48 timmar på Store Skagastølstind

Nedanstående är en berättelse från en bestigning av Store Skagastølstind - vanligtvis bara kallad Storen - i Hurrungane i Jotunheimen, 1992. 

Det är också en berättelse om hunger och trötthet.

Mot Norge!

_________________________

Store Skagastølstind i Hurrungane är med sina 2 405 meter
Norges tredje högsta berg.

"En gång för länge, länge sedan, strax efter att Den Gode Guden hade skapat världen, vandrade Den Onde vida omkring över land och hav. Och när han såg att allt var skönt och vackert fylldes han av ilska och skapade en enorm massa av sten som han kastade i havet i norr. Så enormt var det att det stod ut i havet i hundratals mil av svarta klippor, skarpa toppar, smala ryggar och djupa dalar. En fruktansvärd region, utan ett endaste grönt strå av gräs eller spår av vegetation någonstans.
     Då blickade Den Gode Guden ned med sorg på förödelsen, och kastade här och där ut små nävar av jord som han fortfarande hade kvar efter sitt skapande. Detta fick fruktbara dalar, mörka skogar och gröna kullar att uppstå. Utöver detta beordrade han enorma stim av fisk att årligen söka sig mot norr där havets klippor och hålor var som vildast och farligast.
     Sålunda har människan kunnat finna en plats av fred, lycka och mångfald i det land som idag kallas Norge." *

William Cecil Slingsby - The Northern Playground Of Europe (1904)
*fritt översatt

Som medlem i Svenska Fjällklubben brukade jag på 80- och 90-talet ibland besöka Stockholmssektionens klubblokal i Hjorthagen. Mest för fika och hembakad kubb men även för trevliga samtal med garvade fjällrävar. Och det var där jag en kväll 1991 såg ett referensexemplar av en alldeles färsk norsk bok - Jotunheimens Stortopper - av den norske författaren Ben Johnsen. Som namnet angav innehöll boken en genomgång av Jotunheimens alla 23 toppar över 2 300 meter. Med historik, bilder, personporträtt och detaljerade ruttbeskrivningar. Eftersom jag hade gjort några fina turer i Jotunheimen tillsammans med min bror Håkan, och verkligen gillade området, greppade jag ivrigt boken. Och det var där jag läste det fascinerande kapitlet om Store Skagastølstind. Om de första bestigarna i slutet på 1800-talet. Om engelsmannen Slingsby och norrmannen Heftye. Om deras rivalitet. Om hur bestigningen av Storen kom att bli starten på norsk fjällsport och mycket annat. Allting väldigt intressant att läsa om.
     Storen, som berget kort och gott kallas, hade jag sett på avstånd med egna ögon tidigare. Så jag visste att berget fanns där. Jag visste också att området där berget låg hette Hurrungane och låg som en liten isolerad enklav i sydvästra utkanten av Jotunheimen. Men så mycket mer än så visste jag inte innan jag läste den där boken.
     Mot löfte till dåvarande redaktören för Fjällklubbens medlemstidning Fjällklubbsnytt - numera Fjället - att jag skulle recensera Johnsens bok, fick jag efter viss tvekan låna hem den. Och passade givetvis genast på att ta några kopior av sidorna. Till en början såg jag mest boken som en guide och inspirationskälla för att hitta nya tänkbara platser att besöka i framtiden. Storen var visserligen juvelen i kronan men jag tyckte den verkade lite väl avancerad för ett kommande besök. Men det fanns så mycket annat man kunde göra i Jotunheimen. Möjligheterna var många och det rådde ingen brist på spektakulära toppbestigningar och luftiga kamvandringar. En uppsättning av kopiorna skickade jag till broder Håkan eftersom jag visste att han skulle gilla dom.
     Ungefär så var läget när Håkan en dag ringde och sade att han ville åka till Hurrungane. Eller rättare sagt, till Storen.
    – Du, den är litet tuff. Har du läst...
     – Det fixar vi.
     Jag insåg att diskussionen var avslutad.
     – Okej, när?

_________________________

Hurrungane (detalj). Den röda linjen marker vår rutt.

Hurrungane, Jotunheimen, fredagen den 3:e juli 1992. Eftermiddagssolen ligger lågt över Skagadalen. Halvvägs upp i dalen, mellan de två sjöarna Heimste- och Fremre Skagastølsvatnet mellan Dyrhaugsryggen och Skagastølsryggen går en liten ås, och där, framför den större sjön på en öppen yta i litet nedförslut, pustar jag, broder Håkan och min kompis Thomas Karlsson ut utanför Håkans stora Hillebergtält.
     Vi har en lång bilresa från Sverige bakom oss och därefter en kort men ansträngande vandring med tung packning från bilen i benen. Nästan 500 höjdmeter har vi avverkat och det känns. Men nu sitter vi här, precis innanför nationalparkgränsen, med sjön framför oss och en rad vackra bergstoppar att vila ögonen på. Tältet är som alltid oklanderligt rest och förankrat, liggunderlag och sovsäckar är utlagda, flata stenar bildar golv i absiderna och stora runda håller stormmattorna runt tältet mot marken. Att snabbt ordna en bra lägerplats går automatiskt efter åratal av fjällturer och det ryker redan från kåsor och kastruller.
     Vi ser oss nöjda omkring och kan inte låta bli att undslippa oss en och annan djup suck. Men alla som varit i den här delen av Norge vet att suckar hör till ordningen för dagen. Vart man än vänder sig möts man av fantastiska vyer. Alla som vandrat i Jotunheimen vet vad jag talar om. Men suckarna beror inte enbart på topografin utan kanske lika mycket på sådant man inte ser. Skidliftar till exempel. Och små upplysta byar som aldrig sover. Det avlägsna ljudet av discomusik. I hela Jotunheimen råder ro och stillhet och det finns något ursprungligt och fridfullt här. Festglada skibums lyser med sin frånvaro och bara det är en stark anledning till att det suckas.
     Och man kan säga att Hurrungane är som resten av Jotunheimen fast i koncentrat. Höga toppar, branta stup, vindlande kammar, glaciärer, pass och hak omger den som ger sig dit och det är ingen slump att norsk fjällsport föddes här i slutet av 1800-talet. Norsk Tindeklubb har haft en klubbstuga i Hurrungane sedan 1938 men det här året, 1992, verkar vi vara ensamma vid sjön. Eller vänta, det är visst några tält bakom klubbstugan där borta. Men något tecken på liv ser vi inte. Bortser man från Tindeklubbens medlemmar, som brukar nyttja stugan, utgår dom flesta besökare annars från Turtagrø Fjellhotell någon kilometer bakom oss, nere vid Sognefjellveien. Men här uppe är det just nu bara vi och topparna. Perfekt.

Fremre Skagastølsvatnet i Skagadalen. I nedre högra hörnet
skymtar vårt tält. En sämre tältplats kan man ju ha.  

Medan jag sitter där utanför tältet, sakta mumsande på min varma kycklingstuvning, och betraktar omgivningen och tänker på vad vi ska försöka göra undrar jag om vi ändå inte har tagit oss vatten över huvudet den här gången. Att vi har tagit oss berg över huvudet är i alla fall klart. Men jag trycker undan tankarna. Utåt gäller det som alltid att inta en lugn och framförallt skämtsam hållning. Så vi sitter där i kvällningen och njuter. Som den naturligaste sak i världen halar plötsligt Karlsson fram varsin Carlsberg ur packningen och det uppstår fler suckar. Som sagt, vi vet hur man ordnar bra lägerplatser.

Karlsson är som vanligt i sitt esse så fort något ska tillagas.
Men så blir det gott också. Och kul tydligen.  

Morgonen därpå vaknar vi tidigt. Det låter kanske jobbigt men det är det inte. I alla fall inte i vanliga fall. Det finns nämligen inget mer njutningsfullt här i livet än att vakna tidigt. Och somna om. Till skillnad mot den första sömnen, som mest påminner om medvetslöshet, brukar den andra sömnen - omsömnen - vara betydligt mer njutningsfull. Eftersom den påminner mer om slummer än om medvetslöshet är man mer medveten om den och därför njuter man av den på ett helt annat sätt. Så är det i alla fall för mig. Broder Håkan däremot har alltid varit av motsatt åsikt. Han brukar vara den sista som törnar in på nattkröken och den första som kliver upp i ottan och något omsomnande är det aldrig tal om. Enligt honom är sömn slöseri med tid och ämnet brukar vara ett hett diskussionsämne under våra fjällturer.
     Den här morgonen somnas det dock inte om. Redan strax efter sju puttrar två kök i tältet och Thomas och jag gäspar och stönar och sträcker på stela ryggar. En snabb frukost avverkas och sedan fyller vi några petflaskor och termosar med vatten och stoppar några extra mackor i en plastpåse. Tillsammans med en påse soppa, en obruten förpackning Singoallakex - syltvarianten -, en gammal förpackning av den svenska arméns nödproviant inköpt på överskottslagret i Stockholm och den obligatoriska pluntan med whisky är vi rustade för en dagstur upp på Storen. Självklart har vi även rep, klättergrejor, stegjärn och isyxor med. Storen är ju ändå Storen och vi vet att vi har en del klättring framför oss.
     Det är en strålande klar morgon och strax efter klockan åtta drar vi igen blixtlåsen på absiderna och ger oss av.

Man kan litet slarvigt säga att det finns två huvudstrategier för att nå toppen på Storen. Den första handlar om mer än 600 meter klippklättring på bergets sydvästsida medan den andra innebär 500 meter uppför en glaciär, Slingsbybreen, på östsidan av berget följt av den avslutande tvärbranta bergsklacken från nordsidan. Inget av alternativen är något för folk med svindel. Den första strategin, som dom flesta använder sig av, har i sin tur tre tydliga avsnitt. Först har vi den sadel, eller Bandet som det heter, som går tvärs över dalen vid bergets fot. Mitt på sadeln finns en gammal och enkelt murad hytta av sten som man kan övernatta i och som brukar tjäna som startpunkt för många klättrare. Hyttan uppfördes redan 1894 och heter egentligen Skagastølsbu men kallas kort och gott Hytta på Bandet. Det första avsnittet brukar sträcka sig från hyttan och vidare upp ungefär 250-300 meter ovanför Bandet. Där börjar avsnitt två. Och det är här det börjar bli knepigt. Här står man nämligen inför ett område av släta, branta klipphällar, så kallade svahällar. Efter regn, eller om det ligger is på klippan, brukar man inte komma mycket högre än så här och får nog ta sig en funderare på Slingsbybreen. Men är det varmt och torrt brukar det inte vara alltför svårt. Men man får vara beredd på att det kittlar duktigt i magen. Tar man sig över svahällarna har man sedan det sista avsnittet kvar, de avslutande cirka 300 meterna exponerad klippklättring till den tornliknande toppen. Ett riktigt örnnäste.

Vi gillar att studera kartor, så självklart vet vi att vårt tält ligger på ungefär 1 380 meters höjd och toppen på Storen på 2 405 meter. Däremot är jag inte säker på att vi är fullt på det klara med vad det faktiskt innebär. Nämligen att vi har över en kilometer enbart i vertikalplanet framför oss. Hade vi tänkt mer på den lilla detaljen, och - framförallt - hade vi anat att det ska dröja nästan 50 timmar innan vi är tillbaka och kan börja fundera på omsomningar, hade åtminstone jag stoppat ner mer mat i ryggsäcken. Men det är lätt att vara efterklok.

Vid sidan av sjön följer vi leden som går upp genom dalen. Vattnet ser mörkt och ogästvänligt ut och hela västra kanten, den sida som ligger nedanför Dyrhaugsryggen, är helt täckt av is och snö. På vår sida av sjön är det däremot öppet vatten men på ytan flyter det stora isflak. Det finns gott om snöfält utefter de branta bergsidorna på båda sidor om sjön och stigen vi går på skär genom ett sådant fält. Vi stannar till och tar en paus.
     Som vi står där får vi syn på några raska ynglingar som är på väg ifatt oss nedifrån dalen. Att det rör sig om en topptur tar vi för givet att döma av de fastspända hjälmarna ovanpå de lätta klättersäckarna. Knickers, knähöga mönstrade sockor och låga klätterskor understryker bilden av vana klättrare. Dom rör sig fort och spänstigt och studerar oss nyfiket när dom passerar. Vi höjer händerna och önskar god tur. Visserligen har vi högskaftade, blytunga Lundhagskängor och vanliga GoreTexjackor på oss, och några klätterhjälmar har vi inte, men vi känner oss ändå som kollegor. Huruvida ynglingarna känner sig som kollegor till oss låter jag dock vara osagt. Efter en stund fortsätter vi framåt.

forts »»»

När vi har passerat sjön börjar det gå uppför och här möts vi av en liten glaciär, Skagastølsbreen. Det är inte mycket till glaciär och den sträcker sig bara ungefär sexhundra meter fram till det första delmålet, Bandet. Kanske litet mer. Håkan föreslår att vi viker av från leden och istället sneddar upp till vänster på snön så att vi kan komma upp på Bandet högre upp. Att vinna höjd helt enkelt. Förslaget verkar vettigt så vi lämnar stigen och tar sikte på ett ställe snett ovanför oss där Bandet gör en tvär knix uppåt. Snöfältet verkar gå ända intill kanten där så förhoppningsvis kan vi gå hela vägen upp dit. Eftersom snön är hård åker stegjärnen på och vi sätter fart.

Om jag kände mig pirrig inför bestigningen nere vid tältet före start så har den känslan helt försvunnit nu. Nu känner jag enbart förväntan. Det goda humöret verkar delas av alla och Håkan tar fram videokameran. Allvaret försvinner och vi filmar varandra under torra kommentarer. Med varje steg kommer vi högre och högre och det dröjer inte länge innan vi har kommit upp till ett ställe där vi kan komma upp på Bandet. Dom sista meterna är snön lös och brant men efter litet pust och stånk har vi fast klippa under fötterna.
     Vi kommer upp bara något femtiotal meter ovanför den lilla hyttan av sten som ligger på Bandet. Men hyttan smälter så väl in i terrängen under oss att jag inte upptäcker den när jag sveper runt med blicken. Det som intresserar oss mest ligger dessutom ovanför våra huvuden, inte under. Men föralldel, utsikten österut genom Midtmaradalen mot Maradalstindane och Falketind i fonden är väldigt vacker. Där har vi ytterligare ett område man skulle vilja besöka någon gång. Vi tar några hänförda andetag, tar av oss stegjärnen och fortsätter sedan vidare mot en plats en liten bit bort som ser inbjudande ut ur lunchsynpunkt.
     När vi kommer fram ser vi att platsen är helt perfekt. Utsikten åt alla håll är magnifik och vi slår oss ner på en bekväm plats mellan några släta stenblock nära det lodräta haket åt väster och stjälper av oss ryggsäckarna. Det är helt vindstilla, solen steker och vindjackorna åker av. En underbar plats. Varmt, torrt och myggfritt. Humöret som redan var på topp skjuter ytterligare i höjden och vi börjar genast duka upp en lunchbuffé. Här får Karlsson tillfälle att glänsa litet extra eftersom han inte bara är duktig vid spisen utan också har ett grundmurat sinne för ordning och vacker dukning.
     Medan vi sitter där i solen och njuter får vi plötsligt syn på klättrarna som gick förbi oss nere vid sjön tidigare. Dom befinner sig högt uppe på klippan mittemot oss, ovanför bortre ändan av Bandet i närheten av toppen på Søre Dyrhaugstind. Med solen rakt i ögonen är det svårt att se vad dom har för sig men dom har i alla fall rört sig fort och har kanske tänkt sig att traversera hela Dyrhaugsryggen. Med den här takten är dom antagligen tillbaka nere i dalen igen långt innan kvällningen. Raska grabbar.

Vi befinner oss nu på cirka 1 780 meters höjd, ungefär 400 meter ovanför vårt tält. En respektabel stigning på vilken dagstur som helst. Men vi har inte ens kommit halvvägs. Den första lätta delen är avklarad men om vi ska ha den minsta chans att nå toppen och återvända ner till tältet före mörkrets inbrott är det hög tid att sluta leka charterturister. Det är dags att plocka upp allvaret igen. Vi dukar av, kliver i klätterselarna, hänger på oss ryggsäckarna och vänder oss mot berget.

Bandet ligger som en hög tröskel tvärs över dalen,
på ena sidan Skagadalen, på andra Midtmaradalen.
I nedre vänstra hörnet syns taket på hyttan.
     

Vårt paradisiska lunchställe på Bandet.
I bakgrunden syns sjöarna där vi bor.
     

När vi vänder oss om och tittar upp mot toppen,
drygt 600 meter ovanför våra huvuden, känns det
som om toppen tittar ner på oss också. Hej du.
     

Holy mother of god
Youve got to go faster than that to get to the top
Dirty old mountain
All covered in smoke, she can turn you to stone
So you better start doing it right
Better start doing it right

(Genesis - Dance On A Volcano)

Sydvästväggen framför oss ser ut som den sista biten på en skateboardramp. Bara med den skillnaden att den här rampen är över 600 meter hög och inte lämpad för skateboardåkning. Dom gamla nedärvda varningsklockorna från tiden då människan levde i grottor tjuter ilsket Fara! Fara! och hade jag inte vetat att det gick en beprövad led upp här hade jag gladeligen sprungit ner till tältet igen. Men vi har noggrant studerat ledbeskrivningen i Ben Johnsens bok och jag har även en utskrift av den i innerfickan på min GoreTexjacka. Så tanken på att vända tillbaka finns inte i våra huvuden. Men det är tusan vad det ser brant ut. Dom sista tvåhundra meterna ser till och med ut att luta utåt.

Till att börja med går det bra. Visst är det brant och stenigt så det räcker men vi går lugnt och stadigt och vinner snabbt höjd. Det enda problemet är egentligen utsikten. Den blir bara häftigare och häftigare ju högre vi kommer och den tvingar oss flera gånger att stanna och vända oss om. Vilket förstås är underbart för själen men kanske inte så bra för tidsschemat. Men vadå, vi har inte rest från stressiga jobb och storstäder för att jäkta fram här. Och berget lär inte gå någonstans heller.
     Dom första dryga hundra meterna går alltså bra men sedan börjar det bli brant på allvar och vi börjar använda händerna så smått. Det där är förstås till stor del en psykologisk grej också. Ju mer luft under fötterna man har desto bättre livförsäkringar vill man ha.
     Underlaget är skiktat i stora flak, eller trappsteg. Men dom här trappstegen är inte horisontella utan lutar kraftigt nedåt, mot oss. Många av "stegen" är flera meter höga och tiotals meter långa så jag har inga problem att känna mig som en liten teskedsgubbe. Men det finns gott om breda sprickor och kanter så även om det är luftigt så har vi inga problem att ta oss upp. Men det går i kringelkrokar.

Midtmaradalen österut. Över en mil bort, på andra sidan
den gröna Utladalen reser sig en intagande kalott med
bland andra Stølsnostind och Falketind, båda över 2000 meter.  

Efter ungefär 250-300 meter ändrar plötsligt berget karaktär och vi kommer upp till området med de släta bergshällarna, det så kallade svaområdet. Här känns det luftigt värre och vi knyter in oss i repet och tar det extra försiktigt. Men klippan är varm och sträv som sandpapper i den brännande solen och greppar bra under sulorna. Och dom där gamla nedärvda varningsklockorna får man helt enkelt försöka ignorera när man stiger ut på en häll som lutar 60 grader och bara har friktionen, små ojämnheter och sin balans att lita på. Ja och så repet förstås. Men allting går bra och trots att vi inte rör oss fort kommer vi till slut igenom det här knepiga partiet också. Med bibehållet gott humör ska tilläggas.

Här börjar svahällarna. En solig dag som denna
är det varmt, torrt och brant.
     

– Inte titta ner nu Karlsson, bara upp mot himlen.
Tänk inte på att du har en halv kilometer luft under fötterna.
Nej, tänk inte på det, sa jag. Såja, lugn och fin nu.
     

Utsikten mot Dyrhaugsryggen blir allt häftigare
ju högre vi kommer. Men inte bara sikten utåt.
Även sikten nedåt framkallar flämtningar.

forts »»»

Ovanför svahällarna återstår cirka hundra meter innan den sista lodräta väggen före toppen. Fast lodrät ser den inte ut att vara. Sedd nedifrån där vi nu befinner oss och på så här nära håll ser väggen snarare ut som ett tak än en vägg och intrycket är minst sagt skräckinjagande. Tänk er en tvestjärt som lyfter blicken och plötsligt ser en jättelik skosula över sig. Ungefär så är känslan. Och det är upp där vi ska. Shit.
     Men trots att det ser helt omöjligt ut så finns det faktiskt två rutter som leder till toppen härifrån. En direktled som går mer eller mindre spikrakt upp nästan mitt på väggen, "Andrews renne", och sedan den klassiska rutten som går runt kanten, "Hjørnet", på högersidan, ut över ett hisnande bråddjup, "Galleriene", och vidare uppför några hjärtknipande mindre hällar innan man kommer upp till en liten meterbred hylla, lagom för ett par tre personer att klamra sig fast på. Och på den släta bergväggen ungefär två meter ovanför hyllan öppnar sig en trång kamin. Det är den berömda "Heftyes renne". Den tekniska svårighetsgraden på själva insteget till kaminen är 4. Fast med vindkläder, ryggsäckar och isyxor att släpa på lär ju den där fyran växa en del förstås. Och det är den vägen, upp genom Heftyes renne, vi tänker ta. Ovanför Heftyes renne är det sedan bara förhållandevis lätt klättring den sista biten till toppen.

Johannes Thomassen Heftye var samtida med engelsmannen och förstagångsbestigaren William Cecil Slingsby. Men någon kollegial respekt fanns inte mellan de två. Tvärtom, de gjorde sitt bästa för att ta udden av varandras prestationer. I synnerhet gäller det Heftye som verkar ha varit en synnerligen missunnsam person. Fyra år efter Slingsbys förstabestigning 1876 bestämde sig Heftye för att själv bestiga Storen för att visa att berget inte på långa vägar var lika krävande som ett annat berg inte långt därifrån, Store Knutholstind, som han själv hade blivit den förste att bestiga några år tidigare. Johannes T. tog två Årdalingar med sig, Peder Melheim och Jens Klingenberg, och hade först tänkt sig att bestiga Storen genom att följa Slingsbys rutt uppför glaciären på östsidan av berget och därefter klättra den sista biten till toppen från nordsidan, precis som Slingsby hade gjort. Dessvärre, eller dessbättre beroende på hur man ser det, kom de tre norrmännen helt fel när de kom upp på Bandet och fann sig istället plötsligt långt upp på sydvästväggen. Till slut fann dom rännan som skulle få Heftyes namn. Men så värst glamorös verkar bestigningen inte ha varit. Mycket tyder nämligen på att den gode Heftye blev mer eller mindre upphalad till toppen av sina följeslagare den sista biten.
     Det må vara hur som helst med den saken. Att de tre fann en ny rutt upp på Storen kan ingen ta ifrån dom, en rutt som sedan dess betraktas som normalrutten.
     Att Slingsby året därpå, 1881, kontrade genom att bestiga Store Knutholstind tillsammans med en säterjänta från trakten får väl enbart ses som ett utslag av brittisk vass överklasshumor. Stackars Heftye gick förstås i taket av den händelsen.

Men åter till 1992. Med svahällarna under oss börjar vi söka oss diagonalt ut mot högerkanten. Den där jättelika skosulan är väldigt nära nu. Och vi går självklart hela tiden inknutna i repet eftersom det inte riktigt är läge att snubbla och dratta på ändan. Egentligen är det ju en helt galen plats att befinna sig på frivilligt. Många skulle säkert kalla den vidrig. Men faktum är att vi inte upplever platsen som farlig. Inte ens obehaglig. Vi rör oss lugnt och metodiskt och den torra, varma klippan erbjuder hela tiden goda grepp. Vi är förstås väldigt medvetna om omgivningarna. Men på ett positivt sätt. Att döma av våra fåtaliga kommentarer är humöret på topp. Men okej, litet hisnande är det ju.
     Till slut är vi uppe vid en stor utbuktning, ungefär som en knoge, längst ut på den högra kanten. Vårt paradisiska lunchställe ligger drygt en halv kilometer under oss och vi kommer inte högre upp, i alla fall inte just här. Där jag sitter tryckt mot väggen och halar in mina kamrater med repet känner jag mig som en ladusvala. Vi har kommit upp till Hjørnet och här samlar vi ihop oss ett ögonblick innan vi försiktigt kikar runt kanten.
     Wow.
     På andra sidan ligger "Galleriene" vilket kanske låter stämningsfullt och vackert men det är bara en poetisk omskrivning av en bergssida som faller rakt ner ungefär trehundra meter innan den möter glaciären som reser sig upp från dalbotten långt där nere och som går ända upp till det hak, "Mohns skar", som sammanbinder Storen med den långa bergsryggen på nordsidan.

Strax nedanför "Hjørnet".
     

En liten knix kvar, sedan är vi uppe på Hjørnet.  

Så där står vi och blickar ut över avgrunden. Men nackhåren lägger sig när vi ser att vägen inte är helt stängd framför oss. Det finns en passage via en smal hylla som sträcker sig ungefär 20 meter bort tvärsöver den fallande väggen. Därefter går leden upp åt höger, svänger tillbaka åt vänster och slutligen vidare ut på ytterligare ett litet svalbo och man är framme vid Heftyes renne. Varje steg är förstås väldigt luftigt och det är definitivt inte läge att gå omkring och ge varandra vänskapliga dunkar i ryggen här.
     Vi tar oss försiktigt fram och är noga med säkringarna. Den här delen av bestigningen är verkligen spektakulär men vi känner oss ändå trygga och fyllda av tillförsikt. Toppen är inte långt borta nu.

"Galleriene"  

Allt går bra och plötsligt står vi där under rännan med blickarna lyftade uppåt. Jäklar, ska vi verkligen upp här? Och in i den där trånga sprickan? Hur i helsike ska det gå till, med ryggsäckar och allt?
     Av någon anledning får jag förtroendet att gå först. Snälla kompisar man har. Jag studerar området framför mig och kliver fram och lägger fingrarna på de små greppen. Lägger upp högerfoten på en liten kant, tar ett djupt andetag och hivar mig upp.
     På den korta sekund som går innan jag är nere igen hinner jag se att det ligger ett smutsigt grått rep i rännan.
     Jag gör ett nytt försök och den här gången går det bättre. Jag kommer upp en meter och kan stå där i flera sekunder medan jag letar efter en stadig badkarskant att ta tag i. Ingenting. Bara små, små ojämnheter som lutar mot mig. Men kanske där. Om jag kan trycka in högernäven till höger en bit in, kan få upp vänsterkängan till midjehöjd, skjuta ifrån, och snabbt sträcka in vänsterhanden med handflatan uppåt, fälla mig framåt inåt och…
     Sedan är jag nere hos Håkan och Karlsson igen, med underarmarna darrande av kramp.
     – Hur ser det ut?
     – Är det svårt?
     Med en bekymrad min tvingas jag erkänna att det faktiskt är aningen svårare än att kliva upp ur sängen på morgnarna. Kanske inte mycket, men något.
     – Människor med korta armar och ölmage kan glömma att ta sig upp här. Det är minimalt med grepp och dom som finns lutar åt fel håll. Och utrymmet är trångt som fan. Kommer man bara in och kan resa sig upp så tror jag inte det är några problem. Men det är just att komma in som är grejen. Allt lutar åt fel håll. Den där Heftye måste ha varit komplett galen på sin tid.
     – Eller duktig.
     – Stå på min rygg, säger Karlsson.
     Jag bestämmer mig för att göra ett nytt försök och den här gången knäfaller mina kamrater intill mig för att ge mig möjligheten att ställa mig på en axel eller två. En stund senare befinner jag mig där jag gjorde senast men den här gången har jag fyra händer som pressar mig hårt i baken.
     – Kliv upp på min axel, ropar Håkan bakom mig.
     Jag gör ett försök. Men så fort jag fått en fot på axeln - eller om det är huvudet, jag kan inte riktigt avgöra vilket - så förlorar jag all stabilitet och allting börjar gunga. Insikten att jag har hundratals meter fritt fall bakom ryggen är väldigt påtaglig också och för ett ögonblick får jag nästan panik. Samtidigt stirrar jag hela tiden på repet som ligger i rännan bara några decimeter framför mina ögon. Men jag har ingen lust att lägga hela min kroppsvikt på något gammalt ruttet rep. Det ser definitivt inte pålitligt ut och kan ju vara hur gammalt som helst. Så att greppa tag i repet faller mig aldrig in.
     – Släpp ner mig!
     Så fort jag har kommit ner och återfått balansen känner jag hur mitt tidigare självförtroende rinner ur mig. Det här kommer att bli en svår nöt att knäcka.

forts »»»

Då, som den naturligaste sak i världen, stegar Håkan fram. Kliver upp på samma små steg som jag nyss har stått på, sträcker sig snabbt in och greppar det smutsiga repet med båda händerna. Karlsson och jag försöker stötta honom så gott vi kan.
     Och sedan drar sig Håkan helt enkelt upp i repet. Först på knä och sedan, till slut, reser han sig och står upp. Till att börja med ostadigt men sedan pressar han sig in. Sedan står han där. Intryckt som ett stycke blåbärssylt i en rulltårta.
     – Jisses, det höll!
     – Fantastisk Håkan!

Heftyes renne, sista kruxet före toppen. Men ett krux som heter duga. Illustration av William Cecil Slingsby, hämtad ur hans bok "Norway: The Northern Playground" från 1904. Teckningen stämmer perfekt med verkligheten. Den hårresande avgrunden under den smala hyllan som personerna står på får man föreställa sig.
     

Tjugo minuter senare har min bror tagit sig igenom rännan, gjort en toppsäkring runt ett klippblock - med vårt eget rep för säkerhets skull - och ropat "Säkring klar!" ner till Thomas och mig. Den här gången klarar jag att ta mig in i det trånga utrymmet och det dröjer inte länge innan vi alla tre står ovanför rännan och pustar ut. Med ryggsäckar och allting. Alla knepiga partier utefter normalrutten har vi nu bakom oss och vi inser att vi snart kommer att stå på toppen. Bara en kort lätt bit kvar. Ingenting att skriva hem om egentligen.
     Men mitt självförtroende är fortfarande stukat. Varför tog jag inte repet där nere?

Bara en liten bit kvar nu. Toppröset syns uppe i vänstra hörnet.  
 

Och sedan står vi där. Klockan är exakt tjugo minuter i tio och dagen har gått över i kväll. Solen smeker Dyrhaugsryggen i väster och förutom några spridda molnbankar är det en strålande kväll. I stort sett vindstilla och med en sagolik utsikt åt alla håll. När vi släpper litet på de senaste timmarnas hårda koncentration bubblar glädje och stolthet fram. Och äntligen vågar man dunka sina kamrater i ryggen. Utan betänkligheter.
     – Mina herrar! Välkomna till Storen!
     – Tvåtusenfyrahundrafem meter, helt otroligt! Vilken klättring!
     – Karlsson, kom i min famn!

Vår vana trogen stannar vi ganska länge på toppen. Att passera en topp bara för att ha gjort den, som ännu en trofé i raden av andra, är inte vår grej. Vi tar in toppen ordentligt och njuter verkligen av både prestationen och de fantastiska vyerna i kvällssolen. Till att börja med är vi exalterade och ger luft åt våra känslor, klappar om varandra och går runt och tittar. Sedan lägger sig ett lugn och vi står mest för oss själva och vänder upplevelsen inåt. Tillfredsställelsen känns nästan som en smak i munnen.
     Apropå munnen ja. Verkligheten pockar på och Håkan kallar till den traditionsenliga whiskyn vid toppröset. Den här gången värmer den extra gott eftersom min lilla termometer på GoreTexjackan visar noll grader. När ritualen är över och själen har fått sin belöning tar vi fram köket och lagar till en rykande fruktsoppa också. Den övriga kroppen måste ju också blidkas. Till slut har klockan blivit halv tolv och det är hög tid att fundera på att ta sig ner.
     Halv tolv. Herregud, nästan midnatt.

På Storens topp i det allra sista kvällsljuset.
     

Kan man må bättre än så här?
     

Ingen topp är fullkomlig utan en segerwhisky. Slainthe!
     

Utsikten och tillfredsställelsen. Kanske litet stolthet över bestigningen också. Det är ett stort
ögonblick. Mer än en kilometer under mig, till höger om sjön, anar jag vårt tält.

Majoriteten av dom klättrare som bestiger Storen - framförallt dom som är betydligt sportigare än vi - tar sig ner på samma sida som dom kom upp. Det vill säga nedför sydvästväggen. På bergets framsida, eller solsidan om man så vill. En variant är att återvända samma väg som man kom upp. Fast åla sig ner genom Heftyes renne behöver man inte göra. Det går bra att fira sig förbi vid sidan, litet till vänster. Men det går också att undvika både rännan och Galleriene genom en extra lång firning från en plats en bit nedanför toppen direkt ned till Hjørnet. Den varianten kräver dock både nerver och erfarenhet. Från Hjørnet är det sedan tillbaka över svahällarna och vidare ner till Bandet. Ja det är så dom brukar göra. Dom som vill hinna upp och ner medan det är ljust.
     Dom andra alltså. Inte vi. Vi har helt andra planer.
     Man kan också säga att berget har helt andra planer för oss.

Ungefär 160 meter under toppen på bergets baksida ligger Mohns skar, haket som förbinder Storen med dels Skagastølsryggen i nordvästlig riktning och dels Maradalsryggen i östlig. Och det är ner till det haket och sedan vidare upp på Skagastølsryggen vi har tänkt oss.

Glaciären som leder upp till haket har alltså fått sitt namn av William Cecil Slingsby som gick upp den vägen 1876 tillsammans med två norrmän från trakten, Emanuel Mohn och Knut Lykken. Till saken hör att Slingsby gick spikskodd medan norrmännen hade vanliga kängor. För övrigt gällde dåtidens klädmode, ett grovt rep och tunga isyxor. Mohn och Lykken hade det inte lätt på den branta isen trots att de var vana fjällmänniskor, men mycket tack vare Slingsby tog dom sig ändå till slut upp till haket. De båda norrmännen vägrade sedan gå högre medan Slingsby ensam friklättrade den sista bergsklacken. Inte bara upp till toppen utan också tillbaka ner till de väntande norrmännen. Något som idag, över hundra år senare, imponerar stort. Slingsby sade själv långt efteråt att den där friklättringen till toppen på Storen var det mest dumdristiga han någonsin hade gjort i sin bergsbestigarkarriär. Men han blev i alla fall odödlig på kuppen. Efter bestigningen fick haket sitt namn efter Mohn medan hela glaciären döptes efter Slingsby. Så gick det till på den tiden.
     Man kan bara hoppas att dagens klimatförändringar inte smälter ner glaciären helt. Den dagen det sker återstår ju inte mycket av engelsmannen på Store Skagastølstind. Mohns skar däremot lär ju bestå även om det blir ökenklimat.

forts »»»

The edge of this hill is the edge of the world
And if youre going to cross you better start doing it right
Better start doing it right.

(Genesis - Dance On A Volcano)

Det är alltså ner till Mohns skar på baksidan av toppen vi ska. Till att börja med ser det nästan ut som om toppen är avhuggen av ett jättelikt svärdshugg. Lutningen är säkert närmare 60 grader. En sak till. Så här dags på dygnet, runt midnatt, är det ganska skumt också, trots årstiden. Att det är nollgradigt gör inte saken bättre heller. Fingrarna är litet stela och det är på det hela taget en ganska påfrestande upplevelse att ta sig ner utefter det där svärdshugget. Det känns litet som att gå på takpannorna nedför ett hustak och veta att nedanför hängrännan längst ner finns det ingenting annat än luft. En klart karaktärsbildande upplevelse. Men givetvis går vi inknutna i repet hela tiden.

Svärdshugget på toppen. Vår väg ner.
     

När svärdshugget är avklarat är det i princip lodrätt den sista biten ner till det smala haket. Här bestämmer vi oss för att offra en repslinga och en karbin runt en sten för att få en säker ankarplats för repet. Sedan firar vi oss i tur och ordning ner till ett litet snöfält som går upp på klippan nedifrån själva haket. Eller hak och hak. Det är helt enkelt ingenting annat än en väldigt smal brygga av sten. Till största delen täckt av hård is och ovanpå det ett tunt lager nästan lika hård snö. På ena sidan stupar Slingsbybreen obehagligt brant - för att inte säga hårresande - ner fem-sexhundra meter, och på den andra sidan har vi Storens kalla nordvästvägg, lika obehaglig och minst lika brant. En ganska jobbig plats att vara på faktiskt, framförallt för mig som har burit på en djup motvilja mot branta isfält ända sedan en traumatisk upplevelse på ett annat norskt berg, Bessedörtind, sju år tidigare (en story som också finns att läsa här på Utsidan).
     – Jaha, säger Håkan när alla slutligen är nere och repet nerdraget, ska vi avbryta nu så är det nedför glaciären här som gäller.
     – Fyfan.
     – Över min döda kropp, säger jag. Visserligen har vi stegjärn, rep och isyxor men på den här hårda isen skulle jag inte ge mycket för våra säkringar. Så jag säger nej tack, jag tar hellre en lång oviss tur på kammen här ovanför än riskerar ett snabbt fall nedför den där rutschkanan.
     – Håller med. Och vädret ser ju ut att hålla i sig. Vi tar kammen bort.
     Men inte direkt. I närheten av platsen där vi står rinner det litet smältvatten på klippan och vi passar på att fylla upp ett par av våra flaskor. För sista gången ska det visa sig.

Vi börjar bli slitna nu. På bortre sidan av snöfältet tvingas vi dessutom till ytterligare brant repklättring cirka tio meter innan vi äntligen kan börja slappna av litet grann. Några steg till bara och sedan är vi uppe på en liten utlöpare nedanför toppen på Vetle Skagastølstind. Här börjar Skagastølsryggen, i alla fall om man kommer från Mohns skar.
     En liten bit bort upptäcker vi till vår häpnad en stenring. En väl uppförd sådan också, med så bastanta stenmurar som man kan förvänta sig på en sådan här utsatt plats. Här har någon eller några verkligen gjort ett gott arbete och vi inser genast att platsen erbjuder en säker plats för någon timmes vila.
– Vad säger ni, ska vi ta den sista soppan och nödprovianten här och pusta ut en stund innan vi fortsätter?
– Gärna för mig, mitt blodsocker är nere i skorna. Och något bekvämare ställe än det här kan vi väl knappast räkna med längre bort på kammen heller.
– Avgjort. Då tar vi en paus här. Fina vyer här också.

Upp från Mohns skar. Karlsson verkar undra
om allt det här verkligen är nödvändigt. Svaret är ja.  

Klockan är nu tio på morgonen och det är över ett dygn sedan vi lämnade tältet. Det har blivit söndagmorgon den 5:e juli. Söndag alltså. Enligt den kristna läran en vilodag. Morsning.

Vi sitter där i stenringen och försöker samla ihop oss. Jag försöker i alla fall samla ihop mig. Den varma soppan smakar himmelskt men är ändå bara en droppe i havet. Kroppen börjar ropa efter en rejäl middag nu och jag har redan haft mina första mathallucinationer. Det är tur att Karlsson har tagit med sig ett paket av den svenska militärens nödproviant. Att påstå att den är god är en grov förolämpning mot riktig mat men den innehåller i alla fall energi. Och till skillnad mot soppa går den att tugga på.
     Men det är inte bara energi vi behöver. Tanken på min kära sovsäck långt där nere i tältet är nästan jobbigare än hungern. Varför har man inte sömnhallucinationer när man är trött förresten? Att gå och tänka på lammstek med rönnbärsgelé och Hasselbackspotatis när man är utsvulten är inget konstigt, det gör jag ofta. Ibland tänker jag på stekt fläsk med löksås också. Eller en god pastarätt. Kniper det kan jag se en bit grillad lax eller en mjäll torskrygg också. Men jag tänker aldrig på olika sängtillverkare, tjocka tagelmadrasser eller mjuka dunbolster när jag är trött. Det där får jag inte riktigt kläm på. Kroppsliga behov är väl kroppsliga behov? Medan jag sitter och småknaprar på en bit hård, smaklös nödproviant går tankarna i alla fall till min kära gamla sovsäck från Nordiska Fjäder som ligger och väntar på mig där nere i dalen, ensam och kall. Och vad den och jag ska göra med varandra när vi träffas. Men någon hallucination är det inte. Bara en djup, innerlig, nästan fundamentalistisk övertygelse. Du och jag säcken. Vänta du bara.

Men att lägga sig ner och sova här på klipphällen vore förstås väldigt dumt. För varje timme som vi är här utmanar vi vädergudarna. Så det är bäst att försöka hålla sig i rörelse. Vi har varit välsignade med fint väder hela tiden än så länge och såvitt vi kan se verkar inget busväder vara i antågande. Men sådant ändrar sig ju snabbt i fjällen. Och Hurrungande har rykte om sig att ha extra ostadigt väder, till och med med norska mått mätt. En kombination av närheten till nordatlanten och den höga höjden förstås. Det där känner vi till och därför nöjer vi oss med att ta av oss ryggsäckarna, lägga oss ner och sträcka ut ryggarna några minuter medan den varma soppan sprider en kortvarig men dock värme i bröstet. Men det är inte tal om att somna.
     Samtidigt som vi känner av tidsnöden så inser vi också att vi är med om något speciellt. Så trots bristen på mat och sömn försöker vi njuta också. Var och en på sitt eget sätt. Av scenerierna och formationerna omkring oss, av prestationen att vara här, av vädret som hela tiden står oss bi och av att vara med om allt detta tillsammans. Bristen på mat och sömn kan man kompensera för i efterhand men minnet av själva upplevelsen får man bara en gång. Missar man upplevelsen när man är mitt uppe i den så har man för alltid missat det tillfället. Så vi försöker hålla varandra på gott humör efter bästa förmåga. Framförallt genom vår vanliga kärva jargong förstås men även genom att kommentera omgivningen. Men det betyder inte att vi pratar hela tiden. Ett ord här och ett där räcker gott.
     Skillnaden mot vår lunchrast nere på Bandet i solen ett dygn tidigare borde egentligen inte kunna vara större. Men samtidigt är det i grunden samma upplevelse. Tillfredsställelsen i att vara där. Gemenskapen och samhörigheten.

Den eller dom som hade uppfört den där stenringen 
hade gjort ett gott jobb. Till och med Håkan var imponerad.

Till skillnad mot nere på Bandet, där solen verkligen grillade, är det inte många plusgrader här i Mohns skar. Några få kanske och dessutom är solen skymd bakom ett tunt molntäcke. Rätt kyligt. Så vi packar ihop och kränger på oss säckarna igen. Grimaserar och gör oss klara att fortsätta. Klockan, som verkar ha betydligt mer bråttom än vi på den här turen, har redan hunnit bli tolv på dagen. Tolv. Var tar all tid vägen egentligen?

Tjugo meter ovanför oss har vi krönet på Vetles östra utlöpare. Vi kliver upp genom stenskravlet och befinner oss helt plötsligt på en strykbräda av sten, säkert inte mer än tio meter bred på bredaste stället och kanske runt hundra meter lång. Kantrad och med slagsida men ändå det enda som tycks vara någorlunda platt i den här världen. Bakom oss smalnar strykbrädan av och försvinner ner i ännu ett hak som sedan reser sig upp mot Sentraltind, och framför oss smalnar den också av, men inte ner utan upp, i en ytterst vass sockertopp fyrtio meter högre upp - Vetle Skagastølstind. Bortsett från strykbrädan lutar allting bara brant utför. Ständigt dessa vertikala former.

Från strykbrädan nedanför Vetles topp bort mot
Midtre Skagastølstind. En riktig drakrygg.

Vi tar sikte rakt upp mot Vetles topp och de branta sidorna tvingar oss att hålla mitt på kammen och mer eller mindre gå rakt över toppen. Men det finns möjligheter att gå på utsidorna också. Små och hisnande men dock möjligheter. Femhundra meter längre bort på kammen ser vi Midtre Skagastølstind och dit bort måste vi innan vi kan börja fundera på att ta oss ned från den här taggiga drakryggen.
     På andra sidan Vetle bär det genast iväg utför. Det är smalt och sönderbrutet och en mindre undertopp måste också passeras men ungefär hundra meter längre fram och femtio meter längre ner verkar kammen breda ut sig i en liten platå. Dessvärre ser kammen också ut att försvinna ner i tomma intet just där bakom. När vi kommer fram ser vi vad det är. "Halls Hammar". Jaha. Och just när det började flyta på. Typiskt.

Halls Hammar. Ännu ett slukhål av tid. Vår tid. En absolut lodrät, slät vägg. Den ser nästan ut att vara murad, så slät är den. Cirka tio-femton meter hög, eller djup sedd ovanifrån, och med några lövtunna, raka sprickor som ser ut som om murbruket har krackelerat. Den tekniska svårighetsgraden är 6+. Här klättrar möjligtvis spindlar men inte vanligt folk.
     Det gjorde heller inte dansken Carl Hall 1885 när han försökte bestiga Vetle Skagastølstind via Skagastølsryggen. Från andra hållet alltså. Han kom fram hit men inte längre. När jag försiktigt lutar mig fram och tittar ner längs den släta väggen är det lätt att förstå varför. Som plåster på såren blev klipphällen döpt efter honom men huruvida Carl kände sig stolt över det förtäljer inte historien. Vem vill bli ihågkommen som en förlorare? Året därpå, 1886, lyckades däremot engelsmannen Charles Watson Patchell knäcka nöten genom att ta sig upp till vänster om väggen uppför en luftig klipphäll. Vilket belönades på motsvarande sätt. Klipphällen döptes till Patchells sva. Den enes motgång, den andres framgång.

Men det är tur för oss att vi inte ska upp för varken Patchells sva eller Halls Hammar. Vi ska ner. Och vi har ju rep så för vår del blir det ännu en firning här. Runt ett litet klippblock nära klippkanten hittar vi en lämplig ankarplats. Men det blir till att offra ännu en slinga.
     Den här gången propsar Håkan på att få gå först över kanten eftersom, som han säger, Sven Nykvist ska filma oss andra nedifrån.

forts »»»

När Håkan är nere och har lösgjort sig från repet fattar han posto på ett stort stenblock som reser sig tätt intill väggen ute på vänstersidan. Just där Patchells sva börjar för övrigt. Vinkeln tycks ge perfekta silhuettbilder upp mot väggen och efter en del förberedelser är Karlsson redo att visa upp sin eminenta firningsteknik. Sedan är det min tur. Med facit i hand vore det lätt att skylla på bristen på sömn, hunger och på att jag har stått länge uppe på kanten och hunnit stelna till i kylan. Men det vore djupt orättvist mot Karlsson. Faktum är att han vinner den här grenen överlägset. Om inte annat så framgår det tydligt av de sarkastiska kommentarerna från den världsberömde filmfotografen Nyqvist under min egen nedfärd.
     Som om inte denna förnedring vore nog så verkar det också som om repet inte vill lämna ankarplatsen där uppe. I alla fall inte utan kamp. När jag drar i ena repänden så känner jag genast hur tungt det går. När jag häver mig med hela min tyngd bakom så händer nästan ingenting. Tvärstopp. Åh nej. För ett ögonblick ser jag för mitt inre hur någon - antagligen jag själv - tvingas klättra tillbaka upp för repet till krönet för att lösa problemet. Men då kommer Karlsson fram och lägger ytterligare 90 kilo på mitt repdrag. Och si, då går det. Det påminner om dragkamp men till slut kommer hela repet nedfarande och alla tre kan pusta ut.
     En inspektion av repet visar inga synliga skador men däremot är flera meter av det varmt. Slutsats: Använd så långt möjligt karbiner eller bultar att fira från. Bandslingor ger för stor friktion och kan lätt korva sig och förorsaka otrevliga stopp.

Karlsson och jag pustar ut nedanför Halls Hammar.
Storen ser skräckinjagande ut några hundra meter 
bakom oss. Har vi verkligen varit där uppe?  
Vetles topp uppe till vänster.

Som synes är det mest täta höjdkurvor överallt.
Brant alltså.
     

Don't look down, it's an impossible view
Fly like an eagle, whatever you do
Don't look down, it's an impossible view
Spread your wings, aerial

(Kanye West - Don't Look Down)

Vägen framför oss är ingen väg. Snarare det som återstår av en lång ormande stenbro efter en jordbävning. Sönderbruten klippa, här och där med tjocka, spräckta flak av sten. En veckad vass ås som lutar åt alla håll, genomskuren av små djupa hak som hela tiden sinkar oss. En oländig, slingrande orm 900 meter ovanför vårt tält. Trötta fötter. Lyft på dom! Håll koll på repet, på varandra, på riktningen och på terrängen. Gammalt, ursprungligt, vasst berg. Sprucket och vittrat men ändå inte speciellt löst. Definitivt inte förrädiskt. Försök att fokusera nu. Fort går det inte och det verkar som om det hela tiden är minst en av oss som befinner sig flera meter under eller över två andra. Kliv inte på repet. Ta hem litet.
     Tröttheten börjar kännas ordentligt. Tankarna känns som sirap och driver omkring. Hur länge har vi hållit på egentligen? Trettio timmar? Trettiofem? Att döma av solen där borta i väster och de långa skuggorna måste det vara sen eftermiddag nu. Sova, snälla.
     Men vi är inte blinda för naturens skönhet. Vi kanske inte pekar och kommenterar lika ivrigt som tidigare men vi ser i alla fall. Svårt att inte göra det. Både det nära och det på avstånd. Jostedalsbreen i nordväst, Fannaråken i norr, Smörstabbtindane och Storebjörn i nordost. På Storebjörn har man också varit. Ett annat minne.

Från Halls Hammar har vi inte mer än ungefär 400 meter fågelvägen till Midtre Skagastølstind. Men den verkliga sträckan, om man räknar in allt klivande upp och ner och i sicksack hela tiden, känns snarare som en kilometer. Fem meter fram, två meter åt sidan, två meter fram, fyra meter åt andra sidan, fem meter rakt ner, två meter fram, slacka på repet och fyra meter rakt upp, vänta in dom andra två och sedan tre meter fram och två åt sidan. Ungefär så känns det hela tiden. Och ovanpå det den här tröttheten. Och hungern. Timmarna sniglar sig fram. Men samtidigt är allting helt fantastiskt. Grandiost. Vilken kamvandring.
     Men är det svårt? Nej, tekniskt sett är det inte svårt. Kanske en annan dag, en annan årstid. Om det regnar, snöar eller ligger isbark på klippan. Men inte idag. Underlaget är faktiskt förvånansvärt torrt och kängorna biter bra. Dessutom tar vi det försiktigt och ser oss för.

På den vindlande kammen några hundra meter 
före Midtres topp. Så här i efterhand är det ju rasande
vackert men just då, när jag står där och försöker
lätta på axelremmarna, är jag nog bara mest trött.

Till slut når vi i alla fall Midtres topp på 2 284 meter. Bara 120 meter lägre än toppen på Storen. När jag vänder mig om och tittar bakåt ser jag hur litet vi faktiskt har rört oss neråt det senaste dygnet. Men vi ska ändra på det nu.

När vi står där på Midtres sockertopp och tittar ner på andra sidan tror jag vi alla inser att vi inte kommer att hinna ner till tältet före natten. Inte en chans. Det är redan kväll och ovanför oss har vår herre dragit ett mjukt täcke över Hurrungane. Men det är inga tunga, mörka regnmoln. Det är fortfarande ganska ljust men omgivningarna tappar sina skarpa kontraster. Allting blir litet mjukare, litet gråare, litet tystare. Antagligen är vi ganska nära molnbasen men det är inte så lätt att avgöra. Vi tittar nämligen mest ner. I stort sett rakt ner. Rakt ner i "V-skaret". Ja det heter så.
     Ingen säger något. Egentligen tror jag inte att vi tänker så mycket heller. Vi agerar mekaniskt och accepterar terrängen utan att tänka närmare på den. Jaha, ett stup. V-skaret. Okej.

Som efter ett jättelikt yxhugg tvärs över bergsryggen gapar den djupa klyftan nedanför oss. Avsmalnande och trång långt där nere. Vi förspiller ingen tid utan ser oss genast om efter en väg ner.
     De första 30-40 meterna ned till en avsats, "Berges stol", klarar vi med nöd och näppe utan firning men därefter är det tvärbrant i ytterligare ca 50 meter. Men det är här vi ska ner. Som tecken på att vi är på rätt plats hittar vi några slingor lagda runt en sten. Dom ser inte alltför gamla ut och skulle kanske kunna fungera som firningsankare åt oss men vi väljer ändå att plussa på med en av våra egna långa bandslingor. Till sist lägger jag en karbin genom alla slingorna för att repet ska ha något lätt och friktionsfritt att glida genom. Inget mer fastnande av rep här tack.

Allting vi gör nu är omständigt och tar lång tid. Det börjar sticka i fötterna också och reaktionsförmågan är en bra bit från det normala. Inte för att vi tänker på det medan vi firar oss ner, just då får vi ju en liten adrenalindush också, men så är det i alla fall. Det är som om man har blivit litet tyngre och luften litet tjockare. Ett annat tydligt tecken på utmattning är att vi börjar höra dåligt. Eller om det är talförmågan som blir sämre. Vi börjar i alla fall allt oftare säga va till varandra. Ibland upprepar vi vad vi säger men ibland struntar vi i det. Inget bra tecken.
     Till slut är vi i alla fall nere välbehållna i botten på den trånga klyftan.

Karlsson på väg ner i V-skaret. Tekniken är fortfarande 
som hämtad ur en instruktionsbok.

För oss finns det nu bara två möjliga vägar ut ur V-skaret. Antingen att fortsätta upp för den motsatta väggen och sedan följa bergskammen vidare bort några hundra meter till Nordre Skagastølstind på 2 167 meter. Efter Nordre är det sedan en lätt men stenig och lång vandring till dalbotten 700 meter längre ned. Nackdelen med det alternativet, förutom klättringen upp ur V-skaret, är att det antagligen skulle ta oss ytterligare en halv dag i anspråk. Rent mentalt känns det heller inte lockande att inledningsvis behöva offra sina sista kraftreserver på att klättra uppåt igen, tillbaka till kammen. Vi vill ju ner.
     Det andra alternativet är att ta sig ut ur V-skaret i sidled, genom en trång ränna som mynnar ut på ett brant snöfält högt uppe på dalsidan. Därifrån är det sedan 800 meter ner till sjön och den sista biten bort till tältet. Den kortaste vägen mellan två punkter är inte alltid den snabbaste men den här gången är den det. Så rännan är vår väg.

Skymning. Eller om det har blivit natt. Vem bryr sig. Och att befinna sig på botten av V-skaret gör inte tillvaron ljusare heller. Men faktum är att det inte är mörkt. Skumt ja, men inte mörkt. Det är ändå tillräckligt ljust för att vi ska kunna fortsätta ner i den trånga rännan. Medan vi studerar passagen gräver Thomas i sin jackficka och sträcker fram näven.
     – Här kamrater, det är dom sista smulorna.
     Det blir en liten bit till var och en av nödprovianten. Knappast ens en tugga. Konsistensen är bättre än kartong men knappast smaken. Men någon liten nytta ska det väl ändå göra. Och att dela på det sista har också en psykologisk effekt. Att vi gör det här tillsammans.
     – Åh lembas. Tack Legolas.
     – Va?
     – Du har ingen madrass i fickan också? Arméns nödmadrass?
     – Tyvärr.

forts »»»

Vi lägger en säkring runt en utskjutande sten där vi står och jag får äran att bege mig ner i rännan.
     Så värst brant är det inte, kanske runt 50 grader. Men det är rått och kallt och ganska trångt. Ovanpå det är det grusigt och halt och sidorna erbjuder bara precis så många grepp man behöver, inte mer. Hur lång den är har jag ingen riktig uppfattning om, 10-15 meter kanske. Det är i alla fall ingen plats där man vill dråsa omkull utan att vara inknuten i ett rep.
     Där rännan slutar tar ett brant snöfält vid och där, där dalsidan också börjar, lägger jag ytterligare en säkring. Det gamla obehaget inför hårda snöfält gör sig påmint igen. Arvet efter den där händelsen på Bessedörtind har blivit något av en fobi, det kan jag villigt erkänna, men det är en fobi jag inte vill bli botad från eftersom jag betraktar den som en livförsäkring mot dumdristigt beteende. Jag biter ihop och försöker koncentrera mig. Något vettigt alternativ finns ju inte heller.
     Till slut är jag i alla fall nöjd med min säkring och ropar säkring klar upp genom rännan. Efter en stund dyker Karlsson upp.
     – Hej.
     – Hej du.
     – Och wow.
     – Just det. Tror du att du kan ställa dig bakom mig så jag kan ta hem på Håkan?
     En halvtimme senare står vi där alla tre, tätt tillsammans, högst upp på snöfältet. Det känns som vi precis har kommit ut ur ett litet källarfönster, från en sluten stenig värld till en värld fylld av hur mycket utrymme som helst. Om man bara kunde se den. För medan vi står där verkar det som om nattens mörkaste timme infaller. Svart är det ju inte, men definitivt dålig sikt. Typiskt. Inte nog med att det är brant och man står på den här förbannade iskanten, nu har man dessutom svårt att se också. Men rymden känns i ansiktet.
     Om man ändå vore en fågel.

Där vi står har vi ungefär 800 meter ner till sjön. Dom översta 300 meterna är ganska branta men sedan börjar det plana ut. Den nedre halvan är egentligen inte mycket att orda om. Några snöfält, rasbranter och däremellan den vanliga karga terrängen. Den översta biten, precis där vi står som tre pingviner och blickar ner, är förstås den brantaste. Föreställ er tältduken på ett ryggåstält. Ett som är dåligt uppspänt. Ungefär så.
     Vi klättrar försiktigt ner en liten bit intill snöfältets vänstra sida. På andra sidan fältet, kanske bara 15-20 meter bort, ser det ut att vara betydligt lättare att ta sig ner, så vi bestämmer oss för att korsa snön och gå över dit.
     Håkan går först den här gången, säkrad av Karlsson och mig. Underlaget är hårt men stegjärnen och isyxan ger god hjälp och det dröjer inte många minuter innan han är över och kan säkra sig i berget på andra sidan. Sedan kopplar Karlsson in sig på repet och tar sig över utan problem. Två över, en kvar.
     När jag har gjort loss säkringen på min sida och lagt slingorna över huvudet och gjort mig beredd att gå över ser jag att Håkan redan är på väg ner i skumrasket. Kvar står Karlsson och håller i repet.
     – Beredd Thomas?
     – Kom du bara!
     Det välbekanta obehaget tar min kropp i besittning men jag är ju ändå säkrad så jag biter ihop och börjar gå. Stödd på min yxa i höger hand håller jag repet litet ut från kroppen med vänster för att inte riskera att kliva på det. Lugna fina steg nu, inget snubblande på stegjärnens vassa piggar här och inget flackande med blicken utför snöfältet. Blicken på fötterna och märkena efter de andras steg. Såja, lugn och fin bara.
     När jag är ungefär halvvägs över ser jag plötsligt hur repet börjar lägga sig framför fötterna. Först reflekterar jag inte på det utan gör bara ett litet kast med vänsterhanden så att repet kanar ner utför slänten. Men några steg senare händer samma sak och nu är jag nära att kliva på det och tvingas ta ett litet steg åt sidan med högerfoten. Jag tvärstannar och lyfter långsamt på huvudet för att inte tappa balansen.
     Tio meter framför mig ser jag hur Karlsson står halvt vänd ner mot dalen, med armarna utefter sidorna och huvudet nedsjunket mellan axlarna. Den ena handen håller slappt om repet.
     – Thomas, vakna! För helvete, ta hem!, skriker jag.
     Figuren framför mig rycker till och börjar mekaniskt dra åt sig repet. Någon minut senare är jag över och kan dra en suck av lättnad.
     Och ser att repet inte alls har varit säkrat i berget. Det ligger bara i en hög runt Karlssons fötter. Lättnaden fastnar i halsen. Tröttheten, hungern, den dumma fobin. Och nu detta. Och ovanpå det Håkan i ensamt majestät på väg ner. Där och då blir det litet för mycket och jag blir på dåligt humör. Försöker lägga band på mig och istället se till att komma ner.

Efter några hundra meter börjar lutningen avta. Skumrasket också. Nu är det inte terrängen som är problemet längre utan det är fötterna och ryggen. Och ögonlocken. Att två små tunna hudflikar kan väga så mycket.
     Innan vi kommer ner till leden som vi följde när vi lämnade tältet för två dagar sedan spärras vägen av ett nytt snöfält en sista gång. Spåren efter Håkan är tydliga. Inte efter fötter utan efter en ändalykt. Karlsson funderar inte en sekund utan sätter sig genast ner. Ett glatt tjohoo och han är på väg med benen i vädret.
     Jag står kvar och ser min vän försvinna ner under mig. En ganska lång åktur är det också. Svårt att avgöra exakt hur lång men sannolikt minst femtio meter. Kanske närmare hundra. Inte det minsta farlig heller utan bara en snabb och smidig väg genom snöfältet.
     Men självklart väljer jag istället att korsa snöfältet till andra sidan och sedan följa kanten hela vägen runt. Här ska fanimig inte tjohooas något. Jag behöver vara ensam ett tag. Är sur.

Till slut, gott och väl en halvtimme efter Karlsson, närmar jag mig tältet. Helt slut men äntligen framme. Vatten. Fräsandet från ett kök. Säcken. Orediga tankar. Plötsligt en metallisk röst i huvudet. Stockholms tunnelbana. Ändhållplats, avstigning för samtliga.
     Medan Karlsson pysslar med köket tvingar jag mig själv att stappla ner till sjökanten. Sätter mig på en sten. Drar av mig kängorna - försiktigt och under smärta - och doppar mina stackars fötter i det iskalla vattnet. Plågsamt men livgivande. Sitter där i säkert fem minuter innan kylan blir för stark. Går barfota tillbaka. Grimaserande.
     Tillbaka i tältet konstaterar vi att turen har tagit oss ganska exakt 48 timmar. Fyrtioåtta timmar. Två dagar och två nätter. En kilometer upp och en kilometer ner. Just nu går det inte att förstå. Bara konstatera.

Sedan dricker vi oss otörstiga på varm soppa och te och äter så mycket vi orkar. Efteråt låter jag kåsan och skeden ligga kvar i absiden. Att diska får bli en senare fråga. Först har jag ett löfte till min sovsäck att uppfylla. Men innan jag gör det gräver Karlsson i sin packning och halar fram tre stycken Carnegie lageröl.
     – Varsågoda kamrater. Det här har vi gjort oss förtjänta av.
     – Är du helt säker på det?
     – Jajamen. Bergsäker.
     – Okej då. Ge hit.

V-skaret och snöfältet fotograferat från Dyrhaugsryggen,
på cirka två kilometers avstånd.
Foto Ole-Petter Andersen, Valdres, Norge 2006.

_________________________

Andra berättelser av mig här på Utsidan:
Nepal - Island Peak
Sydamerika - Aconcagua
Norge - Bessedörtind

Rune Ahlström