Nyss hemkommen från Vombs ängar måste jag beskriva en stor upplevelse som trots detta kan verka obegriplig för de flesta. Det har nämligen hörts spelande dubbelbeckasin några kvällar, och ikväll hade ett tjugotal personer helt spontant samlats från olika håll för att börja lyssna vid 21-tiden.

Jag var där med två andra, och så småningom upptäckte jag fler som jag kände. Så där möttes en hel folksamling, långt från all bebyggelse, för att lyssna efter det svaga ljudet av dolda fåglar i kvällsmörkret.

Dubbelbeckasinen är vår sällsyntaste beckasin och häckar på avlägsna myrmarker i Norrland. Under nästan hela 1800-talet var den vanlig men jagades flitigt. Den var mycket lättare att träffa med gevär än den snabba enkelbeckasinen. Dubbelbeckasinen skaffar sig nämligen ett tjockt fettlager inför höstflytten och blir då långsam och tung i flykten. Och lätt att träffa.

Nu är den fridlyst sedan länge, men en ytterst svårsedd raritet. Och det är ännu färre som har sett spelet, som försiggår på avlägsna spelplatser i Norrland där hannarna möts och klapprar med näbben och bröstar sig. Jag har aldrig gjort det, och det är inget jag räknat med som något realistiskt. Trodde jag.

För ikväll spelade de! Och inte nog med det: de visade upp sig 30-40 meter från den grusväg vi stod vid. Trots skymningen kunde vi se först en, sedan två, tre och fyra spelande hannar. Några av oss hade tubkikare med, och alla kunde få se hur fåglarna visade upp hela sitt register av rörelser och skenattacker. En av skådarna lyckades till och med fotografera genom sin tubkikare.

Och detta i Skåne! Man tror knappt att det är sant.  

Och andra människor tror väl inte det är sant att det finns folk som frivilligt går ut i mörkret för att uppleva det!