Två dikter har legat länge och väntat på att de ska "kännas färdiga". Nu tror jag att de är det.
Vissa intryck från fjällvandringar och andra naturfärder får jag inte ordentligt nerskrivna förrän efter lång tid. De finns visserligen som spridda utkast i datorn, men av någon anledning är det svårt att hitta exakt de ord och uttryck jag vill ha.
Men det gör ingenting att det tar tid. Då hinner jag fundera ordentligt på vad det är jag har upplevt. Eller kanske bättre uttryckt: vad jag har anat. Sedan är det förhoppningsvis begripligt även för andra. Eller att det i alla fall sätter tankarna, minnena och fantasin i rörelse!
Skymning
Skymningen förändrar allt
När ljuset försvinner
förminskas världen
och reduceras till
den allra närmaste omgivningen
Kvällen upphäver alla avstånd,
upplöser känslan av naturens väldighet
Allting utanför min lägerplats
blir tvådimensionellt
och stelnar i skymningen till en tavla
Jag kan fortfarande urskilja
horisonten, bråddjupen och höjderna
men jag kan inte längre fatta
att jag skulle kunna gå där långt borta,
finna fotfäste och förflytta mig
Då tänker jag på fullt allvar
att det räcker med några få steg
och att sträcka ut min hand i månljuset
så kan jag röra vid alla bergen,
utan minsta ansträngning
Det ohörbara
Det är att utvidgas
liksom vattnet som rinner genom en grotta
urholkar den och gör den större
Så är det
De intryck som mina
sinnen fylls med
ska göra mina tankar rymligare
få mig att höra
starkare
lära känna mig själv
tydligare
Det handlar inte om att förlora sig själv
eller att uppgå i något
utan helt enkelt att vara ett membran
som både uppfattar
och förstärker
det ohörbara