48 timmar på Store Skagastølstind
Berättelse om en bestigning av Norges tredje högsta berg, Store Skagastølstind i Hurrungane i Jotunheimen, år 1992. Det är också en berättelse om hunger och trötthet.
Av: Rune Ahlström
Ovanför svahällarna återstår cirka hundra meter innan den sista lodräta väggen före toppen. Fast lodrät ser den inte ut att vara. Sedd nedifrån där vi nu befinner oss och på så här nära håll ser väggen snarare ut som ett tak än en vägg och intrycket är minst sagt skräckinjagande. Tänk er en tvestjärt som lyfter blicken och plötsligt ser en jättelik skosula över sig. Ungefär så är känslan. Och det är upp där vi ska. Shit.
Men trots att det ser helt omöjligt ut så finns det faktiskt två rutter som leder till toppen härifrån. En direktled som går mer eller mindre spikrakt upp nästan mitt på väggen, "Andrews renne", och sedan den klassiska rutten som går runt kanten, "Hjørnet", på högersidan, ut över ett hisnande bråddjup, "Galleriene", och vidare uppför några hjärtknipande mindre hällar innan man kommer upp till en liten meterbred hylla, lagom för ett par tre personer att klamra sig fast på. Och på den släta bergväggen ungefär två meter ovanför hyllan öppnar sig en trång kamin. Det är den berömda "Heftyes renne". Den tekniska svårighetsgraden på själva insteget till kaminen är 4. Fast med vindkläder, ryggsäckar och isyxor att släpa på lär ju den där fyran växa en del förstås. Och det är den vägen, upp genom Heftyes renne, vi tänker ta. Ovanför Heftyes renne är det sedan bara förhållandevis lätt klättring den sista biten till toppen.
Johannes Thomassen Heftye var samtida med engelsmannen och förstagångsbestigaren William Cecil Slingsby. Men någon kollegial respekt fanns inte mellan de två. Tvärtom, de gjorde sitt bästa för att ta udden av varandras prestationer. I synnerhet gäller det Heftye som verkar ha varit en synnerligen missunnsam person. Fyra år efter Slingsbys förstabestigning 1876 bestämde sig Heftye för att själv bestiga Storen för att visa att berget inte på långa vägar var lika krävande som ett annat berg inte långt därifrån, Store Knutholstind, som han själv hade blivit den förste att bestiga några år tidigare. Johannes T. tog två Årdalingar med sig, Peder Melheim och Jens Klingenberg, och hade först tänkt sig att bestiga Storen genom att följa Slingsbys rutt uppför glaciären på östsidan av berget och därefter klättra den sista biten till toppen från nordsidan, precis som Slingsby hade gjort. Dessvärre, eller dessbättre beroende på hur man ser det, kom de tre norrmännen helt fel när de kom upp på Bandet och fann sig istället plötsligt långt upp på sydvästväggen. Till slut fann dom rännan som skulle få Heftyes namn. Men så värst glamorös verkar bestigningen inte ha varit. Mycket tyder nämligen på att den gode Heftye blev mer eller mindre upphalad till toppen av sina följeslagare den sista biten.
Det må vara hur som helst med den saken. Att de tre fann en ny rutt upp på Storen kan ingen ta ifrån dom, en rutt som sedan dess betraktas som normalrutten.
Att Slingsby året därpå, 1881, kontrade genom att bestiga Store Knutholstind tillsammans med en säterjänta från trakten får väl enbart ses som ett utslag av brittisk vass överklasshumor. Stackars Heftye gick förstås i taket av den händelsen.
Men åter till 1992. Med svahällarna under oss börjar vi söka oss diagonalt ut mot högerkanten. Den där jättelika skosulan är väldigt nära nu. Och vi går självklart hela tiden inknutna i repet eftersom det inte riktigt är läge att snubbla och dratta på ändan. Egentligen är det ju en helt galen plats att befinna sig på frivilligt. Många skulle säkert kalla den vidrig. Men faktum är att vi inte upplever platsen som farlig. Inte ens obehaglig. Vi rör oss lugnt och metodiskt och den torra, varma klippan erbjuder hela tiden goda grepp. Vi är förstås väldigt medvetna om omgivningarna. Men på ett positivt sätt. Att döma av våra fåtaliga kommentarer är humöret på topp. Men okej, litet hisnande är det ju.
Till slut är vi uppe vid en stor utbuktning, ungefär som en knoge, längst ut på den högra kanten. Vårt paradisiska lunchställe ligger drygt en halv kilometer under oss och vi kommer inte högre upp, i alla fall inte just här. Där jag sitter tryckt mot väggen och halar in mina kamrater med repet känner jag mig som en ladusvala. Vi har kommit upp till Hjørnet och här samlar vi ihop oss ett ögonblick innan vi försiktigt kikar runt kanten.
Wow.
På andra sidan ligger "Galleriene" vilket kanske låter stämningsfullt och vackert men det är bara en poetisk omskrivning av en bergssida som faller rakt ner ungefär trehundra meter innan den möter glaciären som reser sig upp från dalbotten långt där nere och som går ända upp till det hak, "Mohns skar", som sammanbinder Storen med den långa bergsryggen på nordsidan.
Strax nedanför "Hjørnet".
En liten knix kvar, sedan är vi uppe på Hjørnet.
Så där står vi och blickar ut över avgrunden. Men nackhåren lägger sig när vi ser att vägen inte är helt stängd framför oss. Det finns en passage via en smal hylla som sträcker sig ungefär 20 meter bort tvärsöver den fallande väggen. Därefter går leden upp åt höger, svänger tillbaka åt vänster och slutligen vidare ut på ytterligare ett litet svalbo och man är framme vid Heftyes renne. Varje steg är förstås väldigt luftigt och det är definitivt inte läge att gå omkring och ge varandra vänskapliga dunkar i ryggen här.
Vi tar oss försiktigt fram och är noga med säkringarna. Den här delen av bestigningen är verkligen spektakulär men vi känner oss ändå trygga och fyllda av tillförsikt. Toppen är inte långt borta nu.
"Galleriene"
Allt går bra och plötsligt står vi där under rännan med blickarna lyftade uppåt. Jäklar, ska vi verkligen upp här? Och in i den där trånga sprickan? Hur i helsike ska det gå till, med ryggsäckar och allt?
Av någon anledning får jag förtroendet att gå först. Snälla kompisar man har. Jag studerar området framför mig och kliver fram och lägger fingrarna på de små greppen. Lägger upp högerfoten på en liten kant, tar ett djupt andetag och hivar mig upp.
På den korta sekund som går innan jag är nere igen hinner jag se att det ligger ett smutsigt grått rep i rännan.
Jag gör ett nytt försök och den här gången går det bättre. Jag kommer upp en meter och kan stå där i flera sekunder medan jag letar efter en stadig badkarskant att ta tag i. Ingenting. Bara små, små ojämnheter som lutar mot mig. Men kanske där. Om jag kan trycka in högernäven till höger en bit in, kan få upp vänsterkängan till midjehöjd, skjuta ifrån, och snabbt sträcka in vänsterhanden med handflatan uppåt, fälla mig framåt inåt och…
Sedan är jag nere hos Håkan och Karlsson igen, med underarmarna darrande av kramp.
– Hur ser det ut?
– Är det svårt?
Med en bekymrad min tvingas jag erkänna att det faktiskt är aningen svårare än att kliva upp ur sängen på morgnarna. Kanske inte mycket, men något.
– Människor med korta armar och ölmage kan glömma att ta sig upp här. Det är minimalt med grepp och dom som finns lutar åt fel håll. Och utrymmet är trångt som fan. Kommer man bara in och kan resa sig upp så tror jag inte det är några problem. Men det är just att komma in som är grejen. Allt lutar åt fel håll. Den där Heftye måste ha varit komplett galen på sin tid.
– Eller duktig.
– Stå på min rygg, säger Karlsson.
Jag bestämmer mig för att göra ett nytt försök och den här gången knäfaller mina kamrater intill mig för att ge mig möjligheten att ställa mig på en axel eller två. En stund senare befinner jag mig där jag gjorde senast men den här gången har jag fyra händer som pressar mig hårt i baken.
– Kliv upp på min axel, ropar Håkan bakom mig.
Jag gör ett försök. Men så fort jag fått en fot på axeln - eller om det är huvudet, jag kan inte riktigt avgöra vilket - så förlorar jag all stabilitet och allting börjar gunga. Insikten att jag har hundratals meter fritt fall bakom ryggen är väldigt påtaglig också och för ett ögonblick får jag nästan panik. Samtidigt stirrar jag hela tiden på repet som ligger i rännan bara några decimeter framför mina ögon. Men jag har ingen lust att lägga hela min kroppsvikt på något gammalt ruttet rep. Det ser definitivt inte pålitligt ut och kan ju vara hur gammalt som helst. Så att greppa tag i repet faller mig aldrig in.
– Släpp ner mig!
Så fort jag har kommit ner och återfått balansen känner jag hur mitt tidigare självförtroende rinner ur mig. Det här kommer att bli en svår nöt att knäcka.
forts »»»
Läs mer
Forumdiskussioner
- Allmänt om friluftsliv Knop
- Naturområden Tälta på Vens "inland"?
- Allmänt om friluftsliv Olav Thon har gått bort 101 år gammal
- Miljöpåverkan Tillförlitliga naturskyddsföreningar att donera till?
- Vilda djur Vilket djur?
- Allmänt om friluftsliv UPPHITTAT! GPS-KLOCKA
- Allmänt om friluftsliv Råd till okunnig angående övernattning i vindskydd under vinter
- Klätterkompis Klätterkompis i Lund
Väldigt bra skrivet. Medryckande, spännande och närvarande. Du tog mig verkligen med på turen.
Skönt att man aldrig börjat med klättring, har jag just insett :-)
Imponerande på många sätt och vis. Svårt att slita sig när man kommit in i berättelsen, mycket välskrivet. Bra jobbat!
Mycket levande och lockande berättelse även för mig som "enkeltoppletare".
Men... tältbilden i början av texten...
"Tältet är som alltid oklanderligt rest" Hmm?
;-)
Bra skrivet Rune!
Det känns som om man var där igen!
Denna berättelse kan jag med stolthet visa barnbarnen vad gubben gjorde i sin ungdom!
Väldigt välskriven berättelse och kul att se hur liknande turer upplevs!
"Breathtaking": Bland det mest fångande jag läst här bland Utsidan artiklar. Storen är förstås en topp som drar.
Underbar läsning !
Ett äventyr man önskar man varit med på.
Takk for en fin artikkel. Det er en flott tur, vi brukte 18 timer, og gikk motsatt vei. Det er en seriøs tur, og særlig i dårlig vær kan det bli farlig. Take care, og god tur :)
Flere bilder av turen finnes her:
http://www.opptur.net/2005/Fjell/Skagastlstraversen/index.html
Kul att se dina fina bilder. Ja man känner igen sig trots att det har gått mer än 20 år sedan jag var där. En reflektion som jag har gjort när jag har tittat på bilder tagna de senaste åren är att glaciärerna verkar ha minskat i storlek ganska betydligt trots riklig nederbörd och lång vinterperiod. Men på dina bilder verkar det ändå vara gott om is på Skagastølsvatnet och snöfälten verkar vara lika stora som i fornstora dagar. 2005 verkar ha varit ett snörikt år även om det är torrt och fint på traversen! God tur framöver Snorre!
Du har en fantastisk berättarpenna!
Fortsätt skriv!
Gripande beskrivningen! Kul att se gamla klätterbilder där inknytningen består av ett slag runt midjan istället för en vadderad sele. Tydligt att det var något som bara nyttjades i absoluta nödfall/vid olycka och inte mer avsiktlig vila eller stöd. Det underströks väl av den här beskrivningen, tyckte jag!