48 timmar på Store Skagastølstind

Då, som den naturligaste sak i världen, stegar Håkan fram. Kliver upp på samma små steg som jag nyss har stått på, sträcker sig snabbt in och greppar det smutsiga repet med båda händerna. Karlsson och jag försöker stötta honom så gott vi kan.
     Och sedan drar sig Håkan helt enkelt upp i repet. Först på knä och sedan, till slut, reser han sig och står upp. Till att börja med ostadigt men sedan pressar han sig in. Sedan står han där. Intryckt som ett stycke blåbärssylt i en rulltårta.
     – Jisses, det höll!
     – Fantastisk Håkan!

Heftyes renne, sista kruxet före toppen. Men ett krux som heter duga. Illustration av William Cecil Slingsby, hämtad ur hans bok "Norway: The Northern Playground" från 1904. Teckningen stämmer perfekt med verkligheten. Den hårresande avgrunden under den smala hyllan som personerna står på får man föreställa sig.
     

Tjugo minuter senare har min bror tagit sig igenom rännan, gjort en toppsäkring runt ett klippblock - med vårt eget rep för säkerhets skull - och ropat "Säkring klar!" ner till Thomas och mig. Den här gången klarar jag att ta mig in i det trånga utrymmet och det dröjer inte länge innan vi alla tre står ovanför rännan och pustar ut. Med ryggsäckar och allting. Alla knepiga partier utefter normalrutten har vi nu bakom oss och vi inser att vi snart kommer att stå på toppen. Bara en kort lätt bit kvar. Ingenting att skriva hem om egentligen.
     Men mitt självförtroende är fortfarande stukat. Varför tog jag inte repet där nere?

Bara en liten bit kvar nu. Toppröset syns uppe i vänstra hörnet.  
 

Och sedan står vi där. Klockan är exakt tjugo minuter i tio och dagen har gått över i kväll. Solen smeker Dyrhaugsryggen i väster och förutom några spridda molnbankar är det en strålande kväll. I stort sett vindstilla och med en sagolik utsikt åt alla håll. När vi släpper litet på de senaste timmarnas hårda koncentration bubblar glädje och stolthet fram. Och äntligen vågar man dunka sina kamrater i ryggen. Utan betänkligheter.
     – Mina herrar! Välkomna till Storen!
     – Tvåtusenfyrahundrafem meter, helt otroligt! Vilken klättring!
     – Karlsson, kom i min famn!

Vår vana trogen stannar vi ganska länge på toppen. Att passera en topp bara för att ha gjort den, som ännu en trofé i raden av andra, är inte vår grej. Vi tar in toppen ordentligt och njuter verkligen av både prestationen och de fantastiska vyerna i kvällssolen. Till att börja med är vi exalterade och ger luft åt våra känslor, klappar om varandra och går runt och tittar. Sedan lägger sig ett lugn och vi står mest för oss själva och vänder upplevelsen inåt. Tillfredsställelsen känns nästan som en smak i munnen.
     Apropå munnen ja. Verkligheten pockar på och Håkan kallar till den traditionsenliga whiskyn vid toppröset. Den här gången värmer den extra gott eftersom min lilla termometer på GoreTexjackan visar noll grader. När ritualen är över och själen har fått sin belöning tar vi fram köket och lagar till en rykande fruktsoppa också. Den övriga kroppen måste ju också blidkas. Till slut har klockan blivit halv tolv och det är hög tid att fundera på att ta sig ner.
     Halv tolv. Herregud, nästan midnatt.

På Storens topp i det allra sista kvällsljuset.
     

Kan man må bättre än så här?
     

Ingen topp är fullkomlig utan en segerwhisky. Slainthe!
     

Utsikten och tillfredsställelsen. Kanske litet stolthet över bestigningen också. Det är ett stort
ögonblick. Mer än en kilometer under mig, till höger om sjön, anar jag vårt tält.

Majoriteten av dom klättrare som bestiger Storen - framförallt dom som är betydligt sportigare än vi - tar sig ner på samma sida som dom kom upp. Det vill säga nedför sydvästväggen. På bergets framsida, eller solsidan om man så vill. En variant är att återvända samma väg som man kom upp. Fast åla sig ner genom Heftyes renne behöver man inte göra. Det går bra att fira sig förbi vid sidan, litet till vänster. Men det går också att undvika både rännan och Galleriene genom en extra lång firning från en plats en bit nedanför toppen direkt ned till Hjørnet. Den varianten kräver dock både nerver och erfarenhet. Från Hjørnet är det sedan tillbaka över svahällarna och vidare ner till Bandet. Ja det är så dom brukar göra. Dom som vill hinna upp och ner medan det är ljust.
     Dom andra alltså. Inte vi. Vi har helt andra planer.
     Man kan också säga att berget har helt andra planer för oss.

Ungefär 160 meter under toppen på bergets baksida ligger Mohns skar, haket som förbinder Storen med dels Skagastølsryggen i nordvästlig riktning och dels Maradalsryggen i östlig. Och det är ner till det haket och sedan vidare upp på Skagastølsryggen vi har tänkt oss.

Glaciären som leder upp till haket har alltså fått sitt namn av William Cecil Slingsby som gick upp den vägen 1876 tillsammans med två norrmän från trakten, Emanuel Mohn och Knut Lykken. Till saken hör att Slingsby gick spikskodd medan norrmännen hade vanliga kängor. För övrigt gällde dåtidens klädmode, ett grovt rep och tunga isyxor. Mohn och Lykken hade det inte lätt på den branta isen trots att de var vana fjällmänniskor, men mycket tack vare Slingsby tog dom sig ändå till slut upp till haket. De båda norrmännen vägrade sedan gå högre medan Slingsby ensam friklättrade den sista bergsklacken. Inte bara upp till toppen utan också tillbaka ner till de väntande norrmännen. Något som idag, över hundra år senare, imponerar stort. Slingsby sade själv långt efteråt att den där friklättringen till toppen på Storen var det mest dumdristiga han någonsin hade gjort i sin bergsbestigarkarriär. Men han blev i alla fall odödlig på kuppen. Efter bestigningen fick haket sitt namn efter Mohn medan hela glaciären döptes efter Slingsby. Så gick det till på den tiden.
     Man kan bara hoppas att dagens klimatförändringar inte smälter ner glaciären helt. Den dagen det sker återstår ju inte mycket av engelsmannen på Store Skagastølstind. Mohns skar däremot lär ju bestå även om det blir ökenklimat.

forts »»»