På kvällen tvättar jag av mig i jokken som rinner utanför stugorna. Kallt naturligtvis, men samtidigt skönt att bli ren efter en svettig dag på fjället. Det gäller att göra det ganska fort efter att man anlänt. Kroppen och psyket är ju då en aning "urspårat" och går med på lite av varje. Väntar man för länge blir man alltför bekväm för att vilja skölja vatten på sig.

Jag köper ett paket knäckebröd av Johanna och äter knäckeskivor på löpande band. Med mjukost på är det mycket gott. Mätt och nöjd går jag till sängs och sover hela 9 timmar. När jag vaknar känner jag mig en aning ledbruten efter föregående dags inventering i Njoatsosvágge.

Pratar en stund med det hollänska paret i stugan bredvid. De ger sig av på förmiddagen mot Såmmarlappa och vi ser fram emot att träffas där på kvällen. Jag kommer inte iväg förrän efter lunchtid. Dessförinnan har jag klarat av att betala Johanna för övernattningen. Eftersom jag från början inte tänkt bo i stuga den här turen så har jag inte särskilt mycket kontanter med mig. Men det har räckt till mina två övernattningar. Johanna frågar i och för sig om jag vill betala mot faktura, men jag tycker det känns bäst att vara skuldfri gentemot Badjelánnda Laponia Turism. I fortsättningen är det STF jag ska betala till. Jag är medlem och tänker att det säkert ska gå bra att lösa när det är dags (men det är bara att konstatera att man är lite naiv).

Sedan packar jag och ger mig iväg.

Ungefär halvvägs till Såmmarlappa finns en gammal samisk bosättning, där en familj från Tuorpons sameby hade en torvkåta och ett förråd. Här blir man påmind om att fjällvärlden egentligen inte är vildmark utan snarare kulturmark. Med vissa inslag av vildmark (eller hur man nu ska uttrycka det).

Strax efter bosättningen har jag denna fina vy söderut. Sluttningen som kommer från höger tillhör berget Gárddevárre.

Efter att jag passerat gränsen till Padjelanta och Laponia kommer jag fram till sidodalen där jokken Gárddevárjåhkkå rinner. Det lär finns en prismahydda där denna jokk möter Tarraälven. Hyddan finns markerad på mina papperskartor men inte på webben. Frågan är om den fortfarande är funktionsduglig. Enligt Grundsten gick man förr ganska ofta väster om älven, från Dárreluoppal och söderut. Då fanns det också broar över vissa av jokkarna, men de är nu raserade. Berget  bakgrunden på fotot är Vuoksákvahta. Hitom stupet ligger dalgången Fierrovágge (men är skymd härifrån).

Kvällen närmar sig, jag ser fram emot att komma till Såmmarlappa och sova i en ombonad stuga. Stugvärden hade inte kommit två dagar tidigare, vilket var en söndag. Jag tyckte det var lite konstigt, men nu är det ju tisdag och en ny vecka så nu finns det säkert någon där. Men när jag kommer fram till stugan är den lika igenbommad som tidigare. Vad är nu detta? Eftersom jag inte har tänkt bo i stuga överhuvudtaget har jag förstås inte tagit reda på när stugvärdarna ska anlända.

Så jag går än en gång till nödrummet och förväntar mig att träffa det holländska paret där. Men rummet är tomt. På det lilla bordet ligger en lapp med ett meddelande från dem, skrivet till mig. Där står att de gått vidare till nästa stuga, Tarrekaise. Jag anar att de tyckt att det skulle blivit för trångt och att de två sängarna inte skulle räcka till oss tre. Vilken omtänksamhet! Jag sänder tacksamma tankar till dem.

I rummets gästbok skriver jag ner några tankar om att folk faktiskt behöver öppna stugor vid den här tiden på säsongen.

Fler besökare anländer

På kvällen regnar det rejält. Jag lagar kvällsmat. Innan jag ätit färdigt knackar det på dörren och utanför i regnet står tre unga män, från Holland och Tyskland. Som väl är har de ett tält som de ska bo i, men de undrar om de kan få sitta inne i rummet och äta sin mat som de håller på att tillreda (över öppen eld, minsann). Jodå, det går naturligtvis bra, de är välkomna. Fast de ändrar sig när de hittar vedboden och väljer att sitta där och äta istället. Så jag förblir solo i nödrummet.

Men inte så länge till, för ungefär klockan 22 öppnar jag dörren och får se någon komma gående i regnet. Personen ser mycket blöt ut och jag säger "välkommen!". In kommer en ung dam, student från Berlin. Hon sätter ner den genomvåta ryggsäcken på golvet och börjar hänga upp sina dyngsura ytterkläder. Jag samlar ihop min egen utspridda packning så att hon ska få plats i rummet. 

Tjejen heter Anastassija och hon säger att hon var beredd på att finna mig här. Jaså, hur kan det komma sig? Jo, tidigare under dagen hade hon träffat det holländska paret som berättat att det troligen skulle finnas en "elderly man" här. (Jaha, så nu är man alltså gammal, tänker jag tyst.) Dessutom har hon hört berättas om mig som "the man with the ropes". Av vad hon säger förstår jag att min framfart har varit ett samtalsämne på leden.

Anastassijas äventyr

Anastassija har inte haft det lätt denna dag. Förutom att hon är genomvåt har hon inte ätit på många timmar. Jag bjuder henne på IceTea och kakor medan vattnet kokar upp till hennes kvällsmat. Hon berättar att den stora jokken strax efter stigmötet med Nordkalottleden varit vattenrik och strid. Hon hade inte kommit över vid stigen och letat efter ett vadställe längre uppströms. Hon hade kommit långt upp i branten men jokken hade bara blivit värre. En stor fågel hade kretsat ovanför henne och skrikit och hon hade blivit rädd och tyckt att allt var helt surrealistiskt. Till slut hade hon kommit över jokken men inte hittat tillbaka till Padjelantaleden utan irrat omkring i björkskogen. Efter många timmar i regnet har hon så äntligen kommit fram till Såmmarlappa.

Hon är mycket trött men det är inget fel på hennes kämpatakter och goda humör. Medan hon äter berättar hon att detta är första gången hon går själv i fjällen. Hon har varit här tidigare, med sin pojkvän. Men alltsammans är nästan för spännande för henne. Hon har haft svårt att sova därför att hon varit rädd för vad som kan finnas i naturen, och framför allt för björnar som hon misstänker smyger omkring överallt. Jag gör vad jag kan för att lugna henne.

Men hur ska man lägga fram det? Så här, kanske: "Jovisst kan en och annan björn smyga omkring i närheten av ditt tält på natten. Faktiskt ganska troligt. Och den har så fall koll på dig när du går i skogen också. Men jag försäkrar, den gör dig ingenting och du ser den inte ens, även om den skulle vara mycket nära. Så du kan vara helt lugn." Nej, det är nog inte det bästa att säga, även om det är sant. Jag försöker välja en bättre formulering.

Hon har träffat underliga människor också. En tysk kvinna som hon mötte ville inte prata med henne utan var som ett åskmoln. Men det fanns en mycket bra anledning till det. Hennes man hade nämligen råkat ut för ett missöde och halkat på en såphal spång och brutit foten. Det var så illa att han fick hämtas med helikopter och flygas till Gällivare. Hustrun hade velat följa med men blivit nekad. Och så var hon på väg tillbaka till Kvikkjokk. Händelsen bekräftar det jag ofta misstänker: det farligaste med att följa en led i fjällen är de dåligt underhållna spängerna. Många som hörde om denna händelse blev mycket upprörda.

I vilket fall behöver Anastassija vila efter en strapatsfylld dag och två nästan sömnlösa nätter. Vi dricker te och jag tar fram en chokladkaka (bra att hon hjälper mig äta upp överflödig packning). Under tiden berättar hon mer. När hon passerade Tarrekaise tidigare på dagen var det massor med folk där som ville stanna. Men ingen stugvärd och bara nödrummet öppet. Jag undrar hur det ska gå för det rara holländska paret och hur de ska klara natten.

Jag skriver fler rader i gästboken. Nu är jag grinigare. Det blir  några väl valda meningar om sakernas tillstånd på leden.

Vandrare i natten

Det har blivit midnatt och vi väljer ut varsin säng och går och lägger oss. Ljudet från regnet utanför är rogivande, vi somnar. Men dagens händelser är inte över än.

Klockan två på natten vaknar jag plötsligt av att det knackar på ytterdörren och att den öppnas. En man, ännu våtare än vad Anastassija var tidigare, stiger in och säger något i stil med: "Här är det visst fullt." Sedan backar han ut och dörren stängs. Jag är yrvaken och det tar några minuter innan jag kan tänka klart. Vart tog mannen vägen? Jag går ut och knackar på dörren till vedboden (den är låst inifrån). Mannen öppnar. Han säger att han kan sova där men han vill gärna låna några filtar. Och så är hans utrustning genomblöt så han behöver torkutrymme. Viktiga saker hamnar inne i nödrummet, annat kan han sprida ut i vedboden. Så säger han: "Men jag känner igen dig. Vi har träffats någonstans." Märkligt, hur kan det komma sig att nästan varenda människa jag stöter på tycker att jag ser bekant ut? Men vi reder inte ut det just då, jag vill bara i säng.

Nästa morgon ses vi igen. Mannen heter Mats och nu har han kommit på var vi setts: vi har nämligen bott i samma trappuppgång i ett studenthus i Lund för 35 år sedan! Detta är inte klokt. Det är tydligen till  Padjelantaleden man ska åka för att återse vänner och bekanta. Och för att träffa nya.

Regnet fortsätter under förmiddagen. Mats berättar att han startade från Staloluokta två dagar tidigare. Han har besökt Alkavare och är nu på väg till Kvikkjokk, liksom jag. Vi bestämmer oss för att gå tillsammans. Jag inser att denna resa håller bli en av de mest sociala fjällfärder jag gjort. Dessutom full av överraskningar av de mest skilda slag. 

Vårt första mål är Tarrekaise. Vi ska dock inte sova där, för Mats ska passa en buss i Kvikkjokk dagen efter. Medan vi går har vi mycket att prata om. Dels saker som går långt tillbaka i tiden, dels hur våra liv ser ut nu. Det blir mer samtal än naturskåderi. Och timmarna går fort när man är två.

Ovan: Tarraälven i regn.

När vi kommer till Tarrekaise ställer vi av oss ryggsäckarna utanför stugan. Det regnar fortfarande. Ingen stugvärd och fullt med folk i nödrummet. Här finns ingen plats. Vad gör vi nu? Vi funderar på rast i vedboden, kanske.

Då får vi se människor ute på ängen nedanför. Kan det vara stugvärden? Ja, faktiskt, hon och hennes två barn har just anlänt med helikopter. Barnen har fastnat nere i ängen med tung packning. Ingen i stugan verkar vilja gå ut i regnet och hjälpa till; de vill istället själva ha hjälp med att få stugan upplåst. Mats och jag har redan regnkläder på och undsätter barnen och hjälper dem med packningen. Ängen visar sig vara en hög örtdjungel med bäckfåror och diken, besvärlig att forcera. 

Stugvärden skulle egentligen inte vara på plats förrän om två dagar får vi veta. Men nu är hon här i alla fall, och verkligen efterlängtad. Hon är angelägen om att låsa upp och hjälpa till på alla sätt. Vi får också veta att STF just detta år bestämt att senarelägga värdarnas ankomst. Det är helt obegripligt. Hur många vandrare som går Padjelantaleden har missat det? Folk är förvånade, en del till och med arga.

Mats och jag hamnar i ett av rummen tillsammans med en man från Sverige (så de finns, trots allt). Övriga kommer från andra länder. Det blir eld i kaminen, något som för mig är en närmast obegriplig lyx. Mats och jag lagar mat och sover en stund efter maten. Sedan ger vi oss ut i duggregnet igen. När vi gått en liten stund möter vi tre personer; två av dem är stugvärdar. En ska till Vaimok, den andre till Pieskejaure. Jag kan berätta relativt färska nyheter om hur det var på Nordkalottleden, eftersom jag nyligen varit där med mina vänner (även om vi inte var riktigt ända framme vid stugorna i Pieskejaure).

På väg mot Njunjesstugan passerar vi en fantasieggande formation i berget, som ett jättelikt portvalv (det lilla ljusa området mitt i bild). Platsen kallas Basseuksa, den heliga dörren, och är en gammal samisk offerplats. Den naturligt bildade porten lär vara ca 18 meter hög, ca 25 meter bred och upp till 4 meter djup.

Ganska sent på kvällen kommer Mats och jag fram till Njunjesstugan. Där finns nu en stugvärd. Men här uppstår problem med betalningen. Jag upptäcker att mitt medlemskort ligger kvar i Kvikkjokk, så jag kan inget bevisa. Och mina kontanter räcker inte, och ännu mindre eftersom jag måste betala en högre avgift för icke-medlemmar. Fast den högre summan är inte hela världen, jag kan se det som ett bidrag till ett gott ändamål. Men hur ska jag bära mig åt för att betala? Faktura kommer inte på fråga, det har värdarna fått instruktioner om.

Men Njunjes har mobiltäckning och stugvärden kommer på att man kan boka via mobilen på STF:s hemsida. Den nya tekniken är alltså lösningen! Vi sätter igång; min bankapp har jag fungerande sedan tidigare. Men det hjälper inte. Mobilen kör fast i slutet av bokningsproceduren och står bara och tuggar på STF:s webbsida. Det har redan tagit trekvart och klockan är halv tolv. Efter ytterligare en stund ger vi upp.

Som väl är har Mats kontanter och lånar till mig. Man kan undra hur det hade gått annars. Tydligen måste en vandring mellan STF:s stugor planeras mycket noga så att man inte tvingas sova på hälleberget eller i björkskogen. Det gäller också att kunna se in lite i framtiden, om man som jag börjar med föresatsen att bo i tält. (Men när det gäller STF:s egen förmåga till framförhållning är det inte särskilt bra ställt. De har inte insett att Padjelantaleden kommer ha en massa besökare som förväntar sig öppna stugor under första veckan av juli. Eller, i värsta fall, så har de inte tyckt det var viktigt.)

Hemfärd

Nästa morgon ger sig Mats av tidigt. Jag har ingen brådska och tar god tid på mig att gå de 13 kilometerna mot båtplatsen. Jag möter en man med kikare om halsen, precis som jag själv. Han frågar om jag möjligtvis heter Hans och är fågelskådare. Jovisst, det stämmer bra. Och jag är knappast förvånad att han frågar, alla tycks ju känna mig. Men i detta fall är det inte så konstigt, han har förstås träffat Mats vid båtplatsen. Mannen är själv fågelskådare och ska göra en liknande inventering som jag gjorde två dagar tidigare. Han är på väg till ett område i Tarradalen.

Stigen/skogsvägen mellan Njunjesstugan och båtplatsen vid Tarraälven betraktas nog som en ren transportsträcka av de flesta. Men det är värt att stanna upp här och där och njuta av naturen och det som finns där. Här är några av mina "smultron" under vägen.

Ormbunks- och örtdjungel nära fastigheten Njunjes. Lika högvuxen som en människa!

Skogen utmed vägen är bitvis av urskogskaraktär. Vacker och stämningsfull.

Ett träd som legat länge och som därmed blivit värd för en mängd andra växter och organismer. När man ser en sådan multnande stock och vad som växer på den inser man hur viktigt det är att en viss andel träd i skogen tillåts genomgå hela sin livscykel. Endast så kan ett rikt växt- och djurliv bibehållas. Processen från frö till total förmultning kan för vissa träd ta omkring tusen år. 

Den grå. En av skogens mest försynta och diskreta fåglar, med mat i näbben till sina ungar. Bilden tillägnas min utsidankompis Björn.

Vandringen slutar med en stunds väntan vid båtplatsen innan båten kommer, körd av kapten Sarstad. Vi är tre stycken som skjutsas den sista biten till Kvikkjokk Harbour.

Hur går det då för mina två kompisar, de som jag inte lyckades möta i Njoatsosvágge? Jo, de befinner sig bara ½ dag efter mig på Padjelantaleden! De har gått nästan exakt samma väg som jag, från och med att de passerade väster om Njoatsosvágge. Men utan att bo vid stugorna, de har bara gått förbi dem. Vi träffas dagen efter på fjällstationen.