Inledning

Jag och mina två vänner Anders G och Anders R har under det senaste halvåret förberett en resa till Nepal. Fler har varit intresserade och ytterligare en person har deltagit i förberedelserna, men till slut blev det vi tre som åkte. Vi bokade en resa på Internet från trekkingföretaget Unique Path (ett företag som vi nu med facit i hand varmt kan rekommendera).

Anledningen till att vi valde ett företag var att vi inte känner till landet och naturen i Nepal. Vi valde en av företagets fasta turer, en tur på 18 dagar, varav 16 vandringdagar. Turen var planerad att ta oss från Lukla upp till Everest Base Camp och därefter över Cho La-passet till Gokyo. Och så tillbaka till Lukla igen. (Redan när vi satt hemma och läste dagsplaneringen tyckte vi att detta verkade lite väl optimistiskt. Kunde ett så ambitöst program verkligen hinnas med?)

När avresedagen närmade sig fick vi veta att vi tre var de enda deltagarna i gruppen, vilket vi inte hade något emot. Vi skulle få en guide samt två porters (bärare).

Dag 1. Kathmandu den 4 november.

Efter en lång flygresa anlände vi till New Delhi i Indien. Efter viss väntan bytte vi plan och satte kurs mot Nepal. Nu började de första bergen skymta i fjärran, och det verkade som vi flög parallellt med dem. De snöklädda bergen var så höga att de stack långt upp ur molnen. Fantasin sattes i rörelse av dessa första intryck av Himalaya.

Men det här med molnen tyckte vi var lite märkligt. Halva Indien och hela Nepal tycktes vara täckt av moln. Vad detta skulle få för konsekvenser skulle vi tids nog få veta.

Efter ett par timmar landade vi på Kathmandu International Airport den 4 november. Vi fyllde i de nödvändiga papperen för att få våra visa och köade i ett par timmar innan vi var igenom. Om man vill slippa detta köelände gör man väl i att ansöka om visum redan hemma i Sverige. Något dyrare, men det kan vara värt pengarna att slippa vänta.

När vi långt om länge hade sluppit igenom alla kontroller togs vi emot av vår guide Ram som hade en turistbuss med sig. Hans medhjälpare skulle köra oss genom staden till vårt hotell, som var beläget i stadsdelen Thamel.  Denna stadsdel innehåller många hotell och affärer för turister, och det är nog där man vanligtvis hamnar som trekking-turist.

Nepals huvudstad Kathmandu har (enligt vår guide) ca 2,5 miljoner invånare, vilket är något mindre än en tiondel av landets befolkning (ca 29 miljoner).

Miljön i Kathmandu var en överraskning – för att inte säga chock. En extremt tät trafik, till synes utan trafikregler. Man tutar hela tiden på allt som är i vägen: andra fordon, gångtrafikanter och hundar. Så småningom började vi urskilja ett mönster för hur man ska bete sig i denna trafik för att inte bli påkörd. Märkligt nog såg vi inte någon enda trafikolycka eller incident under våra dagar i Kathmandu.

Dag 2: Ska vi fastna redan i början?

Det blev tidig uppstigning för att vi skulle hinna med den flight som vårt trekkingföretag hade bokat åt oss. Vad de inte hade talat om för oss var att inga plan hade gått sedan 5 dagar. Orsaken var dimma i Lukla, vilket gjorde att inga plan kunde landa där. Vår guide frågade om vi ville köpa helikoptertur istället. Helikoptern gick inte ända till Lukla utan till Shurke, en plats som ligger ca 550 höjdmeter längre ner och som sades vara molnfri.

Helikopterturen skulle kosta 300 USD extra per person. Vi tvekade, eftersom vi då inte visste att det redan hade varit flygstopp i 5 dagar. När vi begrep det sa vi att vi ville ta helikopter. Då hade det gått en stund, priset hade stigit till 400 USD per person och det var viss kö till helikoptrarna. Vår guide jobbade för att lösa resan, och efter ett par timmar fick vi klartecken att vi hade plats och kunde ta oss ut till helikopterplattan.

Man ska nu inte tro att saken därmed var löst. Vi väntade en ganska lång stund innan vi fick veta att vår grupp var tvungen att dela upp oss på två helikoptrar. Jag och Anders R skulle åka i en medan Anders G och vår guide skulle ta en annan.

Nödlandning!

Den helikopter som jag var med lyfte först. Jag njöt av turen, medan Anders R var lite nervös för alla skavanker som farkosten var behäftad med.  Jag var nöjd med att den flög och att piloterna tycktes veta vad de gjorde. De kryssade mellan molnbankarna och läget såg ganska ljust ut. Men rätt som det var gjorde de en stor sväng och det var uppenbart att de tänkte landa.

Vi damp ner på något som endast med stor välvilja såg ut som en landningsbana. Den var gropig och inte alls asfalterad utan såg ut som en kraftigt lutande, grusad löparbana. Fler helikoptrar infann sig, och innan vi anlände hade på något sätt ett av de tvåmotoriga Lukla-planen också tagit sig ner där. Jaha, dimman i Lukla hade återkommit. Inte ens Shurke var användbar. Vi hade alltså just gjort en nödlandning.

Det var bara till att vänta och hoppas. Vi följde med en grupp turister med nepalesisk guide till ett närbeläget tehus med stampat jordgolv och köpte varsin tallrik nudelsoppa av den fattiga familj som bodde där. Som väl var hade vi växlat våra dollar till nepalesiska rupies i Kathmandu. Dollar är knappast användbart utanför huvudstaden, det är rupies som gäller.

Plötsligt blev det fart på alla uppe vid ”flygplatsen”. Flygplanet hade redan hunnit ge sig av, troligen tillbaka till Kathmandu. Men vi skulle till Shurke. Iväg bar det.

Foto: Anders R vid vår helikopter.

Skymningen hade redan börjat infinna sig när vi anlände ca 16.30 till den leriga markplätt som fungerade som landningsplats i Shurke. Folk närmast slet oss ur helikoptern. Nya passagerare skulle snabbt in. Bakom oss fanns en annan helikopter som väntade på att kunna landa efter att vår hade lyft.

I okänt land

Anders R och jag stod nu på en fullständigt obekant plats och försökte hitta de två andra i gruppen i den ganska stora folkmassa som stod i Shurke. Eller åtminstone någon från samma trekkingföretag. Men ingen fanns. Snabbt beslöt vi att på egen hand hitta en som kunde bära vår packning de kilometrar som var kvar upp till Lukla. Anders hittade en som kunde lite engelska och vi anställde honom på stående fot. Vi följde honom till hans hus och han bjöd in oss på te. Naturligtvis tackade vi ja.

Foto: Vår nyanställda bärare och hans fru. Tyvärr oskarpt pga skymningen.

Huset hade enkel brädinredning och i köket på andra våningen glödde en koleld. En kittel med varmt vatten hängde över elden. Frun i huset gjorde mycket noggrant rent två koppar, och så drack vi te. Men mörkret tilltog, klockan hade hunnit bli fem. Det var hög tid att ge sig av.

Uppför Luklastigen

Mannen hade sin som till hjälp, och de tog en ”duffelbag” var av vår packning. Själva hade vi våra ryggsäckar som inte vägde alltför mycket. Vi satte iväg utefter stigen som ganska omedelbart började luta kraftigt uppåt. Medan jag pustande försökte hålla jämna steg med de övriga tänkte jag på min läkare som sagt att jag skulle ta det lugnt under semestern. Mot slutet fick jag låta fadern ta över hela min ryggsäck som han lade ovanpå sin redan rejäla packning.

Efter ungefär halva vägen var det mörkt och vi tog fram pannlamporna. Vår bärare kunde naturligtvis vägen som sin egen ficka och Anders bad honom ta oss till ett hus där vi kunde låna telefon. I utkanten av Lukla fanns ett sådant hus, och vi kunde äntligen få kontakt med vårt företag.

Företaget hade naturligtvis undrat vart vi hade tagit vägen. De hade anlänt över en timme för sent för att hitta oss vid Shurke och var smått oroliga. Nu fick vi veta vilket hotell vi skulle till i Lukla, och där skulle man ta hand om oss. Anders G och vår guide hade inte kunnat lämna Kathmandu med sin helikopter, utan var lovade första tur följande morgon.

På hotellet var det fullt. Ja, det var fullt i alla hotell. Folk hade vid det här laget väntat i upp till 6 dagar utan att det gått något flyg från Lukla. Nästan ingen hade kunnat ta sig därifrån, men vi hade mot alla odds lyckats ta oss dit. Detta väckte visst uppseende på hotellet. Hemma i Sverige satt våra anhöriga och hörde på nyheterna att 2500 personer var fast i Lukla, och att en stor del av dessa redan hade missat sina flyg till sina hemländer.

Med välvilja från några av gästerna lyckades vi också få ett rum. (Om det inte gått hade hotellägaren erbjudit oss sitt eget privata. Det kallar jag serviceinställning.)

"Vårt" hotell. Fotot taget följande morgon då regnet hängde i luften.

Så var alltså Anders R och jag lyckligen framme vid startpunkten för vår tur. Nu gällde det bara att allt skulle klaffa för Anders G och vår guide som samma kväll ”gjorde stan” och satt på en restaurang i Thamel. Vågade vi tro att det skulle fungera?

Helikopterfärd - en inkomstbringande verksamhet

Till sist några ord om det här med helikoptertransporter. Vi satt och pratade med folk på hotellet i Lukla. En del hade alltså väntat i nästan en vecka på att få åka hem. Några (ytterst få) hade lyckats köpa sig en helikopterplats från Shurke. Dessa turer hade 6 dagar tidigare kostat 350 USD per person, men för varje dag hade priset stigit och var nu uppe i 1200 USD per person.

Detta med geschäftet kring helikoptrarna när flyget inte kan gå är en ganska olustig historia. Vi talade med andra trekkers om saken och var överens om att det inte ger vare sig Nepal eller turistverksamheten särskilt gott rykte. Vår guide var övertygad om att saken kan lösas genom att bygga en bil-/bussväg upp till Lukla – om bara myndigheterna hade velat satsa på det.