Präststigen (eller Prästvägen som den också kallades) gick mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Jag har skrivit några artiklar här i bloggen om "detektivarbetet" att - så exakt som möjligt - kartlägga denna väg som användes av de präster som skulle förrätta gudstjänster i kapellet. Artiklarna är taggade med "Präststigen". 

Präststigen är ett namn som finns i Ortnamnsregistret. Uppgiften kommer från Harald Grundström, forskare och präst, kanske mest känd för "Lulelapsk ordbok". Jag förmodar att namnet med modern stavning blir "Härrábálges".

Alkavare kapell byggdes 1788 och Präststigen användes från och med detta år fram till ungefär 1860, då gudstjänsterna upphörde (de återupptogs ca hundra år senare). Stigens ungefärliga sträckning har varit känd ända till modern tid, och den fanns med på Generalstabskartan från 1890 samt på de fjällkartor som användes fram till ca 1970-talet. Däremot har de exakta detaljerna om hur stigen gick efterhand fallit i glömska, även om det naturligtvis kan finnas en och annan bland lokalbefolkningen som sitter inne med kunskapen.

En fjällvandring för 144 år sedan

I Svenska Turistföreningens årsskrift år 1892 fann jag en mycket intressant hänvisning till Prästvägen i en artikel som författades av en anonym person: Från Aktsek till Njuonjes. En femtonårings reseminne från 1871. Han följde med ett sällskap av samer genom Sarek, och gruppen övernattade vid ett lappläger vid södra stranden av Alkajaure (Álggajávrre). Han skrev följande: ”Stärkta af den långa hvilan och den kraftiga kosten anträdde vi färden kl. 8 f.m. på prästavägia eller prestvägen, så kallad, emedan den alltid togs af kvikkjokkspresten på hans färder till eller från Alkavare. Vägen var textad, d.v.s. angifven genom små stenrösen på höjderna. Genom Sarvisvagge Njåtsåsvagge, och Laktovagge gick färden till Welkespuolda, hvarifrån vi skulle enligt Per Olofs utsago sett Sulitälma på en mils afstånd, om vädret varit klart.”

Här får vi alltså veta att vägen var ”textad”, det vill säga att mindre rösningar hade placerats på höjderna för att underlätta för dem som färdades. Stenrösena var alltså väl kända av lokalbefolkningen ett decennium efter att prästresorna hade upphört. Resesällskapet följde sedan Prästvägen ända till Vállevágge, där de lämnade den och vek av västerut mot Njunjes.

Rösning Pr06 skymtar som en vass nål några hundra meter norr om tältet som nätt och jämnt står inne i Sarek. Rösningen ligger nästan precis på gränsen mellan Padjelanta och Sarek, drygt 7 km norr om Tarraluoppalstugorna och ca 1 km söder om den punkt där renstängslet korsar gränsen. Den är väl synlig från vilket håll man än kommer på Prästvägen. Troligen var detta en av de rösningar som 15-åringen såg på sin resa. När jag pratade med en renskötare i samebyn sa han att de ibland reser upp nerfallna rösningar. Om just denna har behövt sådan omsorg vet jag inte. För närvarande verkar den stå stadigt och stabilt.

Före femtonåringens resa hade en präst, Jonas A Nensén, gjort färden från Kvikkjokk till Alkavare kapell för att förrätta gudstjänsten. Detta var år 1841, således 30 år tidigare. Nensén beskrev sin färd på fjället noga även om anteckningarna är ganska knappa. Det är en reseberättelse av nästan modernt snitt som kastar ljus över hur vissa delar av Prästvägen gick. Han nämnde däremot ingenting om rösningar och vägmarkeringar. (Jag har återgivit flera citat av Nensén i en tidigare artikel.)

Att rösa en led

I höstas ringde jag upp sarekkännaren och författaren Tore Abrahamsson som jag hade ett par givande samtal med. Han påpekade att när man rösar en led är ett avstånd på 200 meter mellan rösningarna lämpligt. Följer man en sjö eller liknande kan det vara längre. Om man tänkte på samma sätt när Prästvägen rösades innebär detta att det skulle kunna vara tiotals rösningar per mil av Prästvägen. Så många tror jag inte det var, terrängen kräver det inte överallt. Men det kan ju tänkas att åtskilliga har rasat ihop under årens lopp, och att de man kan se numera bara är en del av de ursprungliga rösningarna. Jag fann för övrigt ett mindre antal stenhögar som kan vara sådana raserade rösningar.

Det naturliga när man sätter upp rösningar är att placera dem på upphöjda ställen: kullar, höjder, större stenblock. De ska ju synas tydligt på så långt håll som möjligt. Om sikten är skymd måste de stå tätare.

Annat än bara prästväg?

En annan person jag har talat med är Kenneth Awebro, som är en av dem som bäst känner till de gamla silvergruvorna i Lappland, och som har skrivit avhandlingen Luleå silververk. Han anser att stigen till Alkavare användes redan före kapellets tillkomst och var till för gruvarbetare som skulle upp till gruvan. Gruvarbetarna var ju ofta ovana vid fjällen och beroende av en tydligt utmärkt stig. Detta innebär att vissa av rösningarna kan vara äldre än 230 år, rentav över 300 år gamla.

Före gruvans tid kan det mycket väl ha funnits en samisk led med i stort sett samma sträckning. Men samerna behövde knappast rösningar för att hitta i fjällen, så rösningarna bör inte vara äldre än gruvan vid Alkavare (tillkom år 1673).

Åldersbestämning

En detalj som jag från första början tyckte var mycket viktig var att åldersbestämma rösningarna. Lavarna som växte på dem borde vara en av de få möjligheter om står till buds att gära en sådan datering. Vid kontakt med länsstyrelsen och Laponiaförvaltningen (Laponiatjuottjudus) fick jag dock veta att denna metod är något man frångått. Detta bekräftades av en botaniker och lavexpert som jag kontaktade på Botaniska muséet i Lund, Ulf Arup. Han berättade bland annat att den gröna kartlaven inte är riktigt så pålitlig att använda som jag beskrev i en av mina artiklar. Vissa av de lavar jag hade fotograferat var också svåra att exakt bestämma till art.

Den magnifika rösningen Pr12 som står några hundra meter från den förmodade Prestemansstenen. Anledningen till att den vita "kronan" inte är lika lavbevuxen som de grå stenarna ansåg Ulf Arup bero på att lavar inte växer lika bra på den vita kvartsen. När det gäller lavarnas tillväxthastighet beror det på många faktorer, till exempel väderstreck, solbelysning, utsatthet för vind, typ av mineral och fågelspillning. Detta gör åldersbestämning med hjälp av lavar svår. 

Inför bedömningen av lavarnas ålder hade jag funderat ut en hypotes. När man bygger en rösning kan ju de stenar man plockar redan ha lavar på en eller flera sidor (undersidorna som är vända mot jorden bör dock vara rena). I den färdiga rösningen kommer då en sida av den bestå av ett antal stenar där somliga kan ha mer eller mindre beväxning medan andra saknar detta. Sedan går åren. Om man efter en tid åldersbestämmer de stenar som har de yngsta lavarna bör man kunna få fram en ålder. Ulf Arup höll med om att det fanns en poäng i detta resonemang, men jag uppfattade att så långt som till noggrann åldersbestämning ville han inte gå. Då hade man behövt en referenssten, dvs en sten där man känner till åldern av dess lavbeväxning.

Nåväl, man borde i varje fall kunna kasta en blick på en rösning och få ett intryck. Om det växer flera olika sorters långsamväxande lavar, de har fyllt springor och mellanrum, och flera sidor av rösningen är täckta av lavar, då bör rösningen vara gammal. Men är rösningen 300 år eller bara 150 år? Att avgöra det kan bli besvärligt. Därför nöjer sig arkeologer ofta med att göra en ungefärlig bedömning. I fråga om Präststigen handlar det om rösningarna kan anses vara äldre än från 1850. Då kan de klassas som fornminnen. Åtskilliga av de rösningar som jag dokumenterat bör vara minst så gamla, vilket jag fått bekräftat av en arkeolog.

Mysteriet med Prestemansstenen

I en artikel (oktober 2013) skrev jag om den så kallade Prestemansstenen. Stenen finns utsatt med namn på Generalstabskartan från 1890. Namnet finns också med i Ortnamnsregistret, och som uppgiftslämnare anges Harald Grundström (1931). Han har tillfogat en anteckning: Läget endast ungefärligt angivet. Jag antar att han menar hur stenen är utritad på Generalstabskartan.

Claes Grundsten nämner stenen i en av sina guideböcker, men den är trots detta inte lätt att finna. Lars Hedegaard Larsen från Danmark lyckades få fram en bra kandidat till denna sten år 2013, vilket jag redovisade i artikeln.

Jag har talat med några personer som har gått hela eller delar av Präststigen. Kenneth Awebro och Lars G Hedlund gjorde det på 1980-talet och har nämnt om detta i artiklar. Rolf Kjellström och Ulf Böke gjorde en vandring i Linnés fotspår år 2000 (men de kände inte till Prestemansstenen). Kenneth Awebro trodde att Grundsten möjligen kunde ha fått uppgifterna om Prestemansstenen från honom. Kenneth var inte säker varifrån han själv fått dem. Kanske var det från kartstudier. Han ansåg att stenen var en gränssten som kan ha markerat vägskiljet där stigarna delar sig. En väg går ner till Tarraluoppal (den vi kallar Linnés väg) och en del är Prästvägen till Alkavare.

När det gäller Prestemansstenen är mina forskningar inte avslutade. Jag hoppas fortfarande på en bekräftelse att rätt sten är funnen, den som Lars Hedegaard letade upp. Alternativt en dementi och en ny kandidat. Man skulle önska att Harald Grundström fanns att tillfråga. Jag återkommer i ärendet om det framkommer någonting nytt.

Ovan: stenblock funnet av Lars Hedegaard Larsen. Koordinater: N67 10.309  E17 10.495; SWEREF 99 TM:  7452178,  594138. Dess läge stämmer med Generalstabskartans angivelse av Prestemansstenen, och den ligger nära ett stigskilje. Det finns heller inte särskilt många andra stora stenblock att välja på i just det området. Platsen är lämplig för rast och att släcka törsten, och kanske gjorde kyrkfolket det här. När man passerat denna sten ska man ta en smula höjd och korsa Gárránisjågåsj vid en rösning som jag gett beteckningen JB01.

JB01 markerar kanske ett gammalt vadställe över Gárránisjågåsj.

JB01 i närbild. Koordinaterna är: N67.176824  E17.179607; SWEREF 99 TM:  7452746,  594330.

Är Präststigen kartlagd i modern tid?

I inledningen skrev jag något om att vägen varit ungefärligt känd ända till nutiden, men att kunskapen om dess exakta sträckning inte varit allmänt känd. Visserligen var den fortfarande mycket välbekant en tid efter att den slutade användas av prästerna, och säkert fanns det på vissa sträckor en synlig stig man kunde följa. Man får väl också räkna med att stigen kartlades i detalj av kartograferna under arbetet med Generalstabskartan 1890. Men hur var det därefter?

Under 1960-talet vaknade intresset för Präststigen igen, i samband med kapellets återinvigning år 1961. Det genomfördes säkerligen åtskilliga vandringar under de följande decennierna och det skrevs en hel del artiklar och reseberättelser om stigen. I flera artiklar som jag läst nämns iakttagelser om rösningar utefter färdvägen, men ingen tycks ha gjort en systematisk undersökning av dessa rösningar. Detta har jag också fått bekräftat av en handfull personer som var med på den tiden och som intresserade sig för hur stigen kan ha gått. Två av de främsta kännarna av stigen är Kenneth Awebro samt Lars G Hedlund som samarbetade med Kenneth att kartlägga transportvägarna till gruvverksamheten i Kedkevare och Alkavare. De tog reda på hur stigen gick i stora drag men letade inte systematiskt upp rösningar för att få dem dokumenterade och inprickade på kartan.

Men de fann ändå åtskilligt av intresse. I artikeln Vägen till Alkavare i Studia Laplandica 9 skriver Hedlund: "Ännu sommaren 1987 kunde stigen ... bitvis återfinnas längs hela sin sträckning. Ett mindre antal mer eller mindre intakta ... eller omkullfallna rösen kunde återfinnas längs färdvägen." Vidare: "Stigen är fortfarande bitvis synlig i terrängen...". I artikeln finns ett par foton som visar dels ett röse, dels en nedtrampad stig i marken. Det verkar som om Lars Hedlund mer koncentrerade sig på stigens slitage i terrängen än på att leta rösningar. Som fjälljägare och fjällforskare hade han också en mycket stor erfarenhet av detta arbetssätt. (Här kan man fråga sig om det är möjligt även idag för en tränad blick att upptäcka stigens slitage på terrängen.)

Åter till frågan i rubriken. Om den formuleras på detta sätt: "Har Präststigens sträckning systematiskt kartlagts med avseende på dess rösningar?" så tycks svaret trots allt vara nej. Ingen jag har frågat känner till en sådan kartläggning. Och då har jag vid det här laget pratat med många. Institutioner som Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen, Laponiatjuottjudus, Ájtte och så vidare. Vidare ett betydande antal fjällkännare och författare, privatpersoner bland lokalbefolkningen samt samer och renskötare från de två aktuella samebyarna.

Det är spännande att hitta ett nytt forskningsfält. Och jag är säker på att det finns mer i fjällvärlden som är outforskat (eller näst intill) och som ingen hunnit ta itu med.

För närvarande har jag, från och till, en smula kontakt med Laponiatjuottjudus som är den förvaltning som närmast ansvarar för fornlämningar i Laponia. De har visat intresse för själva stigen och för fynden av rösningar. Vi får väl se vad det kan leda till. En poäng i sammanhanget är att stigen inte bara handlar om en fornlämning utan att den duger att använda även för nutida "turist"-verksamhet.

Prästvägen som nutida vandringsled

Prästvägen är definitivt värd att göra känd som fjällvandringsled. Den är troligen den snabbaste färdvägen till Alkavare kapell och därmed till ett av Sveriges mest avlägsna fjällområden. Möjligheten att hitta bortglömda vägmarkeringar och andra arkeologiska lämningar blir en spännande krydda till vandringen. Den som hittar rösningar eller andra spår som kan vara från Präststigen får gärna dela med sig av dem till mig - jag skulle bli mycket tacksam för detta.

Terrängen är relativt lättvandrad - om man jämför med andra färdleder som går genom stiglöst land. Naturen är storslagen med vyer in i både Sarek och Padjelanta. Möjligheter till avstickare in i Sarek finns, t ex vid övre Njoatsosvágge. Närheten till Padjelantaleden vid Tarreluoppalstugorna kan kännas som en trygghet om krafterna skulle tryta eller vädret bli besvärligt.

Stigens historia gör den även lämplig som pilgrimsled (sådana vandringar lär ha gjorts för 30-40 år sedan). Man känner historiens vingslag när man ser de gamla vägmarkeringarna och lägerplatserna. Det är fascinerande att leva sig in i hur det var att gå stigen för 200 år sedan. Vandringen kan med fördel avslutas med ett besök i kapellet, och vill man pricka in kyrkhelgen så infaller den alltid sista söndagen i juli. Om man inte har lust att gå samma väg tillbaka kan man gå norr om sjön Álájávrre och enkelt fortsätta till Staloluokta. Den som inte räds strapatser kan ta vägen genom Sarek.

Några smakprov av vägen

I tidigare inlägg om Präststigen (augusti och september 2014) har jag med text och kartor beskrivit hur vägen gick. I artiklarna finns de olika rösningarna utsatta med sina beteckningar. Jag upprepar inte allt detta en gång till utan hänvisar till artiklarna. Men här kommer i varje fall ytterligare några foton och kommentarer som kan vara användbara om man planerar att vandra leden eller delar av den. Jag har koncentrerat mig på den sista tredjedelen som jag tror är den minst kända sträckan. Det är den del som kommer efter Prästemansstenen, så här följer vad som händer efter den och efter rösning JB01.

Efter att ha passerat Prästemansstenen och JB01 vid Gárránisjågåsj passerar man strax öster om punkt 1082 på fjällkartan. Ett par pyttesmå sjöar passeras därefter och sedan går man i en ravin som till att börja med är mycket grund. Den leder ner mot den lilla namnlösa sjön söder om Vássjárávjátja (syns längst till vänster på fotot ovan). Man följer den lilla bäckravinen och går i kanten av den sanka gräsmark som finns öster om Vássjájávrátja. Norr om sjön går stigen uppför en sluttning till den flacka gräsplatå där prästfolkets andra nattläger låg (prickarna längst bort i bakgrunden på fotot).

Fotot ovan är taget uppe på lägerplatån med rösning Pr09 i förgrunden, kameran riktad mot söder. Här finns ytterligare rösningar att studera. Platån erbjuder en vacker utsikt över Vássjájávrátja och jag tycker detta borde vara ett intressant utflyktsmål för en dagstur från Tarraluoppalstugorna. Den sanka gräsmarken öster om Vássjájávrátja breder ut sig nedanför. Kommer man norrifrån (och alltså följer prickarna söderut i bild) så gäller det att välja rätt bäckravin när man går uppför sluttningen i bakgrunden. Den lilla sjön söder om Vássjájávrátja är dold bakom den bergrygg som kommer från höger i bild.

Efter lägerplatån vrider Prästvägen rakt norrut igen. Man kan sikta strax väster om den punkt där renstängslet skär gränsen mellan Padjelanta och Sarek. På det sättet kommer man efter ca 2 km att kunna sikta Pr06 på långt håll (se foto ovan i artikeln). Med lite tur passerar man även rösning OD01 som ligger en kilometer norr om platån. Jag misstänker att det finns fler rösningar här som jag inte lyckats hitta.

Rösning Pr02 (röd pil) på stenen till höger om Diana. 2 km längre norrut ligger Pr01 (gul pil) som är rest på en större sten som avtecknar sig mot Álggavárres sluttning i bakgrunden. Även om Pr01 är placerad på ett föredömligt sätt och kan upptäckas på långt håll behöver man nog kikare för att ana att den finns där. Det borde rimligen finnas rösningar mellan dessa två, men vi såg inga. Kanske om man letar noga.

Pr01 sedd på närmare håll. Rösningen är den som vi fann närmast Alkavare (ca 2 km söder om vadet över Rissájåhkå). Sjön Álggajávrre ligger bakom stenen, i sänkan hitom Álggavárres sluttning.

Vid ankomsten till Álggajávrre återstår bara ett litet problem om man ska till kapellet: att ta sig över vattnet. Det finns båtar, skänkta av fjällvandrarklubben Skarja. De kan man använda. Men om vattennivån inte är hög är det enklaste att vada vid utloppet intill båtarna. Kallt förvisso, men man slipper det tunga arbetet med att vända och dra båtarna (kräver två personer).

För egen del hoppas jag kunna återvända till Prästvägen i juli i år för att fullborda mina undersökningar. Tanken är att nå fram till Alkavare kapell den 25 juli och kunna delta i kyrkhelgen. Det har jag aldrig gjort tidigare.