Av någon anledning som jag inte minns kom jag för en tid sedan att tänka på en tur jag gjorde i slutet av 70-talet.  Vid ett tillfälle hade jag och min kompis en ganska märklig upplevelse, vilket man ibland har när man färdas i naturen. 

Den "perfekta" ön

Det hela skedde på en veckotur med kanadensare på småländska höglandet. Jag minns inte exakt i vilket område vi befann oss i och inte hller namnet på den medelstora sjö vi sent en kväll paddlade på. 

Sjön ifråga innehöll ett antal öar och vi letade efter någon där vi kunde slå upp vårt tält och tillbringa natten. Skymningen var i antågande och det började bli akut.

Vi närmade oss först en ö som innehöll en koloni gråtrutar. De gillade oss definitivt inte. De gjorde väldigt närgångna dykattacker mot oss, och min kompis berättade avskräckande historier hur gråtrutar med sina sylvassa näbbar kunde sprätta upp huvudsvålen på en människa. Sant eller inte? Vi beslöt i varje fall att paddla vidare.

Det hade blivit nästan helt mörkt när vi kom till nästa ö. Inga fåglar retade sig på vår närvaro, allt verkade lugnt och fint. Vi steg i land och hamnade på jämn, torr och slät skogsmark. Inga djur, inga ljud. Allt verkade perfekt för en övernattning. Nästan för perfekt. Vi fick upp vårt tält och gick och la oss.

Förföljda

På morgonen vaknade jag tidigare än kompisen. Några skogsmyror hade tagit sig in i tältet och jag undrade hur. Då såg jag hur ytterligare en myra kröp in genom det pyttelilla hål som bildades där blixtlåsen på tältet möttes. Strax därefter kom en myra till.

Lustigt, tänkte jag men reflekterade inte så mycket mer över det. Jag kröp ut ut tältet och såg till att dra igen blixtlåsen ordentligt så att kompisen inte skulle bli störd. Visserligen i brydde vi oss inte om myror i måttligt antal, men det bästa var ju ändå att slippa dem om man kunde.

Eftersom vi skulle äta frukost ihop lite senare satte jag mig på en sten och läste en bok och betraktade naturen. Det var myrfritt när jag satte mig, men det måste ha funnits en myrstig i närheten för efter en kort stund var stenen omringad av myror. Och de var på väg upp till mig.

Jag bytte plats och gick längre bort från alla synliga myror. Men samma sak inträffade igen. Märkligt. Här fick man tydligen vara lite slug.

Jag letade en stund och hittade en ytterst smal udde (bara några decimeter bred) som var garanterat myrfri. Jag sprang ut på den för att skaka av mig mina förföljare. Och där satt jag, flera tiotals meter från närmaste myra och kände mig säker.

Men det otroliga hände att myrorna var på väg till mig! Jag såg dem komma med god fart mot mig längst ut på udden där jag satt. Närmare och närmare kom de, och inom några minuter skulle de ha hittat mig.

Känslan var inte långt ifrån den man kan få när man ser en ruggig skräckfilm. Inte konstigt att ön var tom på andra djur. Med dessa odjur som härskare kunde väl varken gråtrutar eller något annat ha en chans att bygga bo och föda upp ungar.

I mörkret kvällen innan hade vi inte sett dem, och det var väl att vi hade haft vårt tält att sova i. (Jag såg för min inre syn hur vi annars hade vaknat upp som två avgnagda skelett i våra sovsäckar.)

Chanslösa

Jag flydde. Ut på en sten två meter från land. Där satt jag och tittade väldigt noga så att ingen myra simmade efter mig.

Kompisen hade mycket roligt när han vaknade en timme efter mig och fick veta varför jag satt på min sten. Själv tänkte han äta frukost på land, och han hade många kommentarer om mitt val. Jag tror jag sa något om att han gärna fick sitta och kommentera, för stenen var inte särskilt stor och jag satt gärna själv.

Det dröjde inte mer än högst tio minuter förrän vi satt båda två ihopträngda på min sten och med visst besvär fick i oss en nödvändig frukost. Slaget mot myrorna var förlorat.

Det var med en känsla av lättnad som vi paddlade vidare och lämnade Myrornas ö bakom oss. De följande kvällarna undersökte vi våra lägerplatser mycket noga innan vi slog läger någonstans.