Strax före klockan 6 på morgonen samlades folk i hotellets lobby. Alla undrade hur det skulle bli med dagens ballongstart. Utomhus var det nog någon minusgrad, vi hade blivit uppmanade att ta på oss varma kläder.

Efter en stund fick vi besked: det blåste fortfarande ute på slätten, men vinden förväntades mojna. Starten skulle bli av, men ingen kunde säga exakt när. Det gick nog ytterligare en halvtimme. Sedan kom folk från ballongfirmorna och meddelade att det var dags. De flesta drog en lättnadens suck och spänningen steg. Men de som sovit dåligt och ångrat att de anmält sig insåg att nu fanns ingen återvändo.

Vi åkte i minibussar ut till startplatsen. Det var gryning och dåligt ljus för kameran. Synen var fantastisk.

På startplatsen är det fullt av ballonger som håller på att värmas upp. Någon sa efteråt att det var ett 70-tal, men jag är inte säker på att det var så många. Kanske.

En ballong bredvid vår värms upp. Aggregaten drivs med butan.

Dags för dem att ge sig av. Korgens tomvikt är ca 1 ton, och med full last (20 personer) kan den väga totalt ca 2,5 ton. Alltihop lyfts lekande lätt av lite varm luft (nåja inte så lite).

Högre och högre går det. Och det går fort.

Nu är det vår tur! Innan vi stiger på har vi fått en minimal frukost och en kopp kaffe. Sedan är det bara att äntra korgen. Det finns fotsteg att kliva på och handtag att hålla sig i. Handtagen är helt nödvändiga vid landning, då man lutar sig med ryggen mot färdriktningen i halvsittande ställning.

Vår pilot med förnamnet Buket är 26 år gammal och har flugit ballong sedan hon var 19. Jag tror hon sa att hon hade över 1200 flygtimmar. I Turkiet finns bara några få procent kvinnliga piloter, så vi kände oss speciella att få henne. Hon var helt enkelt fantastiskt duktig.

Precis före start får vi tre enkla instruktioner av Buket. Jag minns bara en av dem: Kliv inte ur korgen när vi är uppe i luften. Hon hade nog kunnat hoppa över den instruktionen.

En armada av luftballonger svävar ut över landskapet.

Vi har börjat vid Göreme World Heritage där vi var dagen innan. Här ser vi nu klostergrottorna från ovan.

Piloterna varierar höjden ofta så att vi ibland glider ner i dalgångarna och ser naturen på nära håll. I vissa raviner finns små grusvägar eller vandringsleder. Nu är det för kallt för att vandrare ska lockas hit, men små försäljningsstånd vittnar om andra årstider. Någon vildmark är det inte frågan om.

Vissa stunder är vi på hög höjd. Piloterna kan till viss del styra ballongerna, men i stort sett glider de åt det håll den svaga brisen blåser.

Buket har decimeterprecision i sin manövrering. Vid ett tillfälle höjer hon ballongen upp invid en klippa så nära att man hade kunnat kliva ur och ställa sig på klippkanten. Men visst ja, vi fick ju inte gå ur korgen under flygning.

Morgon och soluppgång.

Landningsdramatik

Flygturen börjar ta slut och några ballonger har redan landat. Buket pratar i sin walkie-talkie med sin besättning på marken. Det är fyra män som ska möta oss på en lämplig landningsplats. Buket måste undvika mindre kraftledningar, bilvägar, trädplantager, raviner och så vidare, men hon har hunnit se ut en plats (och en reservplats strax bakom). Hon har meddelat besättningen som åker dit med sin stora jeep.

Ballongerna styrs med dels brännar-aggregaten, dels fyra linor som sitter fast någonstans uppe i ballongen. Buket sänker oss ner mot landningsplatsen. Ett tjockt rep släpar efter korgen. De fyra stabila männen tar tag i det och ska bromsa farkosten, men vinden är för stark.

- De var för långsamma, klagar Buket. De hinner inte.

Männen släpas med mot en ravin och måste släppa repet för att inte falla ner. Vi glider några meter över marken ut över ravinen. Männen måste nu åka flera kilometer för att komma över på andra sidan som bara är hundra meter bort. De är hjälplöst akterseglade. Vad kommer hända nu? undrar vi.

Buket tappar inte fattningen. Hon säger till oss att inta våra landningspositioner i korgen. Hon tänker ta ner ballongen helt själv.

Och det gör hon, på en fläck ängsmark som hon sett ut till reservplats. Korgen dunsar i marken tre, fyra gånger och släpas ett tiotal meter. Sedan tar det stopp. Buket snabbar sig så att den stora ballongduken tappar luft och inte inte kan blåsa iväg med oss. Duken lägger sig ner och vi kan stiga ur. Vi jublar, hon får en spontan applåd och är dagens hjälte. Ingen hann ens tänka på att bli rädd.

Behöver jag säga att damerna i sällskapet fick vatten på sin kvarn? Det hördes en flod av kommentarer i stil med: Det ska till en kvinna för att fixa sånt här. Männen har man ingen hjälp av när det verkligen gäller. Vi kvinnor måste kunna klara allt själva. Och så vidare. Ja, det var kvinnornas dag utan tvekan.

Färden firades på traditionellt sätt med champagne som besättningen på marken dukade upp i naturen. Det var långt till den väntande minibussen och vi forslades i två grupper på jeeparna. Vi blev några kvar som kunde ta ett gruppfoto.

Buket, we love you!