Dagen före julafton råkade jag ut för en olyckshändelse. Jag råkade i peta mig själv i högra ögat med fingret. Det skedde i ren brist på koncentration. Kanske kliade det, jag minns inte.

Nu är det ju så med ögon att blir det en rispa i hornhinnan (och det blev det) så kommer infektioner lika säkert som spam i inkorgen. Så efter två dagar såg jag ingenting. Efter flera sjukhusbesök, och efter att ha stoppat ett antal olika salvor och droppar i ögat, har jag börjat se igen. Och nu - den 2 januari - kände jag mig redo för uteliv.

Jag tog bussen till Södra Sandby som ligger ungefär en mil från Lund. Därifrån tänkte jag gå hem. Först tog jag vägen utefter Sularpsbäcken där jag hoppades att se strömstare som ibland övervintrar. Men det var mycket is i bäcken, och ingen strömstare syntes till. Ett par andra flanörer hade heller inte lyckats se någon. Så den kanske har dragit ännu längre söderut. Jag gick vidare och bäcken blev allt mer fattig på vatten.

Men en nötväcka lyckades fastna i kameran. Ofint nog vände den bara bakdelen mot mig.

Det ligger mycket snö kvar i naturen fortfarande, och jag pulsade vidare utefter bäcken. Sedan ut på ett fält där rådjuren letade efter ätbart genom att gräva i snön. Djuren har det svårt sådana här hårda vintrar, jag tror att många av dem omkommer av svält. Även harar och vissa fåglar letar föda under snön. 

På fotot ovan ser man rådjurens vita bakdel. Dovhjortar, vars honor (hindar) inte är mycket större än rådjur, har också en del vitt i baken, men dessutom en ganska lång, mörk svans som syns tydligt mot det vita.   

Eftersom jag inte var i allra bästa form undvek jag den konsekventa snöpulsning jag annars brukar göra vid sådana här promenader - man kommer nämligen in på de roligaste områdena om man tar de obekväma vägarna. Så det blevpromenad en sträcka på bilvägen mellan Sandby och Rögle istället.

Därefter vek jag in på den lilla vägen mot Hardeberga, berguvarnas hem. Några berguvar kunde jag inte se. Jag hade bara handkikare med mig, och det krävs tubkikare om man ska lyckas. Men en hare kom skuttande i min väg, och den fick jag ett par foton av.

Klockan hade blivit nästan tre och jag hade varit ute i tre och en halv timmar. Ögat kändes bra, men det hade runnit mycket hela tiden. Nu fick jag väldigt kall motvind och då rann det ännu mer. Händerna blev också snabbt nerkylda, och de extra skalvantarna blev till stor nytta.

Fotot ovan: Vindkraftverket vid Hardeberga. Detta solitära verk har vi vant oss vid att se, det stör inte alltför mycket just här. Men det planeras en formlig explosion av liknande kraftverk i landet. Hur många sådana klarar vi att ha i landskapsbilden - och hur många klarar fåglarna?

Utsikten ner mot Lund var fin, och snön på fältet hade blivit hård av vinden. Som en vindpinad fjällhed, ungefär. Det gick ganska lätt att gå där. Jag var hemma just som solen var på väg att dala ner bakom horisonten.

Kul att kunna vara ute igen!