Det här handlar inte om "KAN", det här handlar om "VILL" och det är intressant varför...
Tror det började på mellanstadiet, det där med att jag umgicks mest med killar. Vi var nyinflyttade och tjejgänget var redan "färdigformerat" - det var svårt att fa vara med. Killarna däremot hade inget emot en tjej som var lika vild som dem, som lekte krig i skogen, byggde kojor och klättrade i trän. Jag drogs med i deras intressen och snart så hade jag förutom innebandyn och fotbollen även rena "killidrotter" = sådana där jag var ensam tjej.
Åren gick och jag tror att jag var den som var mest korkad. Det var inte förrän min bästa kompis, en kille, förklarade att han var kär i mig och varit så ett tag som jag upptäckte att killarna såg med annorlunda ögon på mig nu när vi kommit upp i tonåren...
Hur som helst så fortsatte jag med killintressena och helt plötsligt hade jag börjat jobba i ett klart mansdominerat yrke. För att passa in hängde jag med i jargongen. Efter ett tag så blev det lite för mycket, det fanns alltid någon som skulle vara så jäkla bäst (inte bara bra, utan bäst) och inte så sällan på andras bekostnad. Nedsättande kommentarer hade ofta karraktären (OBS! Könsuttryck följer!) "han va en sån jävla kärring", "han var helt kuklös, nästan som om han hade en fitta istället", "han orkade ju ingenting, precis som en tjej va han" osv. Det gjorde att man som tjej fick passa sig noga för att inte "leva upp till" och "klara av" samma saker som killarna. Efter ett tag dök det upp andra tjejer, jag var inte längre ensam. Där fanns helt klart en tävlingsvilja och ett jävlar anamma men utan de nedsättande kommentarerna. Så klart att man jämförde sig med de andra tjejerna men det var aldrig frågan om en "snoppmätartävling". Tjejer kan vara elaka (ibland elakare än killar) men det sker inte spontant i en grupp, det verkar inte som om ett gäng tjejer måste klura ut rangordningen det första de gör.
Och nej, alla killar är inte så. Precis som att alla tjejer inte är så här heller....
Jag har någon gång valt att delta i "tjejaktiviteter" - för att jag ville, inte för att jag inte kunde göra samma sak med killarna. Det är en faktiskt lite skönt att slippa vissa kaxiga element som alltid ska visa sig på styva linan. Som tror att man inte kan bara för att man är tjej. Att man inte orkar. Att det inte behöver bli en "snoppmätartävling". Det kan vara lika hårda fighter när det bara är tjejer men det finns liksom en viss jargong som inte infinner sig när det bara är tjejer närvarande.
Jag skulle säga att jag är ovanligt hårdhudad för att vara tjej, uppväxten och yrket kanske bidragit till det. Men ibland är det skönt att ex inte behöva tänka på att det finns killar i närheten ur de vinklar jag skrivit om ovan och ur en sexuell/fysisk/anatomisk vinkel.
Därför... För att jag KAN välja något annat så gör jag ibland det.
//Karolina som nu bytit yrkesbana och ger sig in i ytterligare ett manligt domninerat yrke...
Och för er som missade det förut, en bild om hur (vissa) killar
kan uppfattas ibland...
.
