48 timmar på Store Skagastølstind

The edge of this hill is the edge of the world
And if youre going to cross you better start doing it right
Better start doing it right.

(Genesis - Dance On A Volcano)

Det är alltså ner till Mohns skar på baksidan av toppen vi ska. Till att börja med ser det nästan ut som om toppen är avhuggen av ett jättelikt svärdshugg. Lutningen är säkert närmare 60 grader. En sak till. Så här dags på dygnet, runt midnatt, är det ganska skumt också, trots årstiden. Att det är nollgradigt gör inte saken bättre heller. Fingrarna är litet stela och det är på det hela taget en ganska påfrestande upplevelse att ta sig ner utefter det där svärdshugget. Det känns litet som att gå på takpannorna nedför ett hustak och veta att nedanför hängrännan längst ner finns det ingenting annat än luft. En klart karaktärsbildande upplevelse. Men givetvis går vi inknutna i repet hela tiden.

Svärdshugget på toppen. Vår väg ner.
     

När svärdshugget är avklarat är det i princip lodrätt den sista biten ner till det smala haket. Här bestämmer vi oss för att offra en repslinga och en karbin runt en sten för att få en säker ankarplats för repet. Sedan firar vi oss i tur och ordning ner till ett litet snöfält som går upp på klippan nedifrån själva haket. Eller hak och hak. Det är helt enkelt ingenting annat än en väldigt smal brygga av sten. Till största delen täckt av hård is och ovanpå det ett tunt lager nästan lika hård snö. På ena sidan stupar Slingsbybreen obehagligt brant - för att inte säga hårresande - ner fem-sexhundra meter, och på den andra sidan har vi Storens kalla nordvästvägg, lika obehaglig och minst lika brant. En ganska jobbig plats att vara på faktiskt, framförallt för mig som har burit på en djup motvilja mot branta isfält ända sedan en traumatisk upplevelse på ett annat norskt berg, Bessedörtind, sju år tidigare (en story som också finns att läsa här på Utsidan).
     – Jaha, säger Håkan när alla slutligen är nere och repet nerdraget, ska vi avbryta nu så är det nedför glaciären här som gäller.
     – Fyfan.
     – Över min döda kropp, säger jag. Visserligen har vi stegjärn, rep och isyxor men på den här hårda isen skulle jag inte ge mycket för våra säkringar. Så jag säger nej tack, jag tar hellre en lång oviss tur på kammen här ovanför än riskerar ett snabbt fall nedför den där rutschkanan.
     – Håller med. Och vädret ser ju ut att hålla i sig. Vi tar kammen bort.
     Men inte direkt. I närheten av platsen där vi står rinner det litet smältvatten på klippan och vi passar på att fylla upp ett par av våra flaskor. För sista gången ska det visa sig.

Vi börjar bli slitna nu. På bortre sidan av snöfältet tvingas vi dessutom till ytterligare brant repklättring cirka tio meter innan vi äntligen kan börja slappna av litet grann. Några steg till bara och sedan är vi uppe på en liten utlöpare nedanför toppen på Vetle Skagastølstind. Här börjar Skagastølsryggen, i alla fall om man kommer från Mohns skar.
     En liten bit bort upptäcker vi till vår häpnad en stenring. En väl uppförd sådan också, med så bastanta stenmurar som man kan förvänta sig på en sådan här utsatt plats. Här har någon eller några verkligen gjort ett gott arbete och vi inser genast att platsen erbjuder en säker plats för någon timmes vila.
– Vad säger ni, ska vi ta den sista soppan och nödprovianten här och pusta ut en stund innan vi fortsätter?
– Gärna för mig, mitt blodsocker är nere i skorna. Och något bekvämare ställe än det här kan vi väl knappast räkna med längre bort på kammen heller.
– Avgjort. Då tar vi en paus här. Fina vyer här också.

Upp från Mohns skar. Karlsson verkar undra
om allt det här verkligen är nödvändigt. Svaret är ja.  

Klockan är nu tio på morgonen och det är över ett dygn sedan vi lämnade tältet. Det har blivit söndagmorgon den 5:e juli. Söndag alltså. Enligt den kristna läran en vilodag. Morsning.

Vi sitter där i stenringen och försöker samla ihop oss. Jag försöker i alla fall samla ihop mig. Den varma soppan smakar himmelskt men är ändå bara en droppe i havet. Kroppen börjar ropa efter en rejäl middag nu och jag har redan haft mina första mathallucinationer. Det är tur att Karlsson har tagit med sig ett paket av den svenska militärens nödproviant. Att påstå att den är god är en grov förolämpning mot riktig mat men den innehåller i alla fall energi. Och till skillnad mot soppa går den att tugga på.
     Men det är inte bara energi vi behöver. Tanken på min kära sovsäck långt där nere i tältet är nästan jobbigare än hungern. Varför har man inte sömnhallucinationer när man är trött förresten? Att gå och tänka på lammstek med rönnbärsgelé och Hasselbackspotatis när man är utsvulten är inget konstigt, det gör jag ofta. Ibland tänker jag på stekt fläsk med löksås också. Eller en god pastarätt. Kniper det kan jag se en bit grillad lax eller en mjäll torskrygg också. Men jag tänker aldrig på olika sängtillverkare, tjocka tagelmadrasser eller mjuka dunbolster när jag är trött. Det där får jag inte riktigt kläm på. Kroppsliga behov är väl kroppsliga behov? Medan jag sitter och småknaprar på en bit hård, smaklös nödproviant går tankarna i alla fall till min kära gamla sovsäck från Nordiska Fjäder som ligger och väntar på mig där nere i dalen, ensam och kall. Och vad den och jag ska göra med varandra när vi träffas. Men någon hallucination är det inte. Bara en djup, innerlig, nästan fundamentalistisk övertygelse. Du och jag säcken. Vänta du bara.

Men att lägga sig ner och sova här på klipphällen vore förstås väldigt dumt. För varje timme som vi är här utmanar vi vädergudarna. Så det är bäst att försöka hålla sig i rörelse. Vi har varit välsignade med fint väder hela tiden än så länge och såvitt vi kan se verkar inget busväder vara i antågande. Men sådant ändrar sig ju snabbt i fjällen. Och Hurrungande har rykte om sig att ha extra ostadigt väder, till och med med norska mått mätt. En kombination av närheten till nordatlanten och den höga höjden förstås. Det där känner vi till och därför nöjer vi oss med att ta av oss ryggsäckarna, lägga oss ner och sträcka ut ryggarna några minuter medan den varma soppan sprider en kortvarig men dock värme i bröstet. Men det är inte tal om att somna.
     Samtidigt som vi känner av tidsnöden så inser vi också att vi är med om något speciellt. Så trots bristen på mat och sömn försöker vi njuta också. Var och en på sitt eget sätt. Av scenerierna och formationerna omkring oss, av prestationen att vara här, av vädret som hela tiden står oss bi och av att vara med om allt detta tillsammans. Bristen på mat och sömn kan man kompensera för i efterhand men minnet av själva upplevelsen får man bara en gång. Missar man upplevelsen när man är mitt uppe i den så har man för alltid missat det tillfället. Så vi försöker hålla varandra på gott humör efter bästa förmåga. Framförallt genom vår vanliga kärva jargong förstås men även genom att kommentera omgivningen. Men det betyder inte att vi pratar hela tiden. Ett ord här och ett där räcker gott.
     Skillnaden mot vår lunchrast nere på Bandet i solen ett dygn tidigare borde egentligen inte kunna vara större. Men samtidigt är det i grunden samma upplevelse. Tillfredsställelsen i att vara där. Gemenskapen och samhörigheten.

Den eller dom som hade uppfört den där stenringen 
hade gjort ett gott jobb. Till och med Håkan var imponerad.

Till skillnad mot nere på Bandet, där solen verkligen grillade, är det inte många plusgrader här i Mohns skar. Några få kanske och dessutom är solen skymd bakom ett tunt molntäcke. Rätt kyligt. Så vi packar ihop och kränger på oss säckarna igen. Grimaserar och gör oss klara att fortsätta. Klockan, som verkar ha betydligt mer bråttom än vi på den här turen, har redan hunnit bli tolv på dagen. Tolv. Var tar all tid vägen egentligen?

Tjugo meter ovanför oss har vi krönet på Vetles östra utlöpare. Vi kliver upp genom stenskravlet och befinner oss helt plötsligt på en strykbräda av sten, säkert inte mer än tio meter bred på bredaste stället och kanske runt hundra meter lång. Kantrad och med slagsida men ändå det enda som tycks vara någorlunda platt i den här världen. Bakom oss smalnar strykbrädan av och försvinner ner i ännu ett hak som sedan reser sig upp mot Sentraltind, och framför oss smalnar den också av, men inte ner utan upp, i en ytterst vass sockertopp fyrtio meter högre upp - Vetle Skagastølstind. Bortsett från strykbrädan lutar allting bara brant utför. Ständigt dessa vertikala former.

Från strykbrädan nedanför Vetles topp bort mot
Midtre Skagastølstind. En riktig drakrygg.

Vi tar sikte rakt upp mot Vetles topp och de branta sidorna tvingar oss att hålla mitt på kammen och mer eller mindre gå rakt över toppen. Men det finns möjligheter att gå på utsidorna också. Små och hisnande men dock möjligheter. Femhundra meter längre bort på kammen ser vi Midtre Skagastølstind och dit bort måste vi innan vi kan börja fundera på att ta oss ned från den här taggiga drakryggen.
     På andra sidan Vetle bär det genast iväg utför. Det är smalt och sönderbrutet och en mindre undertopp måste också passeras men ungefär hundra meter längre fram och femtio meter längre ner verkar kammen breda ut sig i en liten platå. Dessvärre ser kammen också ut att försvinna ner i tomma intet just där bakom. När vi kommer fram ser vi vad det är. "Halls Hammar". Jaha. Och just när det började flyta på. Typiskt.

Halls Hammar. Ännu ett slukhål av tid. Vår tid. En absolut lodrät, slät vägg. Den ser nästan ut att vara murad, så slät är den. Cirka tio-femton meter hög, eller djup sedd ovanifrån, och med några lövtunna, raka sprickor som ser ut som om murbruket har krackelerat. Den tekniska svårighetsgraden är 6+. Här klättrar möjligtvis spindlar men inte vanligt folk.
     Det gjorde heller inte dansken Carl Hall 1885 när han försökte bestiga Vetle Skagastølstind via Skagastølsryggen. Från andra hållet alltså. Han kom fram hit men inte längre. När jag försiktigt lutar mig fram och tittar ner längs den släta väggen är det lätt att förstå varför. Som plåster på såren blev klipphällen döpt efter honom men huruvida Carl kände sig stolt över det förtäljer inte historien. Vem vill bli ihågkommen som en förlorare? Året därpå, 1886, lyckades däremot engelsmannen Charles Watson Patchell knäcka nöten genom att ta sig upp till vänster om väggen uppför en luftig klipphäll. Vilket belönades på motsvarande sätt. Klipphällen döptes till Patchells sva. Den enes motgång, den andres framgång.

Men det är tur för oss att vi inte ska upp för varken Patchells sva eller Halls Hammar. Vi ska ner. Och vi har ju rep så för vår del blir det ännu en firning här. Runt ett litet klippblock nära klippkanten hittar vi en lämplig ankarplats. Men det blir till att offra ännu en slinga.
     Den här gången propsar Håkan på att få gå först över kanten eftersom, som han säger, Sven Nykvist ska filma oss andra nedifrån.

forts »»»