Den moderna tidens fjällvandrare använder ibland stigar som är mycket gamla. En del av dem har fått nya rösen och markeringar och gjorts till välbesökta vandringsleder. När man går på dem tänker man kanske inte på att det är färdleder som kan vara många hundra år gamla.

Men ibland är man medveten om det. Det gäller t ex den färdväg som går mellan Kvikkjokk och Tarraluoppal (Darreluoppal) och som kallas Linnés väg. Färdvägen går på kalfjället och är ett alternativ till att gå Padjelantaleden nere i Tarradalens björkskog. På Linnés väg hade människor säkerligen färdats långt innan Linné använde den, och efter honom nyttjades den av präster och kyrkfolk för att snabbt komma upp till Alkavare kapell för att fira gudstjänst. Som kyrkväg har den kommit att kallas Präststigen, och till skillnad från Linnés väg går den inte ner till Tarraluoppal utan viker av norrut och följer strax väster om gränsen mellan Padjelanta och Sarek.

Alkavare kapell ligger vid sjön Álggajávrre. Här börjar också dalgången Alkavagge (Álggavágge) som är en av portarna in till centrala Sarek (några höga toppar skymtar i bakgrunden). Vid sjön finns två aluminiumbåtar som vi använde för att komma från kapellet till Präststigens början. Här har vi varit över på padjelantasidan med båt nr 1 och hämtat båt nr 2. Nr 1 är ordentligt upplagd igen så nu återstår bara att ro över för sista gången med båt nr 2. Det var lågvatten i sjön, så det hade varit både enklare och snabbare att vada över till fots vid utloppet där Miellädno börjar. Men som Diana sa: "Det var en upplevelse att få göra en båtfärd i fjällen."

Går det att hitta den gamla leden?

Förra året blev jag intresserad av att finna den gamla Präststigens sträckning i naturen. Jag ville upptäcka hur den hade gått i detalj, inte bara ungefär. I böcker och artiklar hade jag läst att en del av de gamla rösena fanns kvar, hundratals år gamla. Kunde man hitta dem? Eller kunde man på egen hand klura ut hur stigen kan ha gått? I ett par artiklar här i min blogg redogjorde jag för mitt sökande och mina funderingar: Präststigen i Kvikkjokksfjällen samt Sökandet efter Prestemansstenen.

Under en del av denna sommars fjällvandring fortsatte jag mina undersökningar. Jag och min goda vän Diana från Riga vandrade från Alkavare kapell mot Kvikkjokk. Under färden letade vi efter dels upptrampade stigar, dels rösen och andra markeringar. Det var mycket spännande. Skulle vi kunna hitta tecken på att det har funnits en led där (så som den gamla Generalstabskartan från 1890 visar)? Och om det nu gick att hitta något - exempelvis rösen - skulle de vara ålderdomliga eller skulle vi bara hitta nutida stenhögar som satts upp av renskötare eller turister?

Nu är vi över på padjelantasidan och båt nr 2 har lagts på plats och bundits fast. Då är frågan: Går det att hitta några spår efter Präststigen? Till att börja med är det sankmark och där finns knappast något att finna. Vi får gissa hur man kan ha gått och se om vi hittar något intressant några hundra meter längre fram. I bästa fall.

En dryg kilometer söder om båten vid Álggajávrre kommer vi fram till Alep Sarvesjåhkå. Vi går på västra sidan av jokken och här finns en tydlig renstig. Går vi på Präststigen? Mja, det går väl inte att säga säkert, men det är inte osannolikt. Åsarna tvingar renar och folk att välja den här vägen nära vattnet, och det är väl därför det har uppkommit en vältrampad stig. Stigen försvann sedan en bit efter vadet över Rissájåhkå där terrängen är lättgången. Vi följde därefter nästan enbart rösen på vår väg mot Kvikkjokk.

Ett pärlband av rösen

Det märkliga var att vi hittade rösen. Och inte bara några få utan flera tiotal! Först var jag väldigt förvånad över att det fanns så många, men enligt vad jag har fått veta finns det en anledning till detta som är både överraskande och självklar på samma gång. (Jag behöver dock forska vidare så det är för tidigt att avslöja allt i denna artikel.) Oftast var det ganska långt avstånd mellan rösena, men Ibland fanns flera stycken nära varandra.

Rösena var olika i storlek, konstruktion och placering, och det är inte säkert att alla de fynd vi gjorde hör samman med den led vi sökte efter. Men ett mönster framgår tydligt: rösena bildar ett glest band i naturen som förvånansvärt väl överensstämmer med den gamla färdväg som finns på Generalstabskartan från 1890. Kunde vi ha hittat det vi sökte efter? Eller hade vi hittat något annat?

Jag är inte klar med mina undersökningar än och jag insåg också att jag behöver få hjälp av personer som har bättre kompetens än jag själv på olika ämnesområden. Helst också lokalkännedom. Men jag anar redan nu att en del av våra frågor kommer att få överraskande svar. Mer om detta i en kommande artikel.

Men redan nu är det helt rätt att visa några av de rösen vi fann på vår väg från Álggajávrre mot Vállevágge. Kommentarer står under respektive foto. Håll till godo!

Det första röset fann vi en bit från renvaktarstugan som ligger väster om Sarvesvágge. När jag såg det gjorde jag ett glädjeskutt. Lavbeväxningen tyder på att stenarna har legat i samma position länge. Detta syns dock inte på den spetsiga huvudstenen som från detta håll ser nyare ut (dvs betydligt mindre lavbevuxen).

Ytterligare ett röse på vår väg. Röset ger ett "ålderdomligt intryck" (som arkeologer brukar uttrycka sig). Konstruktionen är efter liknande princip som på föregående foto. En spetsig sten har rests (eller snarare lutats) på ett stort stenblock och fixerats med några extra stenar som ser till att huvudstenen inte kan röra sig. Denna typ av konstruktion såg vi flera gånger och är ovanlig när man gör moderna rösen. Nuförtiden staplar man ju ofta rösena så att det bildas en stenhög eller ett litet "torn".

Ett av de rösen som gjorde starkast intryck på mig. En trekantig sten där spetsen pekar uppåt (vi fann flera med liknande form). Det står på en liten kulle invid gränsen mellan Padjelanta och Sarek, väster om Njoatsosvágge. Om man kommer från söder är det synligt på 950 meters håll trots att det bara är en halvmeter högt (på längre håll skyms det av en kulle, annars skulle man kunnat se det). Konstruktionen med en större sten i mitten med mindre runt omkring är känd av arkeologerna från olika typer av rösen, till exempel gränsrösen (mittstenen kallas hjärtsten). I fjällen tycks alla rösen vara ledrösen, dvs markera färdväg. Men principen med en hjärtsten kan man finna även på ledrösen.

Ett röse med hjärtsten, placerad i naturskön omgivning. Ett annat, och större röse, syns i bakgrunden till höger. Bergstoppen är Vássjátjåhkkå och sluttningen till vänster tillhör Vássjábákte.

Närbild av röset som var i bakgrunden på förra fotot. Som synes är detta ett staplat röse. Vássjábáktes sluttning reser sig upp bakom renarna. Denna plats tror jag var den som Axel Hamberg syftade på som kyrkfolkets andra lägerplats. Han beskrev den med följande ord: "Andra lägerplats togs under »gråberget Vassja» »vid en bäckstrand och källa, här är öppen utsikt»; ungefärliga läget återfinnes lätt på kartan." (Jag har således ifråga om denna detalj ändrat åsikt jämfört med vad jag skrev förra året och jag ska i kommande artikel förklara varför.)

Ytterligare ett staplat röse, med vacker utsikt över sjön Vássjájávrátja.

Detta röse var också ett av dem som gjorde stort intryck på mig. Omsorgsfullt byggt, med översta varvet av vitlysande kvartsstenar. Jag tror att de vita stenarna skulle göra röset lättare att upptäcka. Själva idén med ett ledröse är ju att det - på ett eller annat sätt - ska sticka av från omgivningen och dra blicken till sig när man spanar efter vägledning. Fjällvandrare passerar i en jämn ström några hundra meter ifrån det utan att se det eftersom det är skymt. Ändå går säkert den bästa vägen förbi just här. Men eftersom leden är bortglömd av vandrare så tänker ingen på att gå exakt som man gjorde förr. Men kanske någon som läser detta ändå känner igen röset och vet var det står? ;-)

Diana bredvid ett röse av den trekantiga typ som är placerad med den tunga basen nedåt och lutad mot det stora stenblocket. Den nålspetsliknande formen fungerar extremt bra för att upptäcka ledrösen när man spanar på långt håll. Denna är dessutom placerad så att den syns i relief mot himlen. Hade man bara placerat en eller ett par "vanliga" stenar ovanpå varandra på ett stenblock hade det kunnat förväxlas med naturligt förekommande stenformationer. Men en sådan här "nålspets" ovanpå ett större block är väldigt osannolikt att hitta naturligt. En genial konstruktion som vi såg åtskilliga exempel på.

Ett röse med mer "modern" form. Men det var kraftigt lavbevuxet och kan vara gammalt ändå. Sjön i bakgrunden är Bajep Buojdes.

I kommande artiklar (det blir sannolikt fler än en) tänkte jag redovisa rösenas placering på någon form av karta samt diskutera åldersbestämning, mm. Samt naturligtvis den stora frågan om det med hjälp av de funna rösena går att fastställa hur Präststigen en gång gick.

Till sist vill jag påpeka något som är självklart (eller i varje fall borde vara det): rör inte rösena i fjällen. De gamla rösena måste få stå kvar intakta, för kanske vill dina barnbarns barnbarn titta på dem om hundra år. Jag anser också att man ska undvika att på egen hand bygga nya rösen (med undantag för dem som pga myndighetsutövning, renskötsel eller annat har särskild anledning att göra det).