tallriken, och nepaleserna upplever arbetsmödan för den kasserade maten som förgäves.

Standarden på hotellrum

De rum vi använde hade vanligtvis 2-3 bäddar. Varje säng har en skummadrass och en kudde. Madrassen skyddas av ett slags lakan, men det är inte avsett att sova i, bara lägga sin sovsäck på. Jag hade som extra isolering ett tunt liggunderlag (köpt på Jula för 49 kr) som jag hade nytta av högre upp i bergen. Jag hade också ett tunt örngott med mig.

Rummen är nästan helt oisolerade, och temperaturen kan falla ner till några minusgrader högt uppe i bergen. Det är också lyhört mellan rummen.

Toalett finns ibland i samma byggnad, men inte alltid. Ibland är toaletten en vattenklosett, men vanligtvis bara ett kaklat hål i golvet. "Spolvatten" finns ofta i en vattenbehållare på golvet (man öser själv). Toapapper ska normalt inte spolas ner utan kastas i en särskild behållare som hotellägaren sedan tömmer och bränner. Eftersom toapapper inte finns på lodgerna bör man ta med sig detta från Sverige. Samma gäller pappersnäsdukar som är väldigt dyra att köpa under vägen.

Vatten att tvätta sig med finns alltid, men det är inte säkert att det är nära toaletterna. Man får fråga om man inte hittar det. Efter tvagningen bör man alltid använda sitt desifektionsmedel på händerna, särskilt om man är på väg att äta.

Torklina för våta kläder såg vi inte till. En idé är att ha med sig några meter tunt snöre samt några skruvar/krokar. På vissa rum kan man nog sätta fast dem utan att göra någon direkt åverkan på väggarna.

Ett litet hänglås (gärna kombinationslås) kan vara en god idé. På ett hotell vi bodde på var hänglåset trasigt och kunde öppnas utan vidare. Anders R hade ett litet lås med som räddade den situationen.

Mot Namche Bazar

Följande dag var målet Namche Bazar, sherpafolkets huvudstad. Alla som har något intresse av Everest vet vilken betydelse denna by har för expeditionerna. Vi såg fram emot att komma dit.

Vädret hade slagit om och blivit soligt och klart, vilket Ram förutsagt redan dagen därpå efter att ha studerat himlen. I Lukla skulle det fina vädret hälsas med tillfredsställelse. Det lär ha gått massor med plan den dagen.

Foto: En av de broar som måste passeras på väg till Namche. Lite skakigt de första gångerna, men man vänjer sig. Däremot vill man inte möta en flock behornade lastdjur mitt på bron. Då väntar man hellre.

Foto: På enna bild finns även en av våra porters med. Maila står längst till höger.


Vi passerade många vackra platser under dagen. De avlägsna bergen var alltid en inspirationskälla. En annan inspirerande händelse var att vi såg vår första gam, en lammgam som gled förbi ovanför flodravinen. Denna fågel var en av önskefåglarna, och vi skulle få se fler av dem några dagar senare. Med chans till foton!

Namche ligger betydligt högre än Lukla, nämligen 3440 meter över havet. Här skulle vi tillbringa två nätter för acklimatiseringens skull. Den sista biten upp till Namche är en brant sluttning som är ca 600 meter hög. Den har ett rykte om sig att kunna ta andan ur de flesta, och det ryktet talade sant. Ram fick anledning att säga: Take your time. Många gånger.

När man har kommit uppför ungefär två tredjedelar av backen finns en viloplats där man för första gången ser Everest. Där stannade vi och beundrade den snöklädda toppen långt borta.

Foto: Innan den sista stigningen upp till Namche skulle denna bro passeras (efter Larja Dobhan). Bron heter Larja Bridge. Är det någon som har anlag för svindel?

Foto: När vi närmade oss slutet på uppförsbacken var vi rejält trötta och andfådda. Trots att vi småpausat hur många gånger som helst under vägen.

Foto: Namche Bazar! Någonstans till vänster en bit upp låg vårt hotell, Hotel Everest. Många andra västerlänningar bodde där också.

Foto: Utsikt från vårt hotellrum kl 17. Månen går upp över ett av de närmaste bergen, Thamserku (6608 möh).

Framme vid hotellet vilade vi och beställde kvällsmat i god tid. Jag åt en mycket god vegetarisk lasagne. Vi fick också en stund över att strosa omkring på gatorna och titta in i alla de butiker som finns. (I nästa inlägg ska jag beskriva affärslivet mer detaljerat och ge några reflexioner över vad det är som pågår. Allt är nämligen inte vad det ser ut att vara.)

Följande dag var planerad som "vilodag". Detta innebar i praktiken timslånga promenader upp på högre höjd för att vänja sig. Vi skulle också besöka sevärdheter och få chans att se Everest igen.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-11-27 14:29   OBD
Intressant läsning som vanligt. Många härliga bilder. Larja Bridge ser ju häftig ut. Kul med kartorna. De gör det ju lättare att följa med speciellt när området för mig är helt obekant. "Take your time" är uppenbarligen en väldigt viktig uppmaning som ska tas på allvar.
 
Svar 2011-11-27 22:10   fowwe
Ja, den uppmaningen fyller en viktig funktion. Guiderna känner stort ansvar, när de säger något så har de anledning till det!
 
2011-11-27 15:59   Anders_sthlm
Instämmer med Bertil. Kul att du bemödar dig att ge en ingående beskrivning utav det hela. Jag tycker också att du förmå ge en personlig och relaxad beskrivning av vandringen. Jag gjorde ungefär samma vandring -91, Det var helt folktomt då, eftersom inga vandrare fanns eftersom Kuwaitkriget rasade då. Det slog hårt mot vandringarna i hela regionen. Nu vad jag förstått är det helt annorlunda. Själv började jag då ifrån Jiri.
Dom här broarna var dessutom då mer ranka. Det var tvinnat rep, plankor och upphissade stockar. Nu är det ju annat.
Men visst, magin finns säkert ju kvar på något vis . Landskapet är ju kvar.
Det finns ju oerhört mycket att säga om sånt här. Kul att du i alla fall skriver lite om maten. Även mat är ju minnen.
Sedan alla dessa ‘bestigare‘-äventyrare ur olika M.E-sammanslutningar man träffar. Där självupptagenhet, egocentricitet och udda idéer som blir nästan mer uppseendeväckande än naturen. Hela detta kulminerar när du kommer fram till Kala Pathar.
 
Svar 2011-11-27 22:19   fowwe
Att börja i Jiri måste ha inneburit en hel del vandringsdagar bara för att komma till Phakding. Men det är ju därför man är där! Tvinnat rep i broarna, huvva! Nu är det tvinnade stålvajrar och aluminiumprofiler. Kändes pålitligt. Det där med Everest-människorna ska jag återkomma till. Inte lika extremt som i april då folk verkligen ska göra bestigningar. Men värt att fundera över redan som det var nu.
 
2011-11-27 18:37   Thomas Traneving
Tack för kartorna. Det gjorde allt lätt att följa med i vandringen. Hur gick det med ditt blodtryck? Hur långa var vandringspassen varje dag?
Storslagen natur och vackra bilder.
Väntar med spänning på fortsättningen!
/H
 
Svar 2011-11-27 22:24   fowwe
Blodtrycket? Ja, det ska bli spännande att se om jag överlever ända till slutet ;-)! Men jag fick en medicin som skulle avhjälpa något. Och trycket var faktiskt betydligt lägre när jag mätte efter hemkomsten.

Längderna var: Lukla-Phakding: ca 6,5 km. Phakding-Namche: ca 9,5 km. Obs horisontellt på kartan. I verkligheten rör man sig bitvis mer vertikalt. Exempelvis den sista backen upp till Namche är en brant serpentinväg, det blir nog en kilometer extra. Men ändå är sträckorna måttliga jämfört med en svensk fjällvandring. Det är höjden som är det jobbiga.
 
2011-12-01 08:58   dianasiv
Hans, var Du inte rädd att pasera den brun? Den ser ut farligt.
 
Svar 2011-12-01 19:22   fowwe
Ja, så tyckte vi de första gångerna också. Men som man ser på fotot i början av texten så var broarna välkonstruerade. Det fanns ofta flerdubbla stålvajrar. Och skyddsnät. Det var nog annat tidigare när det var gammaldags konstruktioner (som Anders Nordvall berättat i sin kommentar här ovan). Då kändes de nog ganska opålitliga.
 
2011-12-01 22:24   Anders_sthlm
Det finns ju väldigt, väldigt mycket att säga om rangliga broar och om vilka skräckupplevelser det kan ge ovana. Vi i Sverige har ju ändå ett friluftsliv att falla tillbaka på och de flesta människor har ju någon form av självbevarelsedrift som gör att vi rationellt avvaktar och resonerar och fram, bedömer risker och har en grundad och i viss mån byggd livsåskådning på kristen grund.
Många sådana här vandringsleder i Himalaja är ju gamla leder som folk gått till kloster till kloster, heliga platser och dylikt. Höga präster och munkar bars ju antingen på bärstolar. Äldre av högre kast bars med liggande sittande eller på annat sätt. ‘Kulis’ bär överklassen, ungefär som den gjorde i Europa förr i världen.
I Nepal, Indien och dylika ställen inne i Himalaja finns det ju en hel del av samhället som just lever i kloster, ber och tigger. Dessa färdas ju som myror hit och dit. Högtider här, och böner där. Man föds in att: bära, klättra och vara underdånig. I nästa liv kommer man närmare nirvana. En tvivelaktig bro av snören som dinglar över ett stup är intet emot svält och sjukdom.
Den Store Vite Turisten, vandraren, kommer ofta från en annan miljö. Bekväm och flegmatisk.
Gallskrikande Japanska bergsbestigare överbelastade med kameror brukar även dom stoiskt inse att det inte finns någon återvändo.
Sedan finns det ju alltid folk som tror dom är odödliga.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Vinter i Österrike: 6 höjdpunkter

Upplev ikoniska skidbackar, glaciäräventyr och charmiga byar där alpina traditioner och kulinariska smakupplevelser skapar en unik atmosfär.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg