Dag 3. Stigen in i Rapadalen

Morgonen var kall och blåsig. Vi lagade frukost i tältet, liggande i sovsäckarna. Morgondopp i älven var inte att tänka på.

Så var det dags att vandra in i Rapadalen, nu började äventyret på allvar! Nåja, så värst äventyrlig är Rapadalen kanske inte, men den är fin. Man har en tydlig stig att gå på, och terrängen är för det mesta lättframkomlig. På några ställen är det dock stenigt och knöligt och det fanns även några sanka partier.

Här och var gick vi förbi lägerplatser. Ibland ligger de ganska tätt, andra gånger är det flera kilometer mellan dem. (Tyvärr är jag inte särskilt stolt över den del av min bok som beskriver lägerplatserna i Rapadalen, en del av de informationerna är inte bra. Som väl är behöver man inte gå så värst långt förrän man hittar en användbar lägerplats i alla fall.)

Nedanför Ridok var terrängen inte så trevlig utan allmänt klafsig, träskig och snårig. Många nerfallna träd. Vi följde stigen, men efteråt fick jag känslan av att det fanns alternativa stigar i området. Lägerplatser var inte lätta att hitta här om man nu hade behövt det.

Annars var det för det mesta alltså lätt att gå, och vi fick mycket tid till att undersöka naturen och fotografera. Anders hittade djurspår, möjligen från en utter (han ska forska i saken). En blåhake utmed stigen blev ordentligt avporträtterad.

Det första "vadet"

Vid planeringen av turen hemma hade jag bekymrat mig lite för vattennivåerna så här tidigt på året. Vad kunde inte snösmältningen ställa till med? Det visade sig att den mest intensiva vårfloden var över, vi hade  låga vattennivåer under vår vandring i Rapadalen.

Den första jokken av storlek vi skulle korsa var Buovdajågåsj. Strax före denna jokk finns ett sankt område med en djup kanal som vi gick över balanserande på utlagda björkstammar.

Buovdajågåsj går man över precis där den går ihop med en mindre bäck som kommer från nordväst (syns bra på kartan).  Övergången var helt oproblematisk, det var bara att gå över i kängorma. Precis efter vadet finns ett stort område med perfekta lägerplatser.

Vi fortsatte med kurs mot Lulep Spadnek. Här träffade vi på ett bo med ungar av mindre hackspett när vi av en händelse lämnade stigen för att undersöka en annan fågel. Hackspettföräldrarna var mycket upprörda och tyckte inte alls om vår närvaro.

När stigen passerat Lulep Spadnek och går ner till strandkanten av Rahpaädno finns gott om lägerplatser en lång bit. Tyvärr inte så bra för oss, för den kalla motvinden var hård. Vi siktade istället på läger vid nästa större jokk, Lulep Vássjajågåsj.

En delikat lägerplats

En knapp kilometer före denna jokk råkade vi på en lägerplats som vi omedelbart blev förälskade i. Den låg direkt efter en liten spångbro av plankor (sista plankspången före Lulep-jokken). Den hade buskar som gav lä för vinden och var jämn och fin och gräsbevuxen. Vi stannade där.

När vi skulle hämta vatten upptäckte vi att det sipprade fram en kallkälla direkt ur marken vid bron, och bättre vatten kan man ju inte få.

På kvällen tog vi en promenad närmare Ráhpaädno för att lyssna på nattliga sångfåglar, men inget intressant hördes. Vi gick också fram till Lulep-jokken, vars första (sydligaste) strömfåra utgör det egentliga vadet. Det var låg vattennivå här också, vadet nästa dag skulle bli problemfritt. Precis före jokken kunde man tälta på flera ställen, men bättre och jämnare tältmark fanns strax efter vadet.

Dagens etapp: ca 12 km.

Dag 4. Vart har vattnet tagit vägen?

Inget oförutsett inträffade på natten, Lulep Vássjajågåsj var oproblematisk att passera. Vi hittade enkelt ett ställe där man kunde kliva över i kängorna. 

En bit efter vadet fann vi ytterligare ett hackspettrevir. Det var ett par tretåiga hackspettar vars ungar jag hörde pipa på håll när jag - återigen - var ute och letade efter en annan fågel. Bohålet var sedan inte svårt att lyssna sig fram till.

Nästa större jokk  skulle korsa var Alep Vássjajågåsj. Vi tog oss ganska enkelt över även denna. Sedan lämnade vi huvudstigen och gick i den glesa björkskogen ner till Ráhpaädnos strandbrink. Både i björkskogen och vid stranden finns fina tältplatser.

Vår förhoppning hade varit att kunna gå strandstigen fram till Skårkistugan, och det visade sig vara perfekt läge för detta. Alla vattennivåer var låga, och nivån i själva Ráhpaädno var mycket låg. Efter en stunds promenad vid strandkanten kunde vi gå ut på själva flodbädden, och där gick vi sammanlagt två-tre kilometer! En mycket egendomlig känsla.

En smal men djup kanal - den ökända Svirjakanalen - som ibland stoppar vandrare på strandstigen var inga direkta problem att ta sig över och vi stannade där för att äta lunch. Annars är det nog dessa kanaler som är det största hindret vid högt vattenstånd, men vet då aldrig hur stora omvägar man måste göra runt kanalerna som skär in från älven. Nu hade vi bara några få kanaler, de var inte så långa och djupa, och de kom ganska direkt efter att Alep Vássjajågåsj rinner ut i Ráhpaädno.

Hänförande natur - och fågelupptäckter

Naturen utmed Ráhpaädno är fantastisk, och ännu mer storslagen från strandstigen. Den som tänker gå sträckan mellan Alep Vássjajågåsj och Skårkistugan ska absolut pröva på den.

Under promenaden på stigen la vi märke till ytterligare en sak. Delar av den var nedrasad pga att vattnet hade underminerat den meterhöga strandbrinken. Uppenbarligen hade den tidigare vårfloden varit ovanligt stark och gröpt ur flodkanten på ett stort antal ställen. Här och var hade stigen till och med försvunnit. Vilken kontrast: kraftig vårflod mot nuvarande uttorkning!

Någon kilometer före Skårkistugan möttes strandstigen och huvudstigen. Vi försökte gå ner till stranden igen men det blev snabbt bökigt så vi återvände till björkskogen. Vi lämnade nu huvudstigen för att passera förbi stugan och fortsätta i björkskogen utmed Låddebákte till en tältplats jag fastnade för förra året.

En bit efter stugan stötte vi på nya mindre hackspettar med ungar i ett bohål. Vi gick ytterligare ett par km och där var ett tredje revir med en ivrigt varnande mindre hackspett. Detta var ju sanslöst! Hela tre revir med mindre hackspett - och detta nästan inom ett och samma dygn! (Som jämförelse kan nämnas att det under hela förra året i hela Lule Lappmark noterades observationer från bara 4-5 revir, varav jag och Anders hade ett, i Tarradalen.)

Vandringen gick vidare, och vi nådde Tielmavadet (fotot ovan). Också där var vattennivån låg och den som hade lust kunde säkert lätt vadat över. Vi hade dock inte tid för detta utan ville nå fram till vår lägerplats.Strax innan vi nådde fram tog jag nedanstående foto som visar hur naturen ser ut där. Jokken till höger i bild är en del av Ráhpajåhkås strömfåra som rinner ner mot Tielmavadet.

Vi anlände vid niotiden och slog upp vårt tält på den jämna risheden väster om Låddebáktes västbrant. En härlig plats som dock var isande kall i den hårda nordanvinden. Vi åt kvällsmaten ute, väl nerkrupna i en liten bäckfåra som gav skydd för vinden. Kvällsutsikten åt sydväst var enastående vacker med solen som sakta dalade medan den spred ljuset på bergen vid Stuolovágge, Gaskasvágge och Lullihavágge.

Nedan karta över sträckan dag 4 mellan vår tältplats och Skårkistugan.

Och här karta över den avslutande sträckan dag 4.

Dagens etapp: ca 17 km.