Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Vi mumsar på varsin rejäl müsliportion medan våra ögon slukar den omgivande fjällutsikten. Molnen går lågt denna morgon. Av det näraliggande fjället Gisuris syns nästan ingenting.

– Har du sett där borta vid horisonten? säger jag. Det ser ut som ett röse. Konstigt att jag inte la märke till det förut.

Anders skuggar ögonen med handen och spanar åt samma håll. Mot sydost i Ruohtesvágge, där stigen som är Sareks huvudled slingrar sig.

– Det är inget röse utan någonting som rör sig.

Han har rätt – en människa kommer vandrande i fjärran. Vi följer personens förehavanden medan tevattnet kokar upp. Det är precis samma väg som vi själva kom kvällen före, en bit vid sidan om stigen.

Så står det vandrande röset precis framför oss – en ung tjej som heter Eloise och som färdas i Sarek på egen hand. Hon har keps och bruna flätor och en ganska stor ryggsäck. Vi börjar prata. Det visar sig att hon, precis som vi, börjat vid Suorva, passerat över bron i Guhkesvágge och sedan fortsatt mot Bielavallda och Skárjá. Men hon har färdats snabbare och inte förbrukat lika många dagar.

Eloise säger att hon tänker vada över Suottásjjåhkå, ett brett vattendrag som är ökänt på grund av alla stenar på botten. Sedan tänker hon följa jokkens norra strand och återvända till sin bil vid Suorva. Jag frågar hastigt om jag får kontakta henne efteråt och ställa några frågor om hur hon upplevde vägvalet. Det får jag så vi utbyter mejladresser. Sedan följer vi henne med blicken medan hon går vidare. Hon hittar ett vadställe vid Nijákjågåsj' svämkägla och försvinner ur sikte. 

– Det går undan för henne, säger jag. Inga problem att ta sig förbi jokkfårorna, det gjorde hon hur lätt som helst.

Anders och jag är inte färdiga med frukosten. Som vanligt tar vi det lugnt och dricker te i lugn och ro. Våra långa morgonsamtal har varit riktiga höjdpunkter, varenda dag. Det är som om fjällnaturen inbjuder till dryftande av livets viktigaste frågor. Så småningom övergår ändå samtalet till dagens planering. Målet är att gå upp genom Nijákvágge, en hög passage som kommer ge oss närkontakt med det 1920 meter höga fjället Niják. Men någon tid att bestiga toppen av denna bjässe har vi inte.

Efter att tält och annat packats ihop ger vi oss av uppströms Nijákjågåsj. Till att börja med går det lätt och på vår vänstra sida passerar vi en fin ravin att blicka ner i.

Efterhand blir dalsidan mer lutande. Det stupar så kraftigt så att vi måste vara mycket noga med hur vi sätter fötterna. Alla stenar sitter inte fast och ett fall med ryggsäcken på kommer att sluta nere i jokken, det inser vi båda två. Sannolikt med sönderslagna kroppsdelar.

Ingen av oss har räknat med en så besvärlig terräng. Några gånger kommenterar vi strapatserna helt kort. Anders ser inte nöjd ut men jag – som vet vad han går för – räknar med att han kommer klara utmaningarna utan problem. Han är dessutom tio år yngre än jag själv så ibland oroar jag mig mer för min egen ork.

Efterhand blir terrängen flackare men fortsatt väldigt stenig. Intrycket av karg och arktisk miljö förstärks. Framför oss ser vi att den bruna, skummande glaciärjokken viker av åt höger. Vi måste alltså korsa den för att komma vidare. Det hade nog varit bättre att gå på dess norra sida, samma vägval som vid en bestigning av Niják. Men det är inget att göra åt nu, så vi fortsätter upp till kröken. Däruppe finns en snöbrygga som täcker ett parti av jokken, men snöfältet ser inte pålitligt ut. Vi väljer istället att ta av oss kängorna och vada. Efter vadet tar jag foton av jokken och snöbryggan.

Sedan lufttorkar vi fötterna och tar på oss kängorna igen. Vi är  nästan helt omgivna av stora kullar av svartgrå stenblock.

– Det här är ingen riktig natur, säger jag halvt på skämt. Bara en stor avskrädesplats för sten.

Anders säger ingenting Han har snabbt fått på sig sina kängor och ger sig av uppför den närmaste skräphögen. Jag skyndar mig att komma efter. När vi närmar oss den högsta passagen vid ungefär 1270 meters höjd sätter jag kurs mot en kant som skymt utsikten för oss in i Sarekmassivet.

– Vi bara måste se efter vad som finns på andra sidan, säger jag.

Vyn in i Sarekmassivet är fascinerande. Nedanför oss ringlar den bruna jokken upp mot glaciären Nijákjiegna som vilar invid Kantbergets tvärbranta fjällsidor. Överallt ligger massor med stenblock, resultatet av hundratals år av frostsprängning och isens transportverksamhet.

Vi passar också på att ta foton av varandra och av utsikten västerut, mot Sierggavágge och in i Badjelánnda. Vi har hittills under dagen stigit ca 400 höjdmeter så överblicken är god.

Jag blickar upp mot toppen av Niják där den översta delen är insvept i moln. Kommer jag någonsin att ge mig ditupp? Vägen kan jag ganska enkelt planera från min plats men kommer jag återvända för att göra det? I ett ögonblick av klarhet inser jag att livet är för kort för att förverkliga ens hälften av det jag skulle vilja.

Efter fotopausen är det dags att fortsätta, vi har inte hunnit ens halvvägs genom dalpassagen. Stenskravlet planar strax ut och blir som omväxling vågrätt. Däruppe ligger en liten sjö med höjdangivelsen 1253.

Sjön ligger skyddad i en dalsänka och närheten till Niják ger en slags tyngd åt den kärva atmosfären. Oerhört lockande som lägerplats, trots att terrängen är hård och ojämn. Som lunchplats skulle platsen duga utmärkt, men vi väljer ändå att fortsätta mot nergången på andra sidan. Spänningen ökar när vi närmar oss kanten framför oss.

Den vy som öppnar sig gör oss inte besvikna. Nedanför, delvis i skugga, ligger sjön Nijákriehppejávrásj. Och framför oss den stora platån Gássaláhko (Gåsslätten). Och ännu längre bort, på andra sidan Stora Lulevatten, sträcker sig massivet Gállaktjåhkkå upp i lufthavet. Alltsammans en hänförande syn.

Vid sjön har vi tänkt pausa och äta lunch. Nervägen dit präglas av ett enormt snöfält som täcker en sluttning som sannolikt är full av stenblock. För oss som går nerför är det definitivt en fördel att gå på snön. Antagligen för dem som kommer från andra hållet också, så länge snön är tillräckligt hård så man inte trampar igenom. Det är den nu. Dessutom brant och isig på sina ställen så vi får noga välja väg.

Snöfältet ligger skyddat åt nordost. Man kan undra om det överhuvudtaget smälter bort på sommaren. Kanske någon som läser detta vet?

Nere vid Nijákriehppejávrásj kan vi nu se Áhkkámassivet som varit skymd bakom Niják hela dagen. Här med Stortoppen:

Efter lunchen fortsätter vi på mycket behaglig ängsmark utmed nordsluttningen av Suottasjtjåhkkå. Nedanför oss rinner den breda Suottasjjåhkå som fyllts på med vatten från många vattendrag. Nijákjågåsj förser med ännu mer vatten, och på fotot nedan kan detta sammanflöde anas efter den första S-kurvan. I bakgrunden sjön Kutjaure.

Suottasjjåhkå brukar vadas före sammanflödet om man vill fortsätta utmed Áhkkás västtoppar (det var där Eloise skulle vada tidigare på dagen). Det gemensamma vattendraget byter namn till Sjnjuvtjudisjåhkå som faktiskt också är vadbar på vissa ställen.

Vi fortsätter vår vandring. Framför oss, i bakgrunden på följande foto, reser sig Sareks Nordtopp och, längst till höger, Stortoppen:

De envisa myggorna är tillbaka, men uppe i Nijákvágge såg vi inte en enda. Det börjar bli kväll och vi kommer allt närmare Suottasjjåhkå som här kallas -jågåsj. Den är vi tvungna att ta oss över. Jokken rinner ut från från glaciären Suottasjjiegna som präglar detta landskap och har skapat rejäla åsar med grus och sten.

Suottasjjågåsj är den kraftigaste jokken i norra delen av Sarekmassivet. Häruppe är den ganska strid och relativt smal  - för tillfället. Vid snösmältningen på försommaren och vid regn kan denna jokk bli ett svårt hinder att forcera. Rentav omöjligt.

Vi navigerar oss fram mellan grusfälten. Det är tydligt att här ibland flyter strida strömmar överallt. Nu är strömfårorna inte många och vi hittar ett ställe som är lite bredare. Kängor och långbyxor åker av och så ger vi oss ut. Det smutsbruna, ogenomskinliga vattnet forsar med kraft men går lyckligtvis inte högre upp än till knäna. Ett ganska tufft vad, men vi kommer över utan problem.

Sedan slår vi upp tälten bara något hundratal meter senare, med en fascinerande vy upp mot glaciären. En stor, svart klippa reser sig upp ur isen - en nunatak som innuiterna säger. Det är mäktigt att ha en glaciär så nära inpå. Dess närvaro kan nästan kännas, inte bara som kyla utan som om den är ett levande väsen. En fin lägerplats i denna stämningsfyllda arktiska miljö.

Nedan två flygfoton, hämtade från Lantmäteriets Min karta. Under de ca 60 år som förflutit mellan bilderna syns hur glaciären har minskat, inte minst i sin nedre del (längst till höger på fotona). På 1960-talet befann sig nunataken långt upp på glaciären, nu är den på väg att friläggas. (Den svarta fläcken långt till höger på det nutida fotot verkar vara skuggan av nunataken.)

Nästa vandringsdag fortsätter vi mot Vuosskelvágge. Vi träffar Eloise igen och det blir ett glatt återseende. Sedan går vi tillsammans i nästan två dagar innan vi skiljs åt före hemresan. Så blir detta ännu en minnesvärd fjällresa.