Denna vinter tog tidigt vårt land, och även Skåne, i ett järngrepp. Detta fick mig att på allvar bestämma mig för att vistas ute i snön. Och med tanke på att vintrarna härnere under lång tid inte har börjat på allvar förrän i mitten av januari såg det bra ut för några äventyr på skidor.

Alltså, ner i källaren och fram med Tegsnäsarna. Ut i snön, med siktet inställt mot horisonten. Tjohopp!

Foto: I början av januari såg det fortfarande lovande ut.

Och mer därtill: planer gjordes upp att träna tältliv och pulkadragning på de snöiga skånska fjällhedarna. Som en förberedelse för en skidtur i fjällen i mars.

Det var så det såg ut vid den tiden, ja. Sedan kom mildväder och regn strax efter nyår. Och så har det fortsatt sedan dess, avlöst av vissa dagar av frost. Men ingen mera snö.

Nu är så gott som all snö borta från fälten och det börjar se grönt ut på gräsmattorna. När solen kommer fram värmer den så skönt. Någon enstaka tofsvipa har anlänt, och när som helst kommer lärkan. Det känns plötsligt väldigt avlägset med en skidtur i Lappland. Vinter, du har svikit mig!

Foto: Det tänker väl inte bli vår? Redan? (För att ta denna vårblid var jag tvungen att först ta mig igenom ett lundensiskt buskage som var lika svårforcerat som snåren i Sarek.)

Men jag tänker inte ge upp. Alla jag känner (utom den gode vännen Anders som ska med på turen) tycker att jag tappat förståndet eftersom jag är den ende i bekantskapskretsen som har deppat ju varmare det blivit och ju mer snö som försvunnit från landskapet.

En gång läste jag en artikel av någon som hävdade att man väljer landsända att bo i Sverige efter den typ av friluftsmänniska man är. Och man måste bestämma sig. Den som exempelvis vill bo i Norrland måste vara s k vintermänniska. Annars funkar det inte. För sommaren däruppe är ju bara en slags ljuvlig parentes mellan vinterperioderna. På samma sätt kan en vintermänniska inte bo i södra halvan av Sverige. Det funkar inte heller, han eller hon kommer att förtvina inombords.

Men hur går det då för dem som vill vara vintermänniska halva året och sommarmänniska den andra halvan? För det är detta jag håller på att bli, jag som på grund av min sydliga uppehållsplats har upplevt för få och för korta vintrar för att fatta vem jag egentligen är. Det är nog resorna upp till Lappland i juni som tydligt har visat mig att snö och is ger möjligheter till fantastiska naturupplevelser.

Alltså: snömannen inom mig vill komma ut och få en chans att materialisera sig. Åtminstone ena halvan av året. Så vart ska jag ta vägen? Finns det något sätt att komma ur denna personlighetsklyvning? För att inte tala om dilemmat att inte veta i vilken landsända jag borde bosätta mig i.