48 timmar på Store Skagastølstind

När Håkan är nere och har lösgjort sig från repet fattar han posto på ett stort stenblock som reser sig tätt intill väggen ute på vänstersidan. Just där Patchells sva börjar för övrigt. Vinkeln tycks ge perfekta silhuettbilder upp mot väggen och efter en del förberedelser är Karlsson redo att visa upp sin eminenta firningsteknik. Sedan är det min tur. Med facit i hand vore det lätt att skylla på bristen på sömn, hunger och på att jag har stått länge uppe på kanten och hunnit stelna till i kylan. Men det vore djupt orättvist mot Karlsson. Faktum är att han vinner den här grenen överlägset. Om inte annat så framgår det tydligt av de sarkastiska kommentarerna från den världsberömde filmfotografen Nyqvist under min egen nedfärd.
     Som om inte denna förnedring vore nog så verkar det också som om repet inte vill lämna ankarplatsen där uppe. I alla fall inte utan kamp. När jag drar i ena repänden så känner jag genast hur tungt det går. När jag häver mig med hela min tyngd bakom så händer nästan ingenting. Tvärstopp. Åh nej. För ett ögonblick ser jag för mitt inre hur någon - antagligen jag själv - tvingas klättra tillbaka upp för repet till krönet för att lösa problemet. Men då kommer Karlsson fram och lägger ytterligare 90 kilo på mitt repdrag. Och si, då går det. Det påminner om dragkamp men till slut kommer hela repet nedfarande och alla tre kan pusta ut.
     En inspektion av repet visar inga synliga skador men däremot är flera meter av det varmt. Slutsats: Använd så långt möjligt karbiner eller bultar att fira från. Bandslingor ger för stor friktion och kan lätt korva sig och förorsaka otrevliga stopp.

Karlsson och jag pustar ut nedanför Halls Hammar.
Storen ser skräckinjagande ut några hundra meter 
bakom oss. Har vi verkligen varit där uppe?  
Vetles topp uppe till vänster.

Som synes är det mest täta höjdkurvor överallt.
Brant alltså.
     

Don't look down, it's an impossible view
Fly like an eagle, whatever you do
Don't look down, it's an impossible view
Spread your wings, aerial

(Kanye West - Don't Look Down)

Vägen framför oss är ingen väg. Snarare det som återstår av en lång ormande stenbro efter en jordbävning. Sönderbruten klippa, här och där med tjocka, spräckta flak av sten. En veckad vass ås som lutar åt alla håll, genomskuren av små djupa hak som hela tiden sinkar oss. En oländig, slingrande orm 900 meter ovanför vårt tält. Trötta fötter. Lyft på dom! Håll koll på repet, på varandra, på riktningen och på terrängen. Gammalt, ursprungligt, vasst berg. Sprucket och vittrat men ändå inte speciellt löst. Definitivt inte förrädiskt. Försök att fokusera nu. Fort går det inte och det verkar som om det hela tiden är minst en av oss som befinner sig flera meter under eller över två andra. Kliv inte på repet. Ta hem litet.
     Tröttheten börjar kännas ordentligt. Tankarna känns som sirap och driver omkring. Hur länge har vi hållit på egentligen? Trettio timmar? Trettiofem? Att döma av solen där borta i väster och de långa skuggorna måste det vara sen eftermiddag nu. Sova, snälla.
     Men vi är inte blinda för naturens skönhet. Vi kanske inte pekar och kommenterar lika ivrigt som tidigare men vi ser i alla fall. Svårt att inte göra det. Både det nära och det på avstånd. Jostedalsbreen i nordväst, Fannaråken i norr, Smörstabbtindane och Storebjörn i nordost. På Storebjörn har man också varit. Ett annat minne.

Från Halls Hammar har vi inte mer än ungefär 400 meter fågelvägen till Midtre Skagastølstind. Men den verkliga sträckan, om man räknar in allt klivande upp och ner och i sicksack hela tiden, känns snarare som en kilometer. Fem meter fram, två meter åt sidan, två meter fram, fyra meter åt andra sidan, fem meter rakt ner, två meter fram, slacka på repet och fyra meter rakt upp, vänta in dom andra två och sedan tre meter fram och två åt sidan. Ungefär så känns det hela tiden. Och ovanpå det den här tröttheten. Och hungern. Timmarna sniglar sig fram. Men samtidigt är allting helt fantastiskt. Grandiost. Vilken kamvandring.
     Men är det svårt? Nej, tekniskt sett är det inte svårt. Kanske en annan dag, en annan årstid. Om det regnar, snöar eller ligger isbark på klippan. Men inte idag. Underlaget är faktiskt förvånansvärt torrt och kängorna biter bra. Dessutom tar vi det försiktigt och ser oss för.

På den vindlande kammen några hundra meter 
före Midtres topp. Så här i efterhand är det ju rasande
vackert men just då, när jag står där och försöker
lätta på axelremmarna, är jag nog bara mest trött.

Till slut når vi i alla fall Midtres topp på 2 284 meter. Bara 120 meter lägre än toppen på Storen. När jag vänder mig om och tittar bakåt ser jag hur litet vi faktiskt har rört oss neråt det senaste dygnet. Men vi ska ändra på det nu.

När vi står där på Midtres sockertopp och tittar ner på andra sidan tror jag vi alla inser att vi inte kommer att hinna ner till tältet före natten. Inte en chans. Det är redan kväll och ovanför oss har vår herre dragit ett mjukt täcke över Hurrungane. Men det är inga tunga, mörka regnmoln. Det är fortfarande ganska ljust men omgivningarna tappar sina skarpa kontraster. Allting blir litet mjukare, litet gråare, litet tystare. Antagligen är vi ganska nära molnbasen men det är inte så lätt att avgöra. Vi tittar nämligen mest ner. I stort sett rakt ner. Rakt ner i "V-skaret". Ja det heter så.
     Ingen säger något. Egentligen tror jag inte att vi tänker så mycket heller. Vi agerar mekaniskt och accepterar terrängen utan att tänka närmare på den. Jaha, ett stup. V-skaret. Okej.

Som efter ett jättelikt yxhugg tvärs över bergsryggen gapar den djupa klyftan nedanför oss. Avsmalnande och trång långt där nere. Vi förspiller ingen tid utan ser oss genast om efter en väg ner.
     De första 30-40 meterna ned till en avsats, "Berges stol", klarar vi med nöd och näppe utan firning men därefter är det tvärbrant i ytterligare ca 50 meter. Men det är här vi ska ner. Som tecken på att vi är på rätt plats hittar vi några slingor lagda runt en sten. Dom ser inte alltför gamla ut och skulle kanske kunna fungera som firningsankare åt oss men vi väljer ändå att plussa på med en av våra egna långa bandslingor. Till sist lägger jag en karbin genom alla slingorna för att repet ska ha något lätt och friktionsfritt att glida genom. Inget mer fastnande av rep här tack.

Allting vi gör nu är omständigt och tar lång tid. Det börjar sticka i fötterna också och reaktionsförmågan är en bra bit från det normala. Inte för att vi tänker på det medan vi firar oss ner, just då får vi ju en liten adrenalindush också, men så är det i alla fall. Det är som om man har blivit litet tyngre och luften litet tjockare. Ett annat tydligt tecken på utmattning är att vi börjar höra dåligt. Eller om det är talförmågan som blir sämre. Vi börjar i alla fall allt oftare säga va till varandra. Ibland upprepar vi vad vi säger men ibland struntar vi i det. Inget bra tecken.
     Till slut är vi i alla fall nere välbehållna i botten på den trånga klyftan.

Karlsson på väg ner i V-skaret. Tekniken är fortfarande 
som hämtad ur en instruktionsbok.

För oss finns det nu bara två möjliga vägar ut ur V-skaret. Antingen att fortsätta upp för den motsatta väggen och sedan följa bergskammen vidare bort några hundra meter till Nordre Skagastølstind på 2 167 meter. Efter Nordre är det sedan en lätt men stenig och lång vandring till dalbotten 700 meter längre ned. Nackdelen med det alternativet, förutom klättringen upp ur V-skaret, är att det antagligen skulle ta oss ytterligare en halv dag i anspråk. Rent mentalt känns det heller inte lockande att inledningsvis behöva offra sina sista kraftreserver på att klättra uppåt igen, tillbaka till kammen. Vi vill ju ner.
     Det andra alternativet är att ta sig ut ur V-skaret i sidled, genom en trång ränna som mynnar ut på ett brant snöfält högt uppe på dalsidan. Därifrån är det sedan 800 meter ner till sjön och den sista biten bort till tältet. Den kortaste vägen mellan två punkter är inte alltid den snabbaste men den här gången är den det. Så rännan är vår väg.

Skymning. Eller om det har blivit natt. Vem bryr sig. Och att befinna sig på botten av V-skaret gör inte tillvaron ljusare heller. Men faktum är att det inte är mörkt. Skumt ja, men inte mörkt. Det är ändå tillräckligt ljust för att vi ska kunna fortsätta ner i den trånga rännan. Medan vi studerar passagen gräver Thomas i sin jackficka och sträcker fram näven.
     – Här kamrater, det är dom sista smulorna.
     Det blir en liten bit till var och en av nödprovianten. Knappast ens en tugga. Konsistensen är bättre än kartong men knappast smaken. Men någon liten nytta ska det väl ändå göra. Och att dela på det sista har också en psykologisk effekt. Att vi gör det här tillsammans.
     – Åh lembas. Tack Legolas.
     – Va?
     – Du har ingen madrass i fickan också? Arméns nödmadrass?
     – Tyvärr.

forts »»»