September är höstmånad. Temperaturen har sjunkit med några grader. Jag kommer ner till sjöbodarna inne i Bonäsviken på Lökholmen. Vind från nordväst blåser rätt mot mig. Ett gäng viggar ligger inne i vasskanten på andra sidan viken. De är alla brundaskiga. Hanarna har ännu inte fått tillbaka sin fulla praktdräkt. Ställer mig med tubkikaren i vindskydd på sjöbodens veranda. Spanar ut över vassviken. Knölsvansfamiljen ligger tillsammans med kandadagässditot längst inne vid bröderna Bergmans stora sjöbod och putsar sina fjäderdräkter. Ett kråkpar sitter troget på taket till Karl-Eriks sjöbod och spanar. Vinden friskar i och driver in regntunga molnskyar norrifrån. Jag sätter mig på bänken. Någon talgoxe nojsar från alarna och vassen. Vid en brygga ett par hundra meter bort ligger den ljusblåa laxbåten Fagernäs tryggt förtöjd. Kanske är den en av Ålands sista? Min morfar hade en laxbåt när jag var barn. Ett bekant tjatter hörs plötsligt bakom mig och jag vänder mig om. Det låter som stjärtmesar, men jag tycker mig se något litet brunt kila iväg längs marken in i snåren. Det är gärdsmygen, vår nästminsta fågel. Den gillar risig undervegetation med mycket rötter och bråte. Inte för inte som den heter "grottinvånare" på latin. Det är dags att gå. Kråkparet sitter kvar på sjöbodstaket, lika gråa som denna blåsiga morgon i september.

Jag är här tidigt, i soluppgången. En paus i de vandrande lågtrycken från Atlanten nu. Friska, varma vindar från söder. Havsörnen cirklade ovanför Finnöudden när jag kom hit. Löv singlar ner från björken vid bänken där jag sitter. Jag äter mina plommon. Halvmånen lyser fortfarande. Ett par skäggdoppingar i fjärden några hundra meter ut. En trut i juvenildräkt lägger sig bredvid. Det är knepigt att säga vilken art det är. Spräcklig, svart näbb, svart på vingen. Av storleken att döma havstrut. Solen kommer upp och färgar dess fjäderdräkt och hela Finnöstranden i guld. Vinden kommer i byar söderifrån och piskar vattnet, men här vid bryggan är det ändå bra vindskydd. Går och ställer mig på bryggan och spanar. Det är tomt på liv här. Sommaren har varit och stängt dörren bakom sig. Allt förbereder sig för höst. Inga sädesärlor, svalor eller drillsnäppor mera. Bara vinden som ruskar i bryggan där jag sitter. Fortsätter till sjöbodarna inne i Bonäsviken. Där låg kanadagässen, svanarna och alla änder i skydd för vinden. Kanske jag kommer hit nästa gång.

Kanske de sista dagarna av riktig sommarvärme just nu. Det är över tjugo grader dagtid. Några gula löv börjar synas i björkarna. Mycket rönnbär i år. Nötskrikorna aktiva vid Bonäs vägskälet. Jag pallade plommon på väg ned hit. De är goda. En femton centimeter lång hasselsnoksunge slingrade på grusvägen på Lökholmen. Hasselsnoken trivs på Åland. Den får ungar nu i augusti-september. Ingen fågelsång längre. Tärnorna försvunna. Tomt på fåglar i fjärden, förutom ett vitt band med trutar längst bort mot Dånö. Kanske får de mat där? På stranden vid Bonäs betar det ett tiotal grågäss vid en sten. Några skator flyger livligt omkring, innan hägern, den gamla skolmästaren, kommer cirklande ned till stenen. Han sätter sig i solskenet och håller uppsikt över sin flock, innan han försvinner bort över taket till fiskarpoeten Karl-Erik Bergmans gamla sjöbod. Ja, skolan har ju börjat nu igen! Tre storskrakar kommer flygande ut ur Bonäsviken. Ser ut som om ruggningstiden är överstökad då. En kanadagås kommer utsimmande ur vassen med sina två fullvuxna ungar. Jag visste inte att den häckade här. En havsörn svävar ut över fjärden från Finnöudden. Det är lite konstigt att jag inte alls såg havsörnar tidigare i sommar.