Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.

Bild (ovan) från bröderna von Wright: Svenska fåglar. Min upplaga är från 1924 men målningen gjordes långt tidigare.

Lappugglan är nästan lika stor i centimeter som berguven. Och den är en fågel som alla fågelskådare vill se. Bokstavligen ALLA. Som fältbiolog på 1970-talet – när lappugglan var en raritet ännu mer än nu – hörde jag en historia om några ungdomar som åkte norrlandståget mot Narvik. Någonstans fick de genom fönstret se en lappuggla sitta nära järnvägsspåret. De drog omedelbart i tågets nödbroms för att kunna rusa ut och försöka få syn på den igen. (Tyvärr kan jag inte garantera att historien är sann.)

Det första försöket (halvhjärtat)

Jag har sett lappuggla i Skåne vid ett par tillfällen, men det har inte min gode vän Anders G. Så dagen efter den upptäcktes skulle vi ge oss ut i skogen för att leta. Vi var inte ensamma. På parkeringen stod ett dussin bilar och på de smala skogsvägarna gick skådare med kikare och teleobjektiv. Ingen hade fått syn på den, men klockan var bara halv elva så optimismen var fortfarande stor.

Anders och jag gjorde som alla andra, gick omkring på skogsvägar och stigar, oupphörligt spanande upp i varenda grov tall som passerades. Det var nämligen där vi väntade oss att finna den, halvsovande på en gren innan skymningens sorkjakt kunde börja. Efter en timmes letande tyckte vi det var dags för kaffe och en andra frukost. Vi slog oss ner vid ett hygge, njöt av skogsluften och resonerade om hur viktigt det egentligen var att lyckas få syn på den gäckande ugglan.

Vi var överens om att det inte var helt oviktigt. Rentav nästan ganska viktigt. En lappuggla är ju inte vilken fågel som helst. Visst ville vi se den. Men frågan var om vi hade en bra strategi.

Nuförtiden är det nog mer regel än undantag att fågelskådare har larm. Varken Anders eller jag använder sådant. En gång hade jag, men jag blev så trött på alla meddelanden som kom in. Jag är överhuvudtaget trött på min mobil och använder den nästan bara när jag måste. Problemet med att vara utan larm är att det inte skulle gå att veta om någon annan hade hittat ugglan. Vi var alltså tvungna att leta upp den själva, vilket inte är särskilt effektivt om man vill ”kryssa” en fågel på sin önskelista.

Det finns säkert de som tycker att Anders och jag lider av både dumhet och ett orealistiskt självförtroende. Själva brukar vi intala oss att det inte är fågeln i sig som är det viktigaste. Egentligen är det själva naturupplevelsen. Denna inställning tycker vi är ganska beundransvärd, om vi får säga det själva. Då blir ingen förvånad över att jag knappt tar i trendiga reportageartiklar med titlar som ”Krysset är allt”. (Möjligen kan jag nedlåta mig till att läsa artikeln när ingen ser.)

Vi gick i omkring i Vombs fure ytterligare en eller två timmar. Ingen uggla syntes till uppe i tallarna. Inte heller de skådare vi mötte hade sett den, hur dyra tubkikare och teleobjektiv de än släpade omkring på. Så vi återvände till P-platsen. Där träffade vi en dansk skådare som vi pratade lite med. Han var inte den ende som rest över Öresund för ugglans skull.

Ett chockbesked

Därefter åkte Anders och jag till Vombsjöns strand för att se lite andra sorts fåglar, samtidigt som vi försökte intala oss att den där lappugglan kanske inte var så viktig ändå. I sjön fanns två havsörnar som försökte göra livet surt för en flock storskrakar. Det var rätt underhållande och ingen skrake såg ut att förlora livhanken.

Efter en ny fikapaus beslöt vi att återvända till skogen för att se hur läget var. De flesta bilar var borta och av fågelskådare syntes inte ett spår. Men en hundägare hade mött flera stycken i skogen tidigare.

– Var de utspridda eller i grupp? frågade jag.

– Utspridda, sa han.

Det finns nämligen två sätt att hitta en sällsynt fågel. Ett är att leta upp den själv, vilket är svårt. Det andra är att upptäcka en folksamling som står och glor på den med kikare. Mycket enklare. Fast här fanns ingen sådan grupp.

Jag gick till Anders som väntade i bilen och gav honom min rapport. Klockan var då ungefär tre på eftermiddagen och det hade börjat skymma. Vi bestämde oss för att åka hem.

På kvällen ringde han och var fylld av upprörda känslor. Han hade gjort en alldeles förfärlig upptäckt.

– Har du sett på Artportalen att lappugglan sågs precis efter att vi varit där?!

Nej, det hade jag inte. Så nesligt, så orättvist. Det visade sig vara en enda skådare som sett den i skogen och tagit ett foto av den. Medan vi själva, liksom väldigt många andra, hade kammat noll. Det var ett tungt ögonblick att kämpa sig igenom. Och skulle vi orka samla ihop tillräckligt med beslutsamhet för ett nytt försök nästa dag? Väderförutsägelserna var inte de bästa.

Nästa förmiddag vilade mycket riktigt ett kompakt, regnigt mörker över bygden. Helt i harmoni med vår dystra sinnesstämning. Vi bestämde oss för att strunta i saken. Men kanske dagen därpå? Vädret skulle bli bättre då (om man fick tro killgissarna på SMHI).

Det andra försöket (beslutsamt)

Så hamnade vi återigen ute i skogen. Vår upphöjda inställning att det egentligen handlar om själva naturupplevelsen hade nu krackelerat en aning – vår återkomst till samma plats var ju ett bevis på det. Ja, en lappuggla är faktiskt viktig. Rentav ganska mycket viktig.

Men hur skulle vi ta oss an uppgiften den här gången? Nästan alla skådare rörde sig utefter skogsvägarna. Men då missar man gissningsvis över 95% av alla träd i skogen. Vi skulle vara listigare än så och istället metodiskt genomsöka de stora områdena mellan vägarna. Samtidigt skulle vi då få uppleva det allra bästa av skogen i Vombs fure. Så klart gratulerade vi oss själva för detta kloka förutseende. Naturupplevelsen är ju trots allt det allra viktigaste. I varje fall om ingen fågelskådare lyckades se ugglan under dagen. 

Samtidigt innebar vår strategi en risk. Om någon såg lappugglan skulle vi inte få veta det förrän vi kom tillbaka till P-platsen. Då skulle vi stå där med näsor lika långa som fågelfotografernas värsta teleobjektiv. Men vi trodde benhårt på vår plan.

Det var verkligen fint på många ställen i skogen som är mycket större och mer trolsk än vad man kanske först tror.

Anders tillhör inte skogens mest trolska inslag. Här på en skogsväg med sin tubkikare på axeln. Den lilla handkikaren hade han av någon anledning glömt hemma. Sin matsäck hade han som väl var med sig. Annars hade han med gott samvete kunnat äta upp större delen av min.

Inte bara fågelskådare rörde sig på skogsvägarna. Staketet till höger omgärdade ett hygge.

Dovhjortar finns i skogen. En och annan är helt vit. Under kalvningstiden på våren finns det även kronhjortar här. Då får man inte röra sig fritt i Furet utan bara följa skogsvägarna. I de täta buskagen kan det nämligen ligga hindar med kid.

De sista halmstråna

Efter en skön fikapaus drog vi oss genom skogen mot bilen igen. Långa sträckor var skogen mossigt grön men någon uggla syntes inte till.

Vi träffade en dam med hund. Hon bodde i Vombs by och berättade att det fanns gott om sork vid en damm i skogen. Vore hon en lappuggla så skulle hon minsann hålla till där, sa hon. Jag mindes att ugglan faktiskt hade rapporterats därifrån vid något tillfälle den första dagen.

Anders och jag drog oss dit, men förhoppningarna sjönk i takt med dagsljuset. Vi hade då gått ungefär en mil totalt och bestämde oss för att avsluta vår dag med en sista kopp kaffe. Medan vi tittade ut över den stora dammen kom ytterligare en grupp skådare som också var beredda att ge upp. Klockan var nu ungefär halv fyra och träden var mest mörka siluetter mot himlen. Ingen hade sett någon lappuggla på hela dagen, fick vi veta.

Ibland tror man inte det är sant

Från alla håll tycktes man nu återvända till sina bilar. Vid parkeringsplatsen var det liv och rörelse. Det pratades och ropades. Vad sa man? Att lappugglan hade setts bara för en liten stund sedan! Var det verkligen möjligt? Och var fanns den nu?

Senare samma dag fick vi veta att ugglan hade flugit över skogsvägen precis söder om P-platsen och sedan fortsatt in i skogen. Vilken ironi! Vi hade inte behövt ta ett enda steg från bilen för att se vår uggla. Vi hade kunnat dricka kaffe och äta gräddtårta hela dagen och bara vänta på att den skulle visa sig.

Dessutom hade ugglan flugit in från väster. Anders och jag (och jag tror alla andra också) hade bara letat öster om skogsvägen. Åt väster finns på nära håll en ganska stor asfalterad väg där det kör mycket bilar. Ugglan var uppenbarligen slugare än vi allihop tillsammans.

Jag ringde upp Anders som var långt efter mig. Vår vackra fasad av naturfilosofi föll ihop som ett korthus. Kryssardemonen hade definitivt slagit klorna i oss. Nu var det bara lappuggla som gällde – och att skynda sig. En liten grupp av skådare var på väg bortåt, på skogsvägen söder om P-platsen. Det var några hundra meter att gå och den nu helt ointressanta skogen bara svischade förbi.

Strax mötte vi tre skådare som redan hade tittat på ugglan och var på väg tillbaka. Jodå, den fanns bara något hundratal meter in i skogen, sa de, sittande i ett träd. Mörkt hade det blivit, men det borde gå att se den. Det var bara att hitta dem som kommit dit före oss.

Foto: Anders G.

Snabbt in i terrängen. (Måtte det inte vara långt att gå, tänkte mina tankar alldeles av sig själva.) En bit in stod några människor och spanade. Och fotograferade! Inte fanns det mycket ljus, men med teleobjektiv som har ett ”öga” stort som hos en jättebläckfisk så kan det ändå löna sig. Min egen utrustning är mycket blygsam i jämförelse (det viktiga är ju att uppleva naturen ... ja, ni förstår). Men i den stunden var min kamera inte bara enkel, den ville inte ens starta. Trots att den fungerat tidigare under dagen. Morr … hur länge skulle ugglan sitta kvar och vänta på att jag fick fram reservbatteriet ur ryggsäcken?

Så äntligen kom den igång. En enda bild fick jag, sedan bytte fågeln plats. Vart tog den uslingen vägen, fanns den kvar? Så en lättnadens suck, den hade bara flugit en kort bit. Och så kom skådargruppen igång med fotograferingen igen. Jag fick några bilder till, sedan gick kameran in i total strejk (hemma konstaterade jag att det andra batteriet troligen hade laddat ur sig när det inte använts på ett tag).

Ovan: mitt första foto på den rara ugglan. Skyhögt ISO-tal, lång slutartid och oskarpt. Inte alls lika bra som många andras. Men den som investerat motsvarande en halv familjebil i sin kamerautrustning behöver ibland känna att den får valuta för sina pengar.

Foton i all ära. Men att stå där i skogen efter en intensiv slutspurt och med ögonen sluka en sådan varelse, det kan man leva länge på. Och ska vi vara ärliga (och det ska man ju) så trodde vi nog inte på allvar att vi skulle få se den där ugglan.

Tillägg

Det finns mer att läsa om möten med lappuggla här på Utsidan. En av dem som har skrivit är majjen (Håkan Friberg). Här är tre intressanta artiklar som dessutom innehåller fina foton:

Fikapaus med lappugglefamilj

Lappuggla häckar i Närke!

Vi firar 1:a maj med kärt återseende