Luohttoláhko i Sarek är nog en av de mest säregna platserna i den svenska fjällvärlden. Den 5 augusti (förra året) var vi fyra stycken på väg dit: min vän Anders, hans ungdomar Frida och Axel, och jag själv. Vi hade just pausat i "hörnet" där Lullihavágge och Noajdevágge möts. Framför oss hade vi utsikt över Sarvesvágge och den del av Rapadalen där det så kallade Rovdjurstorget ligger. Men något besök i de delarna skulle det inte bli denna gång. Vi hade nått in i Sarek så långt som vi hade möjlighet att hinna på vår färd, och nu var det dags att vända tillbaka till Kvikkjokk. Och färdvägen skulle gå över Luohttoláhko.

För att nå högplatån behövde vi gå genom dalgången Noajdevágge. Denna är också ganska egenartad med en uttalad S-form. Krökningen syns tydligt på fjällkartan, men jag upplever den som ännu tydligare i verkligheten. Dalen känns ganska avskild, som en egen liten värld. Den är djup med höga, branta bergssidor. Man kan tälta på fin gräshed på några ställen i dess nedre och mellersta delar, men i den övre delen är det stenigt och brant.

En tidig sommar för flera år sedan såg Anders och jag spåren av en lo här. Lon hade suttit och spanat uppe på en klippavsats och sett en ren komma på snöfältet långt nedanför. I snön kunde vi se att den sprungit fram till renen och bitit ihjäl den. Själva lodjuret såg vi aldrig, men spåren avslöjade vem som hade varit framme. Och den ihjälbitna renen låg kvar på snöfältet. Men den här gången fick renarna beta ifred på sluttningarna.

Foto från mellersta delen av Noajdevágge. Man följer hela tiden utmed Noajdejågåsj. På något ställe är det fördelaktigt att korsa jokken för att få en enklare väg förbi ojämheter i terrängen. Men när vi fyra gick här var det så mycket vatten att det hade behövts ombyte på fötterna. Vi såg ingen anledning att göra oss besväret att vada utan höll oss på samma sida hela tiden. På andra sidan kanten i bakgrunden ligger det hägrande målet: Luohttoláhko!

Den steniga delen i slutet på dalgången var jobbig. Dagen närmade sig sitt slut och vi hade gått många kilometer i stenskravel. Hungern och tröttheten satte in hos oss alla fyra. Det var inte med jubel och hänförelse vi kom upp ur ravinen och såg högplatån. Det var istället lägerplats och kvällsmat som kändes angeläget. Men att hitta lägerplatser uppe på Luohttoláhko är lättare sagt än gjort. Det är otroligt stenigt och så här sent på sommaren var det ont om bäckar att hämta vatten från. Som väl var hade vi koordinaterna på en lägerplats som Anders och jag använt tidigare, så det gick fort att hitta till den. Vi fick upp tälten och ordnade kvällsmat som vi åt utomhus. Långsamt började vi ta in atmosfären och stämningen.

Foto på vår lägerplats. I bakgrunden "baksidan" av det dramatiska Pårtemassivet.

Med en nivå som nästan överallt är över 1200 meter (och på vissa ställen över 1300) är platån lika hög som ett mindre fjäll. Detta medför bland annat att det är svalare häruppe än nere i de omgivande dalgångarna. Inte minst när solen försvinner under horisonten. Under natten blåste det upp och det blev ganska kyligt. Följande morgon åt vi frukost inne i tältet eftersom temperaturen utomhus inte var särskilt lockande.

En annan följd av den höga höjden är att växtligheten är mycket sparsam. Man spanar förgäves efter videbuskar och fjällbjörkar. Av ris som kråkbär och blåbär ser man heller inte ett spår (åtminstone har jag aldrig lagt märke till dem). Till och med gräs saknas på stora ytor. Istället är det karg, stenbeströdd mark. Bitvis bildar stenarna väldiga områden av blockterräng.

Anders, Frida, Axel och jag hade en lång dagsmarsch framför oss och vi behövde komma iväg tidigt. Ungefär halva dagen skulle vi ägna åt att gå över östra delen av Luohttoláhko. Därefter skulle vi ansluta till den platå på Loametjåhkkås västsluttning som populärt kallas "1260-platån". (Om någon undrar hur den passagen går till så har jag en beskrivning här. Observera att i det inlägget beskrivs en annan lägerplats. Den är mindre, ligger något längre norrut och är svår att finna.)

Ovan: Det finns inte gott om jämna markplättar, men här är i varje fall en. Detta är förlängningen av vår tältplats. I bakgrunden bland annat Bálgattjåhkkå, Sáitáristjåhkkå och Loametjåhkkå. Närheten till dessa massiva stenjättar gav lägerplatsen en atmosfär där man gärna blir tyst och bara förundras. Tyst är det också på själva slätten, när det inte blåser. Alla vattenfall är så långt borta att de inte hörs. De bara syns.

Foto från lägerplatsen ner mot jokken som kommer från sjö 1244. Sjön ligger en knapp kilometer åt vänster i bild, ej synlig från lägerplatsen. Platsen ligger således några hundra meter norr om den lilla sjö som på fjällkartan är den nordligaste efter sjö 1244. Jokken är källflöde till Noajdejågåsj och ligger mindre än hundra meter från lägerplatsen. I förgrunden den flata sten som är bra att luta sig emot när man äter. I synriktningen höjer sig terrängen. Luohttoláhko är ju inte helt platt, utan landskapets form kan beskrivas som väldiga dyningar som frusit i sin rörelse. Mängden nakna stenar är överväldigande. Här växer inte mycket mer än lavar!

Ovan: Sáitáristjåhkkå till vänster och Loametjåhkkå till höger.

Bálgatjiegna. 

I den steniga terrängen i östra delen finns överallt vattendrag, pölar och mindre sjöar. Här är det lättgånget, men svårighetsgraden på Luohttoláhko varierar.

Fotot ovan visar en del av landskapet nedanför Bálgatjiegna. Bäcken kommer från något av glaciärpartierna. När jag går häruppe och fascineras av den karga miljön kan jag inte låta bli att fundera över vad som är på väg att hända på grund av klimatförändringarna. Kommer glaciärerna så småningom försvinna? Kommer risheden göra entré och breda ut sig? Kommer videbuskar och fjällbjörkar dyka upp här och var? Om allt detta sker får vi ett helt annat Luohttoláhko än vi har idag.

Vy över slätten, mot norr. Den avrundade konturen av berget Noajdde gör att berget är lätt att känna igen. Likaså Kanalbergets profil till vänster om det. Färgskalan i augusti är synnerligen dov. Ingenstans ser man färgglada växter som bryter av i allt det mörka. Det vilar en tyngd och ett allvar över landskapet som gör att man inte går opåverkad genom det.

Vy mot Jiegnavágge och Svenonius´ glaciär, med berget Jiegnatjåhkkå i mitten. Inte heller i denna riktning är Luohttoláhko särskilt platt. Landskapet har ett ovanligt utseende för att vara i Sverige, det ser nästan utomjordiskt ut. Om bergen i bakgrunden inte hade varit så höga och snötäckta hade man kanske kunnat tro att det var Island.

Rast vid en stor sten efter att vi kommit ner på 1260-platån. Stenen är bevuxen med en vacker röd lav. Vad jag har kunnat finna ut kallas laven Praktlav (Xanthoria elegans) och den är vanlig i fjällen.

Nere på 1260-platån hade vi inte längre utsikt över Luohttoláhko. Vi fortsatte därmed mot nya mål. Efteråt sa Frida att hon hade tyckt om Luohttoláhko. Detta var roligt att höra eftersom ett så kargt ställe kan behöva att man vänjer sig under flera besök.

Under vår fortsatta färd hade vi inte särskilt gott om tid så det blev långa etapper och få pauser. Men vi hann ändå njuta av fina vyer över Njoatsosvágge som bredde ut sig nedanför oss.

När vi hade passerat över Ruopsokjåhkå och var på väg till lägerplatsen på Tjievrras sluttning mörknade himlen, trots att det inte var kväll. Detta var inledningen till ett dramatiskt skådespel på himlen. Solen bröt efter en stund genom molnen och spred ett fascinerande ljus över övre Njoatsosvágge.

De sista två vandringsdagarna ner till Kvikkjokk gick genom välkända marker (Pårekslätten och Kungsleden). Ungdomarna gjorde en fin insats de avslutande dagarna, precis som de gjort under hela vandringen. Det var roligt att se att de uppskattade allt det nya och att fjällvandringsdebuten gick så bra i det tuffa Sarek. Men de påpekade att pappan och hans kompis nog hade kunnat ha ett mindre ambitiöst program. Med tid att stanna fler nätter på fina ställen och se sig om ordentligt där. Jaja, detsamma har vi sagt till oss själva många gånger. Men det är så mycket vi vill se och göra så vi lyckas inte särskilt bra med det.

Kommentar 2014-08-10

Nyss hemkommen från ett besök i området kan jag ge ett tips om att hitta en bra väg från 1260-platån (dvs när man ska upp på Luohttoláhko åt motsatt håll som vi gick ner).

Efter att man passerat de två nordligaste småsjöarna (och alltså befinner sig precis norr om dem) vrider man åt NO och börjar uppstigningen på en lutande gräshedssluttning.

Efter några få minuter spanar man uppåt i färdriktningen och ser sluttningen bilda en horisontlinje (se fotot ovan). Den stora sten som avtecknar sig till höger i bild syns i förstoring härunder. Den ska man gå upp till.

Detta är samma sten som ungdomarna vilade sig vid förra året. När man når den går man rakt uppför i det ganska branta stenskravlet. På fem, tio minuter är man uppe på planare mark (stenig dock) och kan sätta kurs direkt mot Luohttoláhko som man nu överblickar från ovan. Därefter är det ganska enkelt att finna en lagom lutande väg ner i nordostlig riktning (syns bra på fjällkartan).

(Ovanifrån är stenen lite svårare att upptäcka, men det går. Om man som vi ska ner till sjöarna. Men man kommer enkelt ner även om man inte ser den, det är uppåt som det är svårare att pricka rätt.)