48 timmar på Store Skagastølstind

När vi har passerat sjön börjar det gå uppför och här möts vi av en liten glaciär, Skagastølsbreen. Det är inte mycket till glaciär och den sträcker sig bara ungefär sexhundra meter fram till det första delmålet, Bandet. Kanske litet mer. Håkan föreslår att vi viker av från leden och istället sneddar upp till vänster på snön så att vi kan komma upp på Bandet högre upp. Att vinna höjd helt enkelt. Förslaget verkar vettigt så vi lämnar stigen och tar sikte på ett ställe snett ovanför oss där Bandet gör en tvär knix uppåt. Snöfältet verkar gå ända intill kanten där så förhoppningsvis kan vi gå hela vägen upp dit. Eftersom snön är hård åker stegjärnen på och vi sätter fart.

Om jag kände mig pirrig inför bestigningen nere vid tältet före start så har den känslan helt försvunnit nu. Nu känner jag enbart förväntan. Det goda humöret verkar delas av alla och Håkan tar fram videokameran. Allvaret försvinner och vi filmar varandra under torra kommentarer. Med varje steg kommer vi högre och högre och det dröjer inte länge innan vi har kommit upp till ett ställe där vi kan komma upp på Bandet. Dom sista meterna är snön lös och brant men efter litet pust och stånk har vi fast klippa under fötterna.
     Vi kommer upp bara något femtiotal meter ovanför den lilla hyttan av sten som ligger på Bandet. Men hyttan smälter så väl in i terrängen under oss att jag inte upptäcker den när jag sveper runt med blicken. Det som intresserar oss mest ligger dessutom ovanför våra huvuden, inte under. Men föralldel, utsikten österut genom Midtmaradalen mot Maradalstindane och Falketind i fonden är väldigt vacker. Där har vi ytterligare ett område man skulle vilja besöka någon gång. Vi tar några hänförda andetag, tar av oss stegjärnen och fortsätter sedan vidare mot en plats en liten bit bort som ser inbjudande ut ur lunchsynpunkt.
     När vi kommer fram ser vi att platsen är helt perfekt. Utsikten åt alla håll är magnifik och vi slår oss ner på en bekväm plats mellan några släta stenblock nära det lodräta haket åt väster och stjälper av oss ryggsäckarna. Det är helt vindstilla, solen steker och vindjackorna åker av. En underbar plats. Varmt, torrt och myggfritt. Humöret som redan var på topp skjuter ytterligare i höjden och vi börjar genast duka upp en lunchbuffé. Här får Karlsson tillfälle att glänsa litet extra eftersom han inte bara är duktig vid spisen utan också har ett grundmurat sinne för ordning och vacker dukning.
     Medan vi sitter där i solen och njuter får vi plötsligt syn på klättrarna som gick förbi oss nere vid sjön tidigare. Dom befinner sig högt uppe på klippan mittemot oss, ovanför bortre ändan av Bandet i närheten av toppen på Søre Dyrhaugstind. Med solen rakt i ögonen är det svårt att se vad dom har för sig men dom har i alla fall rört sig fort och har kanske tänkt sig att traversera hela Dyrhaugsryggen. Med den här takten är dom antagligen tillbaka nere i dalen igen långt innan kvällningen. Raska grabbar.

Vi befinner oss nu på cirka 1 780 meters höjd, ungefär 400 meter ovanför vårt tält. En respektabel stigning på vilken dagstur som helst. Men vi har inte ens kommit halvvägs. Den första lätta delen är avklarad men om vi ska ha den minsta chans att nå toppen och återvända ner till tältet före mörkrets inbrott är det hög tid att sluta leka charterturister. Det är dags att plocka upp allvaret igen. Vi dukar av, kliver i klätterselarna, hänger på oss ryggsäckarna och vänder oss mot berget.

Bandet ligger som en hög tröskel tvärs över dalen,
på ena sidan Skagadalen, på andra Midtmaradalen.
I nedre vänstra hörnet syns taket på hyttan.
     

Vårt paradisiska lunchställe på Bandet.
I bakgrunden syns sjöarna där vi bor.
     

När vi vänder oss om och tittar upp mot toppen,
drygt 600 meter ovanför våra huvuden, känns det
som om toppen tittar ner på oss också. Hej du.
     

Holy mother of god
Youve got to go faster than that to get to the top
Dirty old mountain
All covered in smoke, she can turn you to stone
So you better start doing it right
Better start doing it right

(Genesis - Dance On A Volcano)

Sydvästväggen framför oss ser ut som den sista biten på en skateboardramp. Bara med den skillnaden att den här rampen är över 600 meter hög och inte lämpad för skateboardåkning. Dom gamla nedärvda varningsklockorna från tiden då människan levde i grottor tjuter ilsket Fara! Fara! och hade jag inte vetat att det gick en beprövad led upp här hade jag gladeligen sprungit ner till tältet igen. Men vi har noggrant studerat ledbeskrivningen i Ben Johnsens bok och jag har även en utskrift av den i innerfickan på min GoreTexjacka. Så tanken på att vända tillbaka finns inte i våra huvuden. Men det är tusan vad det ser brant ut. Dom sista tvåhundra meterna ser till och med ut att luta utåt.

Till att börja med går det bra. Visst är det brant och stenigt så det räcker men vi går lugnt och stadigt och vinner snabbt höjd. Det enda problemet är egentligen utsikten. Den blir bara häftigare och häftigare ju högre vi kommer och den tvingar oss flera gånger att stanna och vända oss om. Vilket förstås är underbart för själen men kanske inte så bra för tidsschemat. Men vadå, vi har inte rest från stressiga jobb och storstäder för att jäkta fram här. Och berget lär inte gå någonstans heller.
     Dom första dryga hundra meterna går alltså bra men sedan börjar det bli brant på allvar och vi börjar använda händerna så smått. Det där är förstås till stor del en psykologisk grej också. Ju mer luft under fötterna man har desto bättre livförsäkringar vill man ha.
     Underlaget är skiktat i stora flak, eller trappsteg. Men dom här trappstegen är inte horisontella utan lutar kraftigt nedåt, mot oss. Många av "stegen" är flera meter höga och tiotals meter långa så jag har inga problem att känna mig som en liten teskedsgubbe. Men det finns gott om breda sprickor och kanter så även om det är luftigt så har vi inga problem att ta oss upp. Men det går i kringelkrokar.

Midtmaradalen österut. Över en mil bort, på andra sidan
den gröna Utladalen reser sig en intagande kalott med
bland andra Stølsnostind och Falketind, båda över 2000 meter.  

Efter ungefär 250-300 meter ändrar plötsligt berget karaktär och vi kommer upp till området med de släta bergshällarna, det så kallade svaområdet. Här känns det luftigt värre och vi knyter in oss i repet och tar det extra försiktigt. Men klippan är varm och sträv som sandpapper i den brännande solen och greppar bra under sulorna. Och dom där gamla nedärvda varningsklockorna får man helt enkelt försöka ignorera när man stiger ut på en häll som lutar 60 grader och bara har friktionen, små ojämnheter och sin balans att lita på. Ja och så repet förstås. Men allting går bra och trots att vi inte rör oss fort kommer vi till slut igenom det här knepiga partiet också. Med bibehållet gott humör ska tilläggas.

Här börjar svahällarna. En solig dag som denna
är det varmt, torrt och brant.
     

– Inte titta ner nu Karlsson, bara upp mot himlen.
Tänk inte på att du har en halv kilometer luft under fötterna.
Nej, tänk inte på det, sa jag. Såja, lugn och fin nu.
     

Utsikten mot Dyrhaugsryggen blir allt häftigare
ju högre vi kommer. Men inte bara sikten utåt.
Även sikten nedåt framkallar flämtningar.

forts »»»