Den lägerplats vi kom till föregående kväll var för mig ett kärt återseende sedan förra året. Då hade jag bara passerat här sent en kväll och inte haft möjlighet att ordna ett läger.

Nu insåg vi redan på kvällen att platsen hade en del brister, bland annat beroende på vädret som de senaste dagarna varit kallt och blåsigt. Nätterna var snarast isande. Vi förberedde oss också på att Låddebákte skulle skymma morgonsolen och ta värmen ifrån oss.

Dag 5. Förmiddag vid Låddebákte

Så blev det också. De nödvändiga små besöken utanför tältet under tidiga morgontimmar gjordes skyndsamt och huttrande. Någon gång efter klockan åtta orkade jag inte ligga i sovsäcken mer utan pälsade på mig och tog mig ut. Långsamt men fullt märkbart flyttade sig solen bakom Låddebákte, den kom närmare och närmare bergets kant. Strax efter klockan nio var den framme och plötsligt badade vår tältplats i efterlängtat solljus. Så lite det behövs för att göra en morgon minnesvärd!

Fotot nedan visar utsikten nerströms från en grusbank i Ráhpajåhkå, nära vår tältplats.

Efter fyra vandringsdagar kände vi oss i behov av att ta det lugnt. Vi utnyttjade Ráhpajåhkå som badbäck och såg till att vi blev ordentligt tvättade. Vattennivån var så låg att vi bedömde att man ganska lätt kunde vada över till andra sidan. Sagt och gjort, jag plumsade friskt i och nådde med lätthet andra stranden. Ett nytt vadställe över Ráhpajåhkå var invigt, med nästan lika stor vattenmängd som passerar vid Tielmavadet några kilometer längre ner.

Jag tror för övrigt att detta vadställe skulle fungera även vid högre vattennivåer, kanske är det vadbart nästan lika ofta som själva Tielmavadet. Vattennivån är relativt jämn, vadet är ganska brett och bottnen är ”snäll” med halvstora stenar som inte är svåra att passera. Farten på vattnet är god men inte extrem.

Utmed Ráhpajåhkå

Vi gick inte vidare förrän vid tretiden, och då hade det hunnit bli riktigt varmt. Vi tog det därför extra lugnt och njöt av allt vi såg.

Fotot ovan är taget åt söder och visar Låddebákte. Till vänster i bild kan man se den ravin där Alep Snávvájågåsj rinner. Denna jokk var liten både i år och förra året när jag passerade den i augusti. Efter Alep Snávvájågåsj kunde vi gå vissa sträckor ute på flodbädden igen. Torrläggningen syns på fotot nedan, då vi hunnit gå ytterligare någon kilometer norrut. 

Eftersom sluttningen upp mot Snávvástigen och Spökstenen delvis är tvärbrant behöver man gå minst 2½ km förbi Alep Snávvájågåsj innan man någorlunda bekvämt kan vända uppför slänten mot Bielavárásj. Detta gjorde jag i beckmörker förra året, men nu var det naturligtvis mycket enklare att hitta en framkomlig väg genom björkskog, sankängar och busksnår. Jag försökte gissa vilken väg jag manövrerade mig uppför den gången och förmodade att jag varit flera hundra meter närmare branten än vad vi nu gick.

Nu kom vi direkt på den lilla bergknallen som kallas Bielavárásj. Den gick vi upp på (man har fin utsikt ner mot Ráhpajåhkå) och vi fick här se våra första fjällabbar.

Vandringen över Pielaslätten ner mot sjöarna Bielajávrátja och Bierikjávrre var så behaglig att den kan liknas vid en söndagspromenad. Det hade vi inget emot eftersom det varit rejält svettigt uppför sluttningen tidigare. Vi slog läger ganska nära det våtmarksområde som ligger söder om Bierikjávrre.

 Dagens etapp: ca 10 km.

Dag 6. Mot Vuojnesluobbala

Föregående kväll hade jag knådat ihop en deg till frukostbröd och när jag vaknade på morgonen hade den jäst färdigt och var klar att gräddas. Doften av bröd som gräddas är ljuvlig. Så det blev lyxig frukost med nybakat bröd med smör som pålägg.

Som underhållning hade vi silvertärnornas graciösa flykt och de vaksamma fjällabbarna som attackerade en renhjord som ville passera deras revir.

Efter att ha haft en ny lugn förmiddag och spanat igenom alla fåglar vid sjöarna packade vi ihop och gick vidare. Det första som mötte oss var vadet av jokken från Basstavágge, Alep Basstajåhkå. Den sprider ut sig i en mängd grenar innan utloppet i sjön, och det gick bra att vada den ena grenen efter den andra utan att vi behövde ta av oss kängorna.

Men vädret började bli ostadigt, och snart föll regn. Vi stannade och tog på oss regnjackorna och fortsatte sedan uppför sluttningen. Regnet tilltog och vi bestämde oss för att sätta upp tältet och äta en tidig lunch för att se om det skulle avta. Det gjorde det, solen kom fram och vi fortsatte nerför på andra sidan av Bierikvárásj. Vi hade strax ett vad framför oss – vadet av Bierikjåhkå – och vi var lite undrande hur det skulle avlöpa. Någon uppgift om ett exakt vadställe hade vi inte, utan vi tänkte försöka leta oss fram till ett.

Fotot ovan visar utsikten från passet mellan Bierikvárásj och punkt 994 på kartan. Det som ser ut som en sjö är Bierikjåhkå som svällt ut och blivit bred och fått namnet Vuojnesluobbala. I bakgrunden den konformade siluetten av berget Sluggá.

Vadning av Bierikjåhkå

När jokken har passerat bergets västsida är den smal och stenig, och den forsar på med god kraft. Det ser inte bra ut hela vägen, men i slutet av forsen – precis innan den vidgar sig och blir lugn – såg det ut att kunna gå. Bottnen var visserligen full av stora stenar med djupa håligheter emellan, men det såg fullt möjligt ut. Men det fanns ett annat problem som vi till att börja hejdade oss inför: det låg stora isfält på bägge sidor om jokken med nästan meterhöga kanter som stupade rakt ner i forsen.

Vi gick vidare utefter strandkanten. På ett par ställen var isfältet mycket märkligt. När vi gick liksom skramlade det av klirrande iskristaller för varje steg. När vi tog upp kristallerna visade det sig att de var flera centimeter långa och hade en avlång fyrkantform.

I boken Snö av Yngve Ryd och Johan Rassa har jag försökt att hitta en beskrivning på denna form av iskristaller. Det jag har funnit är den sorts is som kallas nål-is (Sájtárisjiegŋa).

Författarna beskriver denna is som en slags sjöis som bildas i maj eller juni just innan sjön ska gå upp. Den består av hoppackade spjut eller nålar, och trots att den kan vara decimetertjock har den ingen bärkraft utan splittras om man petar på den. Och allt detta stämde ju bra på vad vi kunde se, förutom att isen inte låg på någon sjö.

Efter en stund hade vi letat oss fram till ett möjligt vadställe där jokken var bred och med fin sandbotten (fotot nedan). Visserligen har jag alltid haft dåliga erfarenheter av sådana vadställen, det brukar alltid finnas någon djupfåra någonstans – ofta på motsatta sidan. Varför jag hoppades nu vet jag inte. Jag bytte till mina nya vadarskor och plumsade i. Botten var sandig och fin som en badstrand nästan hela vägen men naturligtvis kom de oundvikliga djuphålen till slut. Det gick inte att ta sig förbi dem så det var bara att gå tillbaka igen.

Nu hade jag blivit lite nerkyld och plötsligt tog den kalla vinden fart och det började regna. Hur många gånger har vi upplevt kombinationen kyla och regn tillsammans med att vi måste vada? Det måste vara massor. Vi tog oss tillbaka över det kalla isfältet. Lyckligtvis hittade Anders ganska omedelbart ett nerrasat isparti vid det smala stället vi varit vid tidigare. Nu kunde vi komma ner till vattnet utan problem.

Anders gjorde sig redo att vada barfota i sina kängor medan jag som redan hade vadarskor på mig gav mig ut i forsen. Inga stora problem om man satte ner fötterna försiktigt mellan stenarna. Jag kom snart över och tog mig upp på andra sidan när jag hörde Anders ropa genom forsbruset: "Min fot sitter fast!"

Jag kastade av mig ryggsäcken och var beredd att ingripa, men han klarade ut det själv genom att backa och sedan lirka upp sin känga som kört ordentligt fast mellan några stenar.

Fotot ovan visar utsikten åt öster från det ställe där vi först försökte vada. Magnesitbrottet syns som en liten avrundad, ljust gulbeige fläck en liten bit upp i sluttningen till höger (strax ovanför den gröna strandlinjen).

Ett rikt fågelområde

En stund därefter slog vi läger på Vuojnesluobbala med utsikt över den breda jokkfåran som vid vår lägerplats hade svällt till en sjö och var fylld av små öar som härbärgerade bland annat ruvande silvertärnor. Jag räknade till minst 6 ruvande fåglar, den största ”koloni” av silvertärnor jag sett i den svenska fjällvärlden.

Det fanns gott om andra fåglar också i vattnet, vi såg lom och många arter av änder och vadare. Faktum är att denna plats är ett av de finaste  "fågeleldoradon" jag varit vid i Sarek. 

 Dagens etapp (förflyttningen av lägret): ca 8 km.

Anders Gudmundsson har tagit fotona nr 1, 2, 6 och 7.