Konsten att skida vilse och hitta rätt vid ”Lyckans Läger”

Foto: Nicklas Blom

”Ser du den ännu?” ropar Ida. Hon har snö upp till midjan och det enda jag ser är pannlampan på hennes huvud och konturerna av hennes silhuett i det mörka vinterlandskapet mellan träden. Själv har jag klättrat upp i en förkrympt björk för att få lite översikt. Jag vrider huvudet fram och tillbaka som en galning och låter ljuset från min pannlampa glida över skogen i hopp om att hitta den lilla stugan som måste finnas här någonstans och som vi desperat har letat efter i minst en halvtimme.

”Det är bara att skida på isen längs sjöstranden till bastun och sedan cirka sjuttio meter uppför backen genom björkskogen”, hade hyresvärden Olof sagt i telefonen innan mitt batteri dog av kyla.

Men i mörkret och den djupa snön, som gör det extremt svårt att orientera sig och röra sig, hjälper inte hans beskrivning oss längre. Minus tjugo graders kyla gör inte saken lättare. Kroppsvärmen efter den ansträngande stigningen från sjön har nu försvunnit från våra kläder. Jag är helt genomfrusen och kan knappt känna mina fingrar och fötter.

”Nej, jag ser ingenting! Vi får går till bastun i stället”, ropar jag tillbaka, och så följer vi vår egen stig ner till den lilla träkojan vid strandkanten. Dörren är lyckligtvis olåst. Vi försöker utan framgång tända en brasa i bastukaminen med de frusna björkstockarna. Men det finns ändå lite värme i det trånga utrymmet och den frysta chokladen ger en liten energikick. ”Jävla Lyckans Läger”, säger Ida, halvt skrattande, halvt gråtande, och det är faktiskt ganska komiskt att den efterlängtade övernattningsstugan kallas ”Lyckans läger”.

Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök att hitta den, den här gången på skidor. Om vi fortfarande inte hittar något åker vi skidor de sex kilometerna tillbaka ner i dalen. Till hotellet.

Foto: Nicklas Blom

Den nästan perfekta planen

Allt hade börjat så bra. Vår plan lät fantastisk: kliva på Snälltågets nattåg i Stockholm på kvällen och vakna upp i Jämtlands snötäckta fjällvärld på morgonen. Hyra skidor och en pulka i sportaffären i den lilla fjällbyn Edsåsdalen (för att bland annat transportera rödvin, öl, god mat och en stor isborr för vinterfiske). Därefter tre dagars turskidåkning och två nätter i ”Lyckans Läger”, en vacker, mycket ensam och mycket enkel stuga – utan el eller vatten, men med bastu – mitt i ödemarken, men nära några spårade skidleder.

Eftersom vi reste utan barn tog vi det lugnt. Vi tog god tid på oss att handla i den lilla mataffären nära tågstationen i Undersåker på morgonen och tog en kaffe på kaféet medan vi väntade på taxin som skulle ta oss de sista åtta kilometerna till Edsåsdalen. Därifrån begav vi oss först i väg åt andra hållet, till Renfjället och vår favorit från skidresor till Edsåsdalen: Vita Renen. Med god lunch och oslagbar utsikt över det jämtländska fjällandskapet. Solen sken, det var klart och isande kallt, men vindstilla och vackert.

Foto: Nicklas Blom

Men det ena ledde till det andra: lite för mycket tid i Undersåker och på Vita Renen, den tidskrävande utmaningen att få plats med allt bagage i pulkan och till sist en felnavigering som kostade oss nästan två timmar. Plötsligt var det beckmörkt när vi egentligen skulle vara framme vid vår destination för natten. Och vi visste ju var Lyckans Läger låg, i alla fall i grova drag.

Ett nytt vågat försök

Vi hade varit här på skidor förra året, sett bastun på håll och tänkt att det skulle vara fantastiskt att tillbringa några dagar här uppe.

Men då hade vi inte sett själva stugorna, som ligger lite dolda i björkskogen. Och nu sitter vi här, i den kalla bastun, med en pulka med lyxmat framför oss, och kan inte hitta den sista biten på grund av alla träd och mörkret.

”Jag ska försöka igen”, säger jag.

Utanför klickar jag fast pjäxorna i mina iskalla skidor och går tillbaka några meter längs stranden. Ljuset från pannlampan faller på ett smalt spår. Det här kan vara en stig. Jag kämpar mig upp för sluttningen i den djupa snön på mina skidor. Och där är de, de två mörka, övergivna träkåkarna!

Foto: Nicklas Blom

En timme senare sitter vi vid det rustika träbordet. Elden i ugnen flammar och det är nu så varmt att vi till och med kan ta av oss skidunderkläderna. Gnocchin med kantarellsås, som vi snabbt värmt upp på den lilla gasolspisen, smakar som en femstjärnig huvudrätt. Det mörka, iskalla vinterlandskapet utanför fönstren känns avlägset.

”Kanske behöver man sådana här små katastrofer för att det ska bli dubbelt så fint sen”, säger jag till Ida. Hon himlar med ögonen. Så småningom kryper vi ner i våra sängar, trötta, mätta och glada. Det är oändligt tyst. Snart sover vi djupt.

Foto: Nicklas Blom

Foto: Nicklas Blom

Vandringstradition i Edsåsdalen

Sedan följer faktiskt två underbara, om än ganska ansträngande, dagar med skidåkning och fjällstugesemester i kristallklart vinterväder. Vi inser snabbt att man måste jobba hårt för att hålla värmen. Vare sig det är genom fysiskt arbete eller välorganiserad eldning i kaminen.

Vi inser att vi måste ta med den frusna veden från skjulet in i det varma rummet för att torka på kvällen och helst förbereda några barkbitar och mindre vedbitar för att tända elden. Tidigt på morgonen innan jag går upp vaknar jag av kylan. Med andan i halsen smyger jag upp ur sängen och tänder brasan som har slocknat under natten.

Foto: Nicklas Blom

När värmen fyller rummet går solen upp. Ett underbart ögonblick då hela landskapet – björk- och tallskogen utanför fönstret, Lilla Offsjön bortom och bergen i fjärran – badar i pastellfärger: vitt, rosa, ljusblått.

Och vårt tillfälliga hem, stugan som hämtad ur en sagobok, med sitt gråbruna trä och blå fönsterkarmar och stigarna vi trampat genom den djupa snön till vedskjulet och utedasset. Efter frukost med snabbkaffe gjort på smält snövatten driver ljuset oss ut. Vi spänner på oss skidorna framför stugan och ger oss ut i de vita vidderna.

Foto: Nicklas Blom

Foto: Nicklas Blom

Foto: Nicklas Blom

Rofylld pärla i Jämtlandsfjällen

I Edsåsdalen har människor färdats på skidor eller till fots i alla tider. Fem lättillgängliga fjälltoppar ramar in dalen och ett nätverk av 150 kilometer utmärkta leder väntar på längdskidåkare, skidturister, hund- och snöskoteråkare på vintern och vandrare, trailrunners och mountainbikeåkare på sommaren. Från byn är det lätt att ta sig till ett antal fjällstugor och vindskydd med eldstäder, som passar bra som dags- eller mellanmål. I själva dalen finns ett längdskidspårsystem med ett elljusspår och rundor av varierande längd. Sist men inte minst finns det även alpin skidåkning i Edsåsdalen, fem släpliftar runt hotell- och vandringscentret Köjagården tar skidåkarna till toppen. Bakom en snövessla eller skoter kan man tolka upp till Vita Renen, där en av liftarna leder upp till Renfjällets topp.

Vi har varit här flera gånger med familjen och har tagit Edsåsdalen till våra hjärtan på grund av den genuina fjällstämningen.

Det var också här som jag för första gången testade längdskidor. Som tysk, invandrad till Sverige, hade jag tidigare haft ett motstånd mot denna aktivitet, som jag hade byggt upp alla år med fartfylld utförsåkning i Alperna. Fram till dess hade jag haft uppfattningen att längdskidåkning bara var något för äldre människor eller sportentusiaster. (Å andra sidan har jag i ärlighetens namn utvecklats i just den riktningen de senaste åren, så jag kanske inte hade så fel).

I Edsåsdalen lärde jag mig att det finns flera olika typer av skidor för turer i de skandinaviska fjällen: klassiska längdskidor för längdskidåkning, de något bredare turskidorna med stålkant för opreparerade spår och skogsskidor som ser lite ut som plankor från 1960-talet och som man även kan glida fram med i djupsnön utanför spåren. Ida och jag hade valt turskidor dessa dagar, för att utforska området runt vårt basläger.

Foto: Nicklas Blom

Foto: Nicklas Blom

Foto: Nicklas Blom

Skid- och stugritualer i Lyckans läger

Vi är nästan ensamma och njuter av tystnaden och vidderna, naturens underbart kreativa former med snötyngda granar, knotiga fjällbjörkar och de böljande snödrivorna på de frusna sjöarna.

Leden hit är plötsligt preparerad, utan att vi märkte det. Vi följer den och de istäckta markeringarna längs Älgbergsrundan, gör en avstickare till den 850 meter höga Lillvalstoppen och unnar oss en kaffepaus i den romantiska snötäckta Lillvalskåtan. Den andra dagen kämpar vi oss upp till toppen av Grofjäll och stannar den här gången till vid Grofjällstugan. Härifrån skulle vi lätt kunna glida över till den andra dalen, där Trillevallens skidområde ligger, men vi återvänder till vår stuga i tid för lunch.

Vi stannar i närheten tills det blir mörkt, tar en snabb tur över Lilla Offsjöns och Stora Offsjöns isar, borrar ett hål i den minst metertjocka isen med den medhavda kraftiga borren (det fanns förresten en här uppe), men väntar förgäves på att en gädda eller röding ska ta sig upp ur det mörka tomrummet under oss till vårt ynkliga bete.

På eftermiddagen, när solen har försvunnit bakom bergskedjorna efter ännu en intensiv ljusshow, är det dags för bastun. Vi sitter ensamma i värmen i timmar, pratar, dricker öl, kastar in oändligt med ved i kaminen och badar i pudersnön däremellan. Miljarder små iskristaller sprids över vår nakna hud och smälter på några sekunder så snart vi återvänder till värmen.

”Minns du hur det var när vi kom hit första gången?” säger vi och ryser när vi tänker tillbaka på hur det var att sitta här och huttra och desperat försöka göra upp eld.

Foto: Nicklas Blom

Foto: Nicklas Blom

Foto: Nicklas Blom

Existentiella tankar på tåget

Tågresan hem. Det är söndag eftermiddag och mörkret sänker sig återigen över bergslandskapet som passerar förbi utanför fönstren. Jag tänker på den kalla spisen som skriker efter ved. Jag tänker på björkstockarna som måste hämtas från skjulet och på kannan som måste fyllas med snö och ställas på det heta gjutjärnet så att morgondagens kaffe inte blir en så stor sak.

Tre dagar utan el och vatten i kylan får en att inse hur bekväma våra liv har blivit och hur mycket vi tar saker som värme och vatten för givet. Hur kan det ha varit när folk fortfarande bodde här uppe permanent, utan pulkor med gnocchi och rödvin och utan vedförråd som fylldes av stugvärden? När man fick förlita sig på att dra upp en fisk ur det mörka hålet och när skidor inte var friluftsutrustning utan det enda transportmedlet till grannen eller till byn på andra sidan fjället. Det måste ha varit tufft, men säkert lite trevligt också, tänker jag och tar mig en kaffe i den lite för varma restaurangvagnen.

Foto: Nicklas Blom