Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Väster om de stora sjöarna (3)

Den 9 augusti skrev jag i dagboken: ”Åter en morgon med sol och dagg i gräset. Vårt vandringsväder har varit osannolikt behagligt och bra.” Och så var det. Regnkläderna hade bara varit på en dryg timme dagen före och inte heller denna dag skulle vi behöva dem.

Färdvägen efter lägerplatsen nära Rástejávrásj gick något uppför men var annars inte särskilt besvärlig eller ansträngande. Närmaste berget, Snøtoppen, ligger till hälften inne i Norge (fotot nedan). Trots att högsta toppen 1204 ligger i Sverige har fjället fått norsk stavning. Fjället ser ut som en drakrygg, tycker Cecilia.

Långt väster om oss i landskapet låg en bred och djupt utskuren jokkravin som vi närmade oss alltmer. Den behövde vi ta oss över innan den mötte Guovddelisjåhkå. Vi siktade på renvaktarstugan och hoppades att det skulle vara möjligt att korsa ravinen där.

Nästan överallt var ravinen för brant för att ta sig nerför men vid stugan gick det (nergången syns till höger på fotot ovan). Jag skulle tro att renskötare aldrig skulle bygga en stuga vid en jokk om det inte fanns ett ställe i närheten att korsa den.

Själva Guovddelisjåhkå några hundra meter därefter hade vi inga problem med att vada men tidvis skulle den kunna innehålla mycket vatten. En kort bit därefter tog vi paus för lunch.

Områdena här är ett paradis för blomsterälskare. Intill vårt lunchställe fanns exempelvis fullt av blommande käringtand.

Sjöutsikt utöver det vanliga

Färden fortsatte sedan med fantastiska vyer över Vástenjávrre och de omgivande fjällen.

Nordsidan av Vásstenjávrre (ovan) fick oss att tänka på de vita klipporna vid engelska sydkusten.

En knapp timme senare kom vi till denna lilla göl uppe på sluttningen. I fjärran tre och en halv mil i sydost bort syns Gierggevárre (Kierkevare) mitt i bild. Nära till vänster om ligger Juŋgatjåhkkå och en bit till höger Jiegŋáffo.

En rösad led vid sidan om

Strax före stötte vi på en lång rad med rösen som började nere vid stranden och gick över fjället.

Rösena stämde inte alls med den led som finns på Calazos tyvekupplaga (och som jag har prickat in med svart på kartan ovan). De stod mycket längre ifrån Hurrejåhkå. Leden slutade inte heller vid Hurrejåhkås utlopp i sjön utan i viken Guovddelisluokta.

I farten gjordes snabb undersökning. Rösningarna var gediget konstruerade och stod med jämna mellanrum – inte uppsatta på måfå. Ingen upptrampad stig fanns mellan dem så någon uppmärkning av en vandringsled handlade det inte om (jag minns inte att vi såg några trampspår överhuvudtaget). Varför rösar man så ordentligt i en terräng där inte finns några tydliga tecken på att människor gått?

Den obetydliga lavbeväxningen tydde på att rösena inte var ålderdomliga utan ganska nutida. Jag gissade på omkring hundra år. Fler detaljer pekade på att detta inte var en gammal led. Bland annat så gick den tvärs över en djup ravin, till synes utan eftertanke. Så skulle inte en gammal stig gå.

En annan detalj var att de flata, resta stenarna i mitten på många rösen var riktade så att de styrde mot de närmaste rösena före och efter. Detta har jag nästan aldrig sett på äldre vägrösen. Det är mycket praktiskt vid dålig sikt – man tvekar inte om vägen. Så här i efterhand har jag kommit att tro att leden är gjord för att fungera även på vintern, till och med i snödrev. Mer om detta strax.

Efter ytterligare en bit gick stigen ihop med den som finns på kartan och som kommer från Norge.

Utflykt till vattenfallet

Hurrejåhkå lär tidvis vara vattenrik och svår att ta sig över men vi hittade ett bra vadställe och – med visst besvär – tältplatser på andra sidan.

På kvällen gjorde vi en utflykt utmed jokken uppströms, på dess östra sida. På den västra sidan finns en renvaktarstuga (förstoring infälld i fotot nedan) och tidigare på dagen hade jag upptäckt en stenformation på marken nära jokken.

Liknande konstruktioner har jag sett på andra ställen i fjällvärlden. Detta ser ut som ett vindskydd, byggt för vila eller övernattning. Sannolikt tillkommen innan renvaktarstugan uppfördes, annars skulle man väl använt den som raststuga eller åtminstone som skydd mot blåsten.

Vi fortsatte upp till vattenfallet som var ganska högt och riktigt imponerande. Vattnet kommer från högt belägna sjöar inne på den norska sidan men så långt upp gick vi inte.

Ovan: svåra ljusförhållanden men min kamera lyckades få till ett foto med oss alla tre.

På hemvägen såg vi fler stenmarkeringar – ett antal stenar där flera var vita eller åtminstone ljusa. De stod på den sida av Hurrejåhkå där vi hade våra tält, alltså den norra/östra. Dessa markeringar var mycket enklare än på den rösade led vi sett tidigare på dagen.

Flyktingströmmen vid Hurrejåhkå

De fynd av rösningar med mera som vi gjorde här fick mig redan då att tänka på andra världskriget. Inför detta bloggavsnitt googlade jag därför och hittade uppgifter om de flyktingströmmar som gick från Norge in i den svenska fjällvärlden. Flera vägar användes och för att hitta rätt kunde man ta hjälp av så kallade gränslotsar. Deras verksamhet var förbjuden av tyskarna och fick hållas hemlig. Många flyktingar tog sig till Akkastugorna och sedan vidare till Suorva där det fanns en mottagning.

En viktig flyktingväg gick faktiskt från Sørfjordmo till Hurrejåhkå. Vanligtvis fortsatte man över Svártinjunjes mot Akkastugorna och sedan vidare. Norr om Hurrejåhkå lär det ha funnits en fiskarkoja där man kunde övernatta. Kanske finns den fortfarande kvar.

Dessa uppgifter har styrkt mig i hypotesen att den rösade led vi sett ner till sjön användes av just flyktingar från Norge. Jag tror att den i så fall var till för vinterbruk och ledde ner till Vásstenjávrres is för fortsätt (skid)färd över den. En sådan händelse har jag läst om, att några flyktingar  kom den här vägen och skidade över isen. Men själva rösningarna nämndes inte så deras funktion får tillsvidare förbli en teori.

Uppför sluttningen

Nästa dag bar det uppför direkt, ca 220 höjdmeter skulle klaras av på fjället Vielggisbákte. Varmt och soligt väder, strålande vyer åt alla håll.

Uppför, uppför, uppför. Därnere i dalen rinner Hurrejåhkå ut i Vásstenjávrre. I fjärran, precis ovanför Cecilia, syns topp 1462 och lite av Blåmannsisen (fast det mesta vita är moln).

Gunder ville ha naturtrogna och inspirerande bilder av sina vandringkompisar i aktion. Fotot ovan är vad han fick.

Sluttningen avklarad och utsikten in mot Norge fascinerar. Fjället längst till vänster är Guovddelisvárre (934 m). Bakom, till höger om berget, skymtar den reglerade sjön Langvatnet.

Innan vi nådde högsta kullen gick färden i en avskärmad miljö med små klippor, dalfördjupningar och miniängar. Vid den göl som ligger rakt väster om sjö 736 finns flera skyddade lägerplatser och själva gölen är ett litet landskap för sig själv. För en stund glömmer man det vidsträckta panoramat på andra sidan klipporna och låter sig förtrollas av en undanskymd och stämningsfull sagovärld.

Svártinjunjes – världen ovanför Vásstenjávrre

Så var vi uppe på Vielgisbákte. Hela Svártinjunjes upplever man som en vidsträckt platå även om den inte är helt jämn. På de platser man har utsikt över Vásstenjávrre är vyerna överväldigande och som besökare saknar man ord att beskriva dem ordentligt. En fantastisk upplevelse att få vara här och så klart vill vi återvända någon gång i framtiden. Närmast i bakgrunden sjö 736.

Miljön runt sjö 736 är mycket tilltalande, här stannar man gärna länge. Jokken som rinner ut från den bildar ett mycket högt vattenfall i etapper ner till Vásstenjávrre.

Början av vattenfallet/forsen.

I östra änden av sjön finns en fin sandstrand. Här skulle vi mycket gärna tältat. Men vi behövde komma en bit till under dagen så färden fortsatte österut ett par timmar till.

I dagboken skrev jag: ”Vandringen mot sjö 786 gick på lättvandrad mark i ett behagligt landskap. Här inbjuds man till eftertanke och ro.”

Vid östra änden av sjön hittade vi (efter mycket letande) torra och jämna tältplatser.

Matlagning och lägermys i Gunders tält.

Källa om gränslotsarnas verksamhet: Grenselos i grenseland. Samisk og norsk losvirksomhet i nordre Nordland og Sør-Troms 1940-1945.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2021-01-13 11:44   OBD
Kul att följa er på vandringen. Uppskattar att du har med karta med inritad rutt. Den lägger jag upp på en egen flik och kan då enkelt skifta mellan att läsa och titta på kartan.
Ni verkar inte ha stött på några alltför svåra vad. Vad vet du om vattennivån var ungefär normal?
Din teori angående rösena verkar ju sannolik. Det vanligaste enligt min erfarenhet är att den flata sidan på stenen är vänd mot färdriktningen. Jag har tolkat det som att det då är lättare att se stenen. Men undantag finns ju uppenbarligen.
Intressant länk till gränslotsarnas verksamhet. Jag fick som 7-8 åring följa med min far, som med häst och vagn körde ut mat till förläggningar med norska flyktingar.
Tunneltält med enkelt bortkopplat innertält är suveränt som matlagnings- och sällskapsrum när man är två eller tre.
 
2021-01-13 13:04   smux
Följer din berättelse med stort intresse. Detta är ett område som lockar och jag har flera gånger stått på östra stranden av de stora sjöarna i Padjelanta och beundrat utsiken samtidigt som nyfikenheten över hur det ser ut på västra sidan kvarstår. Men som du skriver det är ett avlägset och lite mer svårtillgängligt område som kräver planering, så din och Hans Nydahls berättelser och bilder är bra information och inspiration för framtiden.
Intressant iaktagelse och teori om flyktingvägarna under kriget, och de kan mycket väl stämma då du inte noterade några andra tecken på att rösena markerar någon led eller stig som används idag. Jag gissar att den delan av fjällkedjan pga sin lite flackare terräng och exponering mot väst under vintern kan vara ganska ganska barblåst, varför rösena borde synts bra även vintertid.
 
2021-01-13 15:22   Kilsbergarn
Väldigt intressant och spännande att läsa!
 
2021-01-13 17:30   fowwe
Tack för kommentarer, roligt att ni uppskattar! Här lite om det ni skriver. Vaden var enklare än vi befarat. Vad som är normal vattennivå vet jag inte riktigt. Hans Nydahl har varit med om betydligt högre nivåer, exempelvis senaste säsong (2020).
De där rösningarna var verkligen intressanta. Visst brukar de i fjällen vara vända som du Bertil skriver, med den flata sidan mot vandraren. Då är den nog synlig på längre håll än om det är den smala sidan. Fast det finns en fördel med detta också! Smala rösningar sticker upp som "nålar" ur terrängen och det är ovanligt. Ser man en sådan kan man redan på långt håll vara ganska säker på att den är just en vägmarkering. Medan det ofta är gott om tjocka profiler som är helt naturliga. Smux, din iakttagelse om det där med flack terräng och exponering tror jag stämmer bra just här. Rösena var dessutom medvetet placerade på små upphöjningar. Att leden på ett ställe gick tvärs över en ravin är nog heller inget problem på vintern, ravinen blir troligen fylld av snö.
 
2021-01-13 18:59   HansP
Om rösens placering
När Pilgrim Sverige rekognoserade Romboleden (gammal pilgrimsled från Västmanland till Trondheim) på 1990-talet så fann man att de rösen som bestod av flata stenar var riktade så att de styrde mot de närmaste rösena före och efter, så det kan ha varit vanligt i vissa områden förr.
 
Svar 2021-01-13 20:00   fowwe
Tack Hans, det var en intressant upplysning om Romboleden som ju är från medeltiden. Så uppenbarligen har det använts även förr.
När det gäller t ex Präststigen har jag förvånat mig över de ganska enkla rösningarna, där ser man inte många av den "styrande" typen. Troligen är en mycket stor andel av Präststigens rösen (jag tänker nu på de mindre) spontant uppsatta av folk som färdats där. Inte lika systematiskt gjort som exempelvis på Romboleden (som jag aldrig besökt).
 
2021-01-13 21:02   brigas
Boken ”Flyktingar i fjällen” kanske ger ledtrådar. Den finns ju att fjärrlåna säkert. Vi har den på bibblan i Jokkmokk.
Mauritz Eriksson hette mannen som skrev den.
 
Svar 2021-01-13 22:28   fowwe
Tack för tipset Britt, det låter som spännande läsning. Jag ska se om jag kan hitta den, på det ena eller andra sättet.
 
2021-01-14 10:09   hansnydahl
Mycket intressant att läsa om er vandring och få uppleva området med andra ögon än mina egna, då jag förmodligen blivit "hemmablind" efter alla turer i området. Bilderna blir också lättare att relatera till när medvandrare finns med. Förstår av er beskrivning att även ni blivit en smula "bergtagen" av vyerna i västra Padjelanta. En och annan är likt mig "bortom räddning" :-)

Du har också gjort research av kulturella aspekter som flyktingströmmen från Norge. Tack för länken till "Grenslos i grenseland" - spännande läsning.

Hans Pettersson har skrivit om dessa "gränsövergångar" i västra Padjelanta i en artikel i Svenska Fjällklubbens skrift "Fjället". Mycket läsvärd.

År 2004 vandrade jag leden du beskriver ner till Sørfjorden i Norge. På norska sidan är rösena mindre och toppstenen rödmålad, och leden är lätt att följa.

Vattennivån i jokkarna i början av augusti 2019 var mycket låg. Jag vadade själv jokken både 1:a augusti och 7:e augusti. Ni vadade 9:e augusti så det var nära att vi stötte på varandra. Vattennivåerna de senaste åren har varierat mycket månadsskiftet juli/augusti med mycket låga nivåer åren 2016, 2018 och 2019. Åren 2015, 2017 och 2020 har det varit extremt höga nivåer pga försenad snösmältning. Hurrejåhkå kan vadas även då sydost om renvaktarstugan där det finns ett 100 meter brett vadställe, men jokken från sjö 736 kan vara problematisk då dess lopp är ganska smalt.
 
2021-01-15 07:51   hansnydahl
Glömde tillägga att sjöarna 736 (737 efter sista mätningen) och 786 har namn som syns på vissa kartor:
737: Báktegiesjjávrásj (Bákte = klippbrant, jávrásj = liten sjö)
786: Guovdoajvejávrátja (jávrátja = småsjöar)

Fritt översatt betyder namnen "Liten sjö vid klippbrant" och "Småsjöar vid det mittersta runda berget", vilket nog syftar på det närliggande Guovdoajvve, 1021 m ö.h.
 
Svar 2021-01-15 10:57   fowwe
Tack Hans för massor med nyttig information. Sjöarnas namn står faktiskt också på min medtagna fjällkarta längst upp (från Bengt Noläng). Men de nya mätningarna hade jag inte kollat, bra att få dem. Jag var lite lat där, tror jag. Intressant med betydelsen av namnen också (brukar själv forska i dem när jag har tid). Betydelsen av Guovdoajvve kände jag inte till.
 
Svar 2021-01-15 14:55   hansnydahl
"Lat" har jag svårt att föreställa mig att du är. Där ligger nog jag mer illa till, som underlät att granska din karta.
Den 1:a januari 2020 uppdaterade Lantmäteriet sin online-karta och många sjöar fick då sin höjd över havet justerad. De ändringarna har nog inte hunnit ut på papperskartorna ännu. Tror inte att en meter har någon som helst betydelse för läsarna av din blogg - inte ens för en peti-meter som mig :-)

Jag har skrivit en liten artikel på Wikipedia om "Lulesamiska naturobjekt på kartorna" - där finns en del översättningar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lulesamiska_naturobjekt_på_kartorna
 
Svar 2021-01-17 12:57   fowwe
Din artikel på Wikipedia är ju jätteintressant (även om själva länken blev lite trasig, fast man kan ju kopiera den). Och när jag tittar på fjällkartan från 1968 som du har där blir jag alldeles mållös. För där finns ju den rösade "extraleden" utsatt!! Jag har ingen äldre karta än 1987 och där finns den inte, trots att den alltså finns i verkligheten. Fast jag kan förstå det - om leden byggdes för flyktingtrafik så fyller den inte längre någon som helst funktion för oss nutida fjällvandrare. Och någon äldre tradition från samisk tid fanns väl inte heller för dragningen.
En annan sak - och nu gäller det en detalj som saknas - på 1968 års karta är renvaktarstugan vid Hurrejåhkå. Den finns däremot i edition 1987. Jag drar slutsatsen att stugan byggdes någon gång mellan dessa år.
 
2021-01-15 16:44   annakari
En bild kan verkligen fånga en att tänka att "dit måste jag". Så är det med bilden från vyn över Guovvddelisvarre-Langvattnet, ja, hela Svártinjunjes lockar. Tack för lockande berättelse.
 
Svar 2021-01-17 13:16   fowwe
Roligt att du är med på färden, Annakari. Den där blicken in mot Langvatnet grep oss också. Sjön och hela det landskapet ligger på en platå som vi blev väldigt nyfikna på. Vi hade gärna gått upp i dalgången förbi renvaktarstugan och sett in i Norge om vi haft tid.
Svártinjunjes är absolut ett trevligt vandringsmål som kan nås på rimlig tid från Padjelanta- eller Nordkalottleden. Inte lika tidskrävande projekt som att gå hela området väster om sjöarna.
 
2021-01-15 18:25   Bandersson
Du Hans får ursäkta mitt perspektiv i detta sammanhang. Själv har jag aldrig valt vägen västerut från Staloluokta. Min väg har varit ut eller in från Sarek. Padjelanta har varit viloplatsen inför det som har varit eller det som komma skall. Att möta den alpina väggen på väg in från det låga landet till Njoatsos- eller Sarvesvagge sätter outplånliga spår. Det verkar finnas en gräns till ett helt annat landskap som du och Hans Nydahl beskriver som inte bestäms av riksrösen. Fascinerande, som om det är Atlanten som ger sig tillkänna, som gränsen för fjordarna. Väntar bara på att Hans Nydahl ska visa och berätta mer om vad han har hittat, speciellt vad gäller täljsten.
 
Svar 2021-01-17 13:21   fowwe
Du skriver "det låga landet", den var bra! ;-) Förutom vissa dalgångar så är ju Sarek högre. Att se Sareks alpina vägg från Padjelanta är verkligen en respektingivande syn. Västra Padjelanta är något annat. Jag letar fortfarande efter de rätta orden att karaktärisera det med.
 
2021-01-20 15:20   Sejrla
Å jag blir ju inte ett dugg sugen på fjällvandring när jag läser din vandringsskildring (känner mig nästan som ett trotsigt barn framför godisdisken - jag vill ut dit nu! :-) ). Ju mer fjäll jag upplever desto mer gillar jag de låga delarna av fjällvärlden. De flacka fjällen, fjällsidan, fjälldalen (ovanför videsnåren!), fjällväxterna, fjällheden. Det blir så vackra vyer och upplevelser där. Dit längtar jag. Padjelanta lockar, än mer av din berättelse och era bilder, en dag kanske en kommer dit.
 
Svar 2021-01-21 20:06   fowwe
Tack för kommentaren! Jag märker att du försöker övertyga mig om att din ansiktsfärg inte var det minsta avundsjuke-grön när du skrev. Men visst är allt det där härligt som du nämner. Och i Padjelanta finns det massor av det, alltihop. Det är verkligen ett land att trivas i (om inte myggen stör för mycket).
 
2021-01-23 14:23   snurte
Kul att få följa med och på så vis återuppleva området. Det är en av mina absoluta favoritvandringar, och jag vill definitivt göra ett återbesök i framtiden. Vi följde i huvudsak samma väg som er men kom till området från Norge genom Rago.

2016 var året vi gick och som Hans redan nämnt var det låga vattennivåer även då. Vi vadade sannolikt Hurrejåhkå på ungefär samma ställe som er. Bäcken som senare blir Guovddelisjåhkå vadade vi dryga kilometern sydväst om renvaktarstugan utan problem. Vi tänkte som så att det skulle vara mindre vatten där, än längre nedströms när fler småbäckar anslutit med mer vatten. Smart tänkt med renvaktarstugan annars. Det låter ju mycket logiskt att de skulle välja en plats där man kan korsa närliggande vattendrag.
Den smala bäcken från Báktegiesjjávrásj var det klurigaste vadet för vår del. Tack vare låg vattennivå var det ändå inget svårt vad. Kanske kan man i värsta fall gå norr om sjön istället.
 
Svar 2021-01-27 15:48   fowwe
Bra med lite mer information om möjliga vadställen, tack för det! Och som du skriver om jokken från Báktegiesjjávrásj, så var det även för oss. Den var inte särskilt stor just då men det fanns en liten risk om man föll att det blev en åktur nerför stupet.Så vi blev nästan överdrivet försiktiga.
Jag skulle tro som du att det går att runda sjön. Men man vill ju inte missa den där spektakulära platsen, det var så spännande att hålla sig kvar där!
 
Svar 2021-01-28 14:33   snurte
Idag kan jag känna att vi inte stannade tillräckligt länge på platsen. Jag vill verkligen tillbaka för att utforska den lite mer, och även för att fortsätta på höjd ovanför Vásstenjávrre. Vi gick istället längs södra sidan av Árajávrre.

Tack för trevlig berättelse! Kommer det en del 4?
 
Svar 2021-01-28 19:09   fowwe
Javisst, en del 4 ska det bli. Men det har kommit en del annat i vägen så jag ligger efter.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Vinter i Österrike: 6 höjdpunkter

Upplev ikoniska skidbackar, glaciäräventyr och charmiga byar där alpina traditioner och kulinariska smakupplevelser skapar en unik atmosfär.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg