När den första granaten exploderade, var Eva och jag på väg tillbaka från lekparken utanför parlamentet. Skräcken den skapade hos alla var genomträngande. För mig var det den första i livet och den kändes in på benmärgen. Jag lyfte upp Eva och sprang i full fart i riktning mot rektorns hus, där vi har en lägenhet. Jag märkte att de äldre på gatan såg mycket oroliga ut, hade blicken fäst mot Tahrir torget där Saleh anhängarna befinner sig. De yngre fylldes med adrenalin och tonåringarna ropade till mig:

”Är du rädd, spring för livet!” 

   Så skrattade de maniskt. Den andra och tredje granaten briserade ovanför oss. Jag förstår varför alla som upplevt mängder av krig och grantat eld (mortar fire på engelska) hatar dem mer än alla andra vapen som används i krig. Dörrvaktens hustru, som nyss kommit till Sanaa från byn efter att ha gift sig med Kamal, dörröppnaren, var skräckslagen. Pamela ringde mig från skolan samtidigt som en till briserade när vi talade i telefon. Hon var snabbt tillbaka. Jag satt längst ned i skolans sju våningshus med Eva. Granat nummer sex var den värsta. Hela byggnaden skakade och ljudet, ja, det är skräckinjagande. Jag skrek åt Pamela att komma till oss där vi satt i skydd. Hon försökte lugna den skräckslagna dörrvaktshustrun. 

”Varför skriker du åt mig?” skrek hon tillbaka när hon kom in och satte sig; ”Är du rädd? Det här skrämmer inte mig!” 

   Visst var jag rädd. Inte för egen del, men för de jag älskar. 

”Jag bryr mig inte om henne!” svarade jag och fortsatte upprört: ”I en sådan här situation bryr jag mig bara om de jag älskar. Vår byggnad kan ta en granat, men inte hennes kyffe. Be henne komma hit i stället!”

    Hon vågade inte lämna sitt kyffe, så vi ringde hennes man, dörrvakten. Han kom springande till sin nya hustru.

”De är bara till för att skrämmas” , påpekade en av våra skolkamrater, amerikanen Patrick, med fyra vändor i Irak i ryggen: ”De vill endera skrämma bort folk från gatan. Eller så håller den som ligger bakom detta rikta in sig på några väl utvalda byggnader. Jag såg att en hamnade ovan parlamentet och en ovan en annan regeringsbyggnad. Säkert var det Ali Mohsen, han är säkert inte nöjd om Saleh skriver på ikväll.”

    Ingen av skolans elever är i första hand på plats för att studera arabiska. Ett skolvisum är egentligen enda chansen att komma in i landet och alla har vi betalat hutlösa pengar för detta visum. För att få chansen att leva här och vara om att se förändringarna i detta helt fantastiska land. En är fotograf åt New York Times, en annan åt Guardian, en säkert spion åt jänkarna, den fjärde en udda existens som inte vill hälsa på kvinnor, vilket är ett säkert tecken på att han är salafi och försöker komma till någon mindre fundamentalistisk enhet i landet. Jag är här för att göra en unik dokumentär. Och det känns verkligen som att fallet verkligen är så! 

   Samma kväll så skriver Ali Abdullah Saleh under GCC kontraktet, det avtal om fred och som avslutar presidentens 33 år som landets ledare, och som grannländerna arbetat fram med hjälp av marockanen Jamal Binomar. Ett komplett arabiskt paket utan större västerländskt inflytande. Jag tror det är det enda som kan funka. För araber kan araber, men västerlänningar kan inte araber och vice versa. Därför är det så oroande tycker jag, att nästan alla som rapporterar härifrån endera är unga stringers som ser en möjlighet att göra karriär. De flesta överdriver grovt för att få uppmärksamhet. Eller journalister som flyger in 4-5 dagar, bor på lyxhotell, vet lite om Jemen, eftersom de inte lever här eller har varit här någon längre tid, och det mesta de rapporterar blir då andrahandsuppgifter. Oftast från andra västerlandsjournalister. En av få som har pejl, är den svenska journalisten Tanya Holm. Och brittiska Guardians Tom Finn. Bägge lever med folk, är med jemeniter och är verkligen väl insatta och har levt här en längre tid. Vilket är viktigt, för enligt övrig västmedia, så är det oerhört oroligt här efter signeringen. Frågan är var? 

   Inte är det det ökända Hayla eller Hashaba. Eller Sahat Tahrir (Change Square). Det är som tidigare. Spänt, aggressivt, men inte värre. Igår besökte familjen vår gamle vän generalen. Han var glad att hans gamle chef skrivit på. Han tog oss på en tur genom Hashaba. Det liknade verkligen ett utbombat Beirut, enligt de bilder media rapporterade därifrån under det värsta kriget på 90-talet. Nu vet jag att det var blott en liten del av Beirut. Det också. Hashaba var en mycket ledsam upplevelse. Kulhål, hål efter granater, folktomt, tyst, tuffa vägspärrar, miljoner sandsäckar och lortigt utan sans. Generalen och vi har en gemensam vän, Kamal, han har arbetat ett helt liv att samla pengar till att köpa ett hus. För ett år sedan hittade han det perfekta området. Nytt, fräscht och modernt. Två månader efter anskaffandet började eländet. Hans bostadsområde befinner sig mitt mellan Sanaa centrum och Hashaba. Så all missriktade granater hamnar där. Även om hans hus inte träffats, börjar det spricka överallt. Av efterskakningarna efter bomberna. Han har setat inomhus ett helt år i stort sett, arbetat någon timmer per dag och ägnat resten åt att tugga kat och vänta ut eländet. Han var verkligen en strimma av sitt normala jag. Med generalen var det bättre. Tidigare hade allt kat-tuggande förstört hans gommar, så nu hade han slutat. Vi såg en helt ny och fräsch general.  Hans kriker fortfarande när han pratar. Hans hörsel har tagit skada av alla kanoner han stått bredvid och dirigerat. En annan tid, ett annat krig. 

   Jag kände till den eventuella lösningen tio dagar tidigare genom min mycket gode vän som är Salehs högra hand. Jag köper en hel del av hans argument. Han har varit den drivande att få fram detta. Lösningen måste vara lite medelvägsarabisk, inte straffande västerländsk med en massa domstolar och straff i Den Haag. Eller militära invasioner. Det visar hur lite västerlandet förstår arabvärlden. I synnerhet Jemen, som bygger på en stark ledare som inte viker sig men som samarbetar med landets olika och starka klaner. Tacka den som varit ledare, bli av honom och den gamla makteliten snarast och starta upp en sorts demokrati, för att få elementära samhällsdelar på plats som fungerar. Snabba val ingen någon hinner krångla, för allt tar tid i Jemen. Här är klanerna i norr så starka och välbeväpnande att man brukar säga att presidenten, eller den som har makten, bara styr över Sanaa fram till ringleden som omger huvudstaden. Min väns oro, om inte kontraktet blev just så, var att stammarna skulle uppfatta en svag ledare som en svaghet och då börja hitta någon annan att liera sig med. Kanske t.o.m. till en annan utländsk makt. För det är inte helt ovanligt att stammarna lierar sig med den som kan föda dem. De flesta inom stammarna är mycket fattiga, men välbeväpnade. Och deras sätt att hantera konflikter, har i tusentals är varit väpnad kamp. Att släppa dem lös, är att kasta landet i inbördeskrig. Inte heller vill min vän få in islamisterna och låta dem växa för starka, som så sakta tycks ha blivit fallet. För annars är jemeniterna inte speciellt religiösa. De vill ha ett fritt liv och njuta. De är sannerligen livsnjutare. De vill se på TV, tugga kat, ibland ta sig en sup, ha åsikter och vilt diskutera alla ämnen på jorden och till största del fritt få leva hur de vill. Jemen är mycket friare än de allra flesta arabländer. Och flertalet muslimska länder för den delen. 

   Några större hyllningar blev det inte i Sanaa efter påskrivandet, men flertalet jag talat med är mycket glada, även om de flesta fortfarande har sina farhågor. Ali Mohsen och Sadig Al Ahmar och hans familj är ju fortfarande kvar och har makt. Likaså en stor del av Salehs familj är kvar i betydande positioner, så visst återstår mycket arbete. Men något har i alla fall hänt. Men lär ta det riktigt positiva i det hela. Och går det bra, så kan det ju bli så att Jemen kommer att fungera som modell för de andra arabländerna som behöver förändring. 

   Jag hoppas också att underskriften gör att Sanaas dörrar åter öppnas. Generalen hade en gammal vän, en kamelförare, 94-år gammal som jag träffade igår och intervjuade. 7 dagar tar färden från Al Hudaydah till Sanaa, som är mitt mål denna gång. Jag har en månad på mig att saker och ting skall lösa sig…jag är egentligen inte så otålig, eftersom jag trivs bra i Sanaa, liksom resten av familjen, men vill ju ut på färd för att få ett landsortsperspektiv! Den gamle mannen har lovat att ta bussen tillsammans med mig och min följeslagare, som jag inte valt ut än, kanske min lärare i arabiska Abdul Aziz, från samma by som Rashad Al Saeed som jag besökte under Eid Al Adha. Han är mycket bra på alla sätt och vis, men kan ingen engelska. Men min arabiska har blivit bättre, även om det är långt kvar att fullt fatta vad som sägs. 

   Eva? Belquis som hon heter här, får så mycket uppskattning, kyssar och kind nypningar, att det blir nog inte helt lätt att återvända till Malmö och bli anonym på dagis igen….Pam? Hon jobbar och jobbar. Kankse kan jag övertala henne att filma mer inne hos kvinnor. Det är en omöjlighet för mig. Men, jag har i alla fall hittat min vän Boushra, eller övertalat, att hon skall försöka visa mig en del av den okända och mycket spännande världen. 

   Ännu ett bröllop har inletts i grannskapet med detta enträgna trummandet!