Det har inte blivit inte särskilt många timmars sömn eftersom jag kom sent i säng på kvällen. Tar emot att stiga upp och göra sig i ordning. Jag äter en liten frukost, men klockan hinner bli halv fyra innan jag ger mig iväg. Det svalt ute men myggen är ändå mycket aktiva. Med hopsnörd skosula stretar jag uppför den ganska snåriga backen nordost om Tarraluoppalstugorna, på väg mot sjön Vássjájávrátja och därefter övre Njoatsosvágge. Bindningen med snören fungerar hyfsat, men jag måste rätta till den då och då.

Det är molnigt och uppehållsväder. En bra dag att vandra på. Jag tänker inte jäkta utan gå i lugnt tempo och låta saker och ting ta den tid som behövs. Det jag har att göra kommer säkert hålla mig sysselsatt hela dagen. Jag chansar på att träffa två av mina vandrarkompisar men jag vet att sannolikheten att det lyckas är liten. Vi har inte sett varandra på tre dygn, de har gått omkring i Padjelanta och möjligen kommer de passera genom Njoatsosvágge idag. Antagligen är det en wild-goose chase, som engelsmännen säger.  Men förhoppningen att återse dem är lockande, liksom att bo i tält och slippa gå tillbaka till Kvikkjokk på Padjelantaleden som jag ju nyss har gått.

Det är omkring 7 kilometer till startpunkten för mitt arbete. Jag känner väl till området, jag har varit här flera gånger tidigare under mina efterforskningar om Präststigen som går mellan Kvikkjokk och Alkvavare kapell. Någon karta behöver jag egentligen inte men det är alltid bra att ha den med och lära sig nya detaljer om landskapet.

Plötsligt står jag framför en rösning. Jag har aldrig sett den förut, men så ligger den heller inte på själva Präststigen utan ett par kilometer vid sidan om. Den är uppenbarligen mycket gammal, troligen flera hundra år. Den är en vägvisare, förstås. Men till vad? Det får bli ett ämne för framtida undersökningar. Jag fotograferar den och noterar läget.

Jag kommer fram till Vássjájávrátja och passerar strax väster om sjön. Präststigen går på andra sidan, uppför den låga, gröna kullen, korsar den diagonala jokken längst till vänster på fotot ovan (det ligger en snösträng i jokkfåran) och försvinner över horisontkanten.

Ovan: Staika på avstånd, i morgonljus.

När jag går uppför den flacka sluttningen som ligger en kilometer norr om sjön befinner jag mig på Präststigen. Ganska snart passerar jag rösningar, som den på fotot ovan. Jag börjar närma mig inventeringsområdet, som består av en kvadrat med sidan 2 km (se kartan). Jag ska börja vid punkten P1, vilket passar mycket bra eftersom det är den närmaste punkten.

Jag går igenom renstängslet och sätter mig allra längst ut på bergskanten så att jag har utsikt över dalen och över Alep Njoatsosjávrre. Det är 250 höjdmeter och nästan 2 kilometer ner till sjön. Dalen är trång och kantas av berg som reser sig nästan 900 meter över marknivån. Naturens dramatik är som en väldig flodvåg av intryck som sköljer över mina sinnen. Denna plats är ett av mina favoritställen i Sarek och jag längtar alltid hit. 

Jag äter en andra frukost och samlar krafter till arbetsinsatsen. Det är Lunds Universitet som står bakom dessa inventeringar. Just denna runda har jag avverkat två gånger tidigare, 2009 och 2013. Då gjorde omständigheter att jag inte kunde fullfölja de sista sträckorna, men  denna gång hoppas jag att det ska gå.

Så här går inventeringen till. Jag ska börja vid P1 och sedan gå till P2, därefter till P3, och så vidare. Mellan två punkter ska promenaden ta ½ timme, helst inte kortare. Under tiden noterar jag alla fåglar som jag hör och ser. Dessutom ska jag vid varje punkt stanna exakt 5 minuter och notera på samma sätt. På detta sätt kommer en runda att ta minst 4 timmar och 40 minuter. Vanligtvis tar den längre tid. Det kommer den att göra idag, för jag vet sedan tidigare tillfällen att vissa sträckor är besvärliga och tidskrävande.

En viktig detalj behöver lösas innan jag börjar: packningen. Ryggsäcken och det mesta måste lämnas kvar, men jag måste ha med mig en stav, mina regnkläder samt nötter, frukt och godis att äta under vägen. Kikare är också nödvändigt, men min systemkamera lämnar jag kvar. Jag vill inte har för mycket att bära på, för ju mer jag har med mig desto mer svårmanövrerad kommer jag att bli. Men hur ska jag bära regnkläderna om nu ryggsäcken ska deponeras med alla saker? Lösningen blir en vanlig, vit plastkasse som jag fått med från någon affär. Sedan ger jag mig iväg. 

Här befinner jag mig ganska högt upp på sluttningen av Tjågnåristjåhkkå, mellan P4 och P5. Vid pilen ligger min ryggsäck med packningen. Flera gånger har en helikopter från Fiskflyg passerat genom Njoatsosvágge. Den har då varit  200-300 höjdmeter under mig. Jag spanar ibland efter mina vänner utan att upptäcka dem någonstans. Men utsikten kan man inte klaga på - fantastisk! (Fotot ovan taget 2013.)

Det är stora höjdskillnader under vandringen. Mellan P3 och P4 är det över 100 meter och mellan P4 och P5 är det ca 450 meter till! Jag ska alltså upp till mer än 1500 meter över havet. Sedan ska jag ner ett par hundra meter och sedan upp en bit igen. Och så håller det på. Sammanlagt kommer jag att ha gått uppför minst ca 900 meter (och naturligtvis samma höjdskillnad nerför).

När jag är som högst upp (nära P5) ser jag en kungsörn komma seglande. Där finns också snösparvar och flera flockar med fjällripor, sammanlagt 27 ripor. Jag "fuskar" en aning och går inte riktigt ända upp (dock inom reglerna). Det har varit mycket arbetsamt och även riskabelt. Lutningen är mycket brant, det är mest blockterräng och den känns lite osäker. Bindningen på kängan lossnar ofta när jag kliver omkring där. Men andra hinder finns också: många halkiga, vattenspolade klipphällar som jag inte ens funderar på att sätta foten på. Inte en enda gång. Fotot nedan är taget 2013, från P6 i riktning mot P5 och visar lutningen på den brant jag har att ta mig uppför.

Ibland funderar jag på om någon ser min framfart uppe i branterna. Troligen inte, men om det nu skulle vara på det sättet så måste vederbörande undra. Vad gör egentligen en äldre(?) man på femtonhundra meters höjd med bara en promenadkäpp och en plastkasse som utrustning? Gående uppför och nerför i blockhaven? Och ibland stannar han och ser sig eftertänksamt omkring, som om han inte riktigt vet var han befinner sig och inte har en aning om vart han ska ta vägen. Ja, det måste se ganska märkligt ut.

Just denna inventeringsruta har ett hinder som jag inte tror man kan komma förbi. Mellan P6 och P7 är det så brant att man bara kan gå en bit, så den svarta sträckan på kartan hoppar man över. Nej, inte hoppar, man måste gå tillbaka som de röda prickarna visar, till P7. Sedan fortsätter man därifrån till P8 och tillbaka till P1.

På väg ner från P6. Berget i bakgrunden är Vássjábákte. Fotot är från 2013.

Den här lilla omvägen är irriterande och tar tid. Det är ju 400 höjdmeter man ska ner och det är en brant grässluttning som inte är helt ofarlig. Just den här gången ligger det några stora snöfält en bit ner på sluttningen. Jag går ut på det första. Snön är mjuk och smältande och det går fortare att gå på den än på marken, där jag ofta måste sick-sacka. Lutningen verkar dessutom lagom för "skidåkning" på skosulorna. Jag prövar. Snöns konsistens är utmärkt, det går med bra fart. Faktiskt lite för bra. Jag provar att bromsa farten genom att snedställa kängorna, precis som i slalom. Det går fint, jag saktar in. Nu har jag åkt något hundratal meter och snöfältet har tagit slut. Jag står på fast mark igen. Behändigt. Undrar om någon ser mig?

Sluttningen blir nu ännu lite brantare. Men se, där är ett mycket större snöfält. Om jag ger mig ut på det så kan jag komma nästan ända ner till dalens botten. Fast det ser betänkligt brant ut, särskilt den sista biten. Bäst att ta det försiktigt. Jag "åker skidor" igen. Det går ännu fortare än nyss. Faktiskt alldeles för fort. Här måste bromsas, och det i god tid. Jag bromsar men det händer ingenting, jag glider lika fort ändå. Dessutom är det svårt att hålla balansen. Jag hamnar plötsligt på byxbaken och glider raklång på sidan nerför snön. Men det går fortfarande lika fort. Det saktar inte ner!!

Då kommer jag att tänka på något jag sett i en dokumentärfilm, Everest från 1996. När Tenzing Norgay (sonsonen, alltså) tränar inför bestigningen glider han utför ett snöfält och bromsar sin framfart genom att vända sig på mage och köra ner isyxan i snön. Det där avsnittet har jag sett många gånger och alltid velat prova. Plötsligt har jag fått chansen!

Så om nu någon står och tittar så ser vederbörande hur den äldre(?) mannen med bägge händerna greppar sin käpp och den vita plastkassen på samma gång, och glidande på mage kör ner den spetsiga änden djupt i snön. Först händer inte mycket, käppen skär som en kniv genom den mjuka snön. Men efter en liten bit går det en aning saktare och till slut har han stannat helt. Han reser sig, borstar av våt snö från kläderna och går fram till kanten med gräs. Han har inte långt kvar till dalen, strax är han nere. Behändigt. Men var det egentligen det klokaste sättet? Svårt att säga. Kul hade han i varje fall (fast det syntes säkert inte på avstånd).

Resten av inventeringen fortgår utan några andra äventyrligheter än några lätta regnskurar. Arbetet har tagit totalt 6½ timmar att utföra. Bland det sista jag noterar är en havsörn som förföljs av ett gäng korpar. Jag kokar vatten vid mitt favoritställe och använder en av de påsar Mountain House som jag fick av tyskarna dagen före. Sänder en tacksam tanke till dem. Sedan lägger jag mig på liggunderlaget och sover en stund.

Mina vänner som jag spanat efter har jag inte sett, så jag tar på mig ryggsäcken och börjar gå tillbaka till Tarraluoppalstugorna. Kängsnörena vill inte sitta fast och jag låter dem vara. Sulan får glappa bäst den vill. Nu är jag på hemväg och det känns som om det inte längre spelar någon roll hur det går med den. Skulle den släppa helt har jag mina lägerskor som fungerar hyfsat på en led.

På hemvägen stöter jag på denna oroliga dalripa.

Vandringen tillbaka till stugorna går bra, men jag är trött och tycker att det tar lång tid. Någon gång efter klockan 21 anländer jag och träffar stugvärden Johanna igen. Då säger hon: Det är några här som känner dig.

Jag tänker förstås att det är mina färdkompisar som äntligen anlänt. Men det är det inte, utan istället ett holländskt par som kommit vandrande från Tuottarstugorna. De har känt igen mitt namn i gästboken. Nu berättar de att vi träffades på norrlandståget för flera år sedan. Vi hade suttit i samma kupé och pratat länge om fjällen, och när de kom hem så hade de läst min blogg på Utsidan. Och nu ikväll var de först ledsna över att vi missat varandra, men det har ju rättats till. Ett överraskande och trevligt sammanträffande, och det verkar som om världen inte är mycket större än Padjelantaleden!

Innan jag går in i min stuga "beundrar" de mina kängsnören som nu hänger löst utan att göra någon nytta. Imorgon kommer både de och jag att gå vidare till Såmmarlappa. Men jag känner mig lite sliten och kommer inte att ge mig iväg så tidigt som de. Sedan tänker jag två saker. Den ena är att vi kommer att träffas igen nästa kväll, i Såmmarlappa. Den andra att färden tillbaka mot Kvikkjokk kommer bli en ren transportsträcka, händelselös och lite halvtråkig.

Det kommer att visa sig att jag har fel på bägge punkterna.

(Kartan i artikeln är hämtad från Lantmäteriets fjällkarta på webben.)